Angelus. Påven: Petrus och Paulus lär oss att tro även i svårigheter

Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vid trosundervisningen innan Angelusbönen på Petrus och Paulus festdag, som är helgdag i Vatikanen och i Rom, reflekterade påven Franciskus över den "lärlingstid" som vi, liksom dessa två apostlar, behöver för att växa i tillit till Herren. Här följer påvens ord i helhet:

Påvens trosundervisning Angelus 29 juni 2022

Kära bröder och systrar! Dagens evangelium på festdagen för Roms skyddspatroner, återger orden som Petrus vänder till Jesus: «Du är Messias, den levande Gudens son» (Matt 16:16). Det är en trosbekännelse som Petrus gö,r inte på grundval av sin mänskliga förståelse, utan för att Gud Fadern inspirerade den (jfr 17). För fiskaren Simon, som kallas Petrus, var detta början på en vandring: i själva verket tar det lång tid innan betydelsen av dessa ord sjunker djupt in i hans liv och involverar honom helt och hållet. Det finns en “lärlingstid” för tron som även gällde apostlarna Petrus och Paulus och som liknar den för var och en av oss. Även vi tror att Jesus är Messias, Guds levande Son, men det behövs tid, tålamod och stor ödmjukhet för att vårt sätt att tänka och handla följer evangeliet fullt ut.

Detta fick aposteln Petrus genast erfara. Just efter att ha bekänt sin tro för Jesus avvisar han perspektivet, då Jesus förkunnar att Han skulle lida och dömas till döden, och anser att det är oförenligt med Messias. Han känner sig till och med tvungen att förebrå Mästaren, som i sin tur skäller ut honom: « Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors» (23).

Om vi tänker på det: händer inte samma sak oss? Vi upprepar trosbekännelsen och läser den med tro; men inför svåra prövningar i livet verkar det som allt vacklar. Vi förleds att protestera mot Herren och säga till Honom att det inte är rätt, att det måste finnas andra, enklare och mindre tröttsamma vägar. Vi är sargade troende, som tror på Jesus och litar på Honom; men samtidigt tycker att det är svårt att följa honom och frestas att ta andra vägar än Mästarens. Petrus upplevde samma inre drama och behövde tid och mognad. Först blev han förfärad vid tanken på korset; men i slutet av sitt liv vittnade han om Herren med mod, till den grad att han lät sig korsfästas - enligt traditionen – med huvudet nedåt.

Även aposteln Paulus gick igenom en långsam mognad av tron och upplevde stunder av osäkerhet och tvivel. Den Uppståndnes uppenbarelse på vägen till Damaskus, som från att vara en förföljare gjorde honom till kristen, bör ses som början på en väg under vilken aposteln har kommit överens med kriser, misslyckanden och de ständiga plågorna som han kallar “en tagg i köttet” (jfr 2 Kor 12:7). Trosvandringen är aldrig lätt, utan krävande, ibland svår: till och med Paulus, efter att ha blivit kristen, var tvungen att gradvis lära sig att vara det full ut, särskilt genom stunder av prövningar.

I ljuset av de heliga apostlarna Paulus och Petris erfarenhet kan var och en av oss fråga sig: när jag bekänner min tro på Jesus Kristus, Guds Son, gör jag det med medvetenheten om att jag alltid har att lära, eller tror jag att "jag har redan förstått allt"? Och: I svårigheter och prövningar, tappar jag modet och klagar eller lär jag mig att göra det till en möjlighet att växa i tillit till Herren? Faktum är att - som Paulus skriver till Timoteus - han befriar oss från allt ont och för oss i säkerhet till himlen (jfr 2 Tim 4:18). Jungfru Maria, apostlarnas drottning, lär oss att imitera dem och avancera varje dag på trons väg.