Erik Varden: ”Vi har tappat bort vad det innebär att vara människa”

I en intervju med Giacomo Galeazzi som publicerades i den italienska tidningen La Stampa den 8 april talar biskop Erik Varden om kyrkan och människan, efter att ha lett påve Leo XIV:s andliga reträtt i början av fastan. Hans reflektioner har just kommit ut på italienska i en bok publicerad av Edizioni Paoline. På hans hemsida Coram Fratribus kan man läsa intervjun på italienska och engelska.

”Vi har tappat bort vad det innebär att vara människa”, säger Erik Varden. ”Nationalismerna är inte så segerrika som de kan verka. För mig framstår de snarare som desperata försök att mobilisera en medborgerlig känsla som redan gått förlorad”.

Krig inte oundvikligt

Han frågar sig därför: ”Vad är syftet människan? Vad är samhällets syfte? Hur kan vi formulera och göra idén om det gemensamma bästa verksam?” Och fortsätter: ”Om vi erbjuder begripliga och genomförbara svar kommer de trångsynta nationalismerna inte nödvändigtvis att segra. En viss fatalism tycks ha smugit sig in i samtalet om ett tredje världskrig.”

Med andra ord menar biskopen att: ”Hypotesen är allvarlig, men låt oss se till att vi inte betraktar den som oundviklig. Låt oss visa oss fria. Människan är skapad för frihet. Friheten leder till blomstring.” Och, reflekterar han, ”för att våga vara fri behöver jag personer som visar mig vad frihet är. Endast tillsammans kan vi inleda denna process av välsignad efterföljelse.”

Tre frestelser

Även kyrkan måste dock rensa upp i sitt eget hus, med början i en nytolkning av Kristi frestelser i öknen. De är tre: ”Frestelsen att tro att materialismen kan tillfredsställa människans djupaste behov; frestelsen att absolutisera en tillfällig och medioker verklighet (som kan vara jag själv); frestelsen att kasta sig, med felriktad tillit, in i en extas av självförstörelse.”

Dessa, varnar biskop Erik Varden är ”ständiga källor till försåtliga onda ting, verkliga former av ateism, eftersom de avleder oss från det ödmjuka erkännandet att Gud är Gud och får oss att tro att vi ostraffat kan fastställa våra egna kriterier.”

Kampen inom kyrkan

”Den smuts vi har sett, som vi lider av och försöker reparera tillsammans (övergreppsskandaler och ohederlig hantering av dem), kan nästan alltid spåras tillbaka till svaghet inför någon av dessa tre ursprungliga frestelser. Det är där vi måste föra vår andliga kamp.”

De som motarbetar arbetet mot övergrepp utgör en liten minoritet, menar biskop Varden ”Min erfarenhet är att de flesta vill samarbeta. Det som framstår som motstånd beror ofta på föreställningen att riktlinjerna gäller ‘de andra’, att övergrepp inte kan ske i mitt stift, församling, gemenskap eller familj. Den tragiska erfarenheten visar att sådana antaganden aldrig är acceptabla.”

Om celibat och geopolitik

Det är inte tid för gifta präster, menar han: ”Det konsekrerade celibatet, rätt levt – och det är möjligt att leva det väl – vittnar om Guds primat. Det gör det möjligt att ge hela prästens liv en riktning och gör honom kapabel att bära Kristi kärlek, vara en försoningens tjänare, en fri människa som ger sitt liv för andra. Detta är innebörden av prästens traditionella roll. Det handlar inte om klädseln.”

Geopolitiken framstår som ett mysterium: ”Den starkares påstådda rätt – har den någonsin verkligen försvunnit? Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas som norm.” Det som i dag är ovanligt är i stället ”den sociala tillämpningen av normer som empati och medkänsla.”

Att återfinna människan

Erik Varden finner det betydelsefullt att sådana normer på europeiska språk kallas ”mänskliga”. Därför konstaterar han: ”Politikens brutalisering avhumaniserar. Den vinner mark eftersom vi har tappat bort vad det innebär att vara människa och vad människan kan bli.”

Kristendomen är däremot ”berättelsen om Guds människoblivande”. Alltså: ”Om Gud har blivit kött, då har köttet – den mänskliga naturen i sin konkreta form – genomsyrats av gudomlighet. Kroppen blir därmed bärare av en strålande sanning som inte kan dö.” Och detta, försäkrar han, ”är mindre abstrakt än det låter.”

Det ständigt uppkopplade samhället skrämmer honom inte: ”Hastighet är inte detsamma som djup. Och i slutändan är det kommunikationens djup vi längtar efter och behöver för att bygga ett liv tillsammans.”

Människans djupaste längtan

Biskopen frågar: ”Vem av oss vet inte vad det innebär när vår själ och våra sinnen fylls av en längtan efter oändlig glädje?” Svaret är tydligt: ”Den kristna tron förkunnar att denna längtan varken är galen eller absurd. Den är ett eko inom mig från en personlig och evig källa: Gud.”

Denna längtan ”kan inte tillfredsställas av det jag köper. Den kan förvandlas från frustration till jubel om jag börjar lära känna Gud.” Därför kan ”en sekulariserad agenda inte stilla djupet i människans längtan.”

I en tid då många politiker har förlorat trovärdighet kan, menar han, ”ljudet av en osjälvisk röst som Leo XIV:s – som talar med intelligens och stillsam auktoritet, avvisar retoriska överdrifter och vädjar till våra ädlaste strävanden – få genomslag. Det kan till och med få oss att tänka efter.”

Och det är ”något gott”, eftersom ”tankens djup inte är kännetecknande för dagens globala manifest.”