Pizzaballa: ”Gaza är en katastrof. Låt oss inte lämna det heliga landet ensamt”

Vatican News

”Det krävs empati gentemot dem som inte tänker som vi”. Kardinal Pierbattista Pizzaballa, patriark av det latinska patriarkatet i Jerusalem, säger detta i ett tal måndagen den 29 juni i samband med att han tilldelades priset för dialog och fred av den italienska geopolitiska tidskriften Limes. 

"Gaza är en katastrof"

“Gaza är en katastrof”, betonar kardinalen i sitt samtal med Limes chefredaktör Lucio Caracciolo, och berättar om sitt besök i Gazaremsan 22-23 juni, tillsammans med Teofilo III, den grekisk-ortodoxe patriarken av Jerusalem:

Städerna är jämnade med marken, utplånade, helt förstörda. Rafah finns inte längre. Det som slår mig mest är att färdas på provisoriska vägar, mitt bland tälten och avloppsrören. Här bor Gazas befolkning. En aspekt som bilderna inte förmedlar är lukterna. Och ett av de största problemen just nu är råttorna, som biter. De biter framför allt barnen, och Gaza är fullt av barn – man ser dem överallt, men istället för att gå i skolan leker de, smutsiga, bredvid avloppsrören.

Stor förtvivlan

En situation som inte visar några tecken på förbättring ens efter vapenvilan, eftersom, fortsätter Pizzaballa, även om man lyckas ta in ”lite mat är allt annat fortfarande förbjudet”.

Produkter med dubbel användning får inte tas in. Och med dubbel användning menas till och med skolbänkar, pennor, anteckningsböcker och det glas som fönstren är gjorda av. Vi vill öppna skolorna igen, men nästan allt saknas. Man försöker lösa det genom att återanvända delar här och där. Det som behövs omedelbart, har vårdpersonalen sagt till mig, är personal som är utbildad att hantera de psykologiska trauman som barnen och mammorna upplever. Det är en fråga som måste hanteras med största varsamhet. Jag ska säga det på ett föga diplomatiskt sätt, men jag känner stor förtvivlan, jag kan inte förstå det.

Lika dramatisk är situationen på Västbanken i staten Palestina, där, förklarar patriarken vidare, ”lagen inte gäller, och om den finns är den inte avsedd för palestinierna".

De israeliska bosättarna tillåts göra vad som helst. De sätter upp kontrollpunkter överallt, hugger ner träd, hindrar dig från att bruka jorden; övergrepp, stölder och förolämpningar har blivit vardagsmat.

Och detta upprepas också på grund av att det sker helt ostraffat: ”Vi ringer ofta till den israeliska armén (IDF) för att de ska ingripa och lugna bosättarna, men när de anländer har de redan försvunnit, som om någon hade varnat dem i förväg, och så slutar det med att IDF riktar sin ilska mot oss.”

Behov av dialog

Beskrivningen av Gaza, som har reducerats till en hög av spillror, av barn som leker bland avloppsrören och blir bitna av råttor, liksom av bosättarnas övergrepp på Västbanken, hindrar dock inte Pizzaballa från att reflektera över vikten av dialog. Ett behov som är ännu starkare idag, eftersom ”den 7 oktober är mycket närvarande i det judiska och israeliska medvetandet. Sedan den dagen har de sista hämningarna fallit bort." Kardinalen erkänner att Israel idag ”är en sammansättning” där ”det finns allt, men där, måste jag med sorg säga, de hårdaste är de religiösa militärerna".

Det är mycket svårt att ha en tydlig och harmonisk relation med dem. De mest extrema delarna av den judiska befolkningen utgör ännu inte en majoritet, men de vinner allt större stöd och blir allt mer betydelsefulla på det politiska planet, vilket dock leder till splittring inom det israeliska samhället.

Uppdelning och osäkerhet

Lucio Caracciolo påminner i detta sammanhang om begreppet om uppdelningen av det israeliska samhället i stammar, vilket framför allt framfördes av Israels före detta president Reuven Rivlin år 2015 för att beskriva ett samhälle som är uppdelat i fyra distinkta demografiska grupper som lever parallellt, med separata utbildningssystem och olika livsstilar: de sekulära sionisterna, de religiösa nationalistiska judarna, de ultraortodoxa och de israeliska araberna.

Denna uppdelning, i kombination med statistiken som visar att de ultraortodoxa judarna som inte erkänner staten Israel ökar i antal, ”bidrar till en situation präglad av osäkerhet i det israeliska samhället, samtidigt som Israel fortsätter att känna sig omringat av de arabiska länderna. Det är också detta som avgör Israels val”, konstaterar Pizzaballa. Och så förändras även Jerusalem, ”demografiskt, geografiskt, men framför allt när det gäller invånarnas inre och psykologiska gränser."

Sättet på vilket staden upplevs håller på att förändras. Fram till nyligen beboddes Jerusalems gamla stad huvudsakligen av araber: nu är det normalt att se judar, även observanta, överallt. Den arabiska befolkningen växer i mindre utsträckning och den kristna delen minskar. Anledningen till att konflikterna ökar hänger också samman med detta: med det faktum att man möts oftare och lättare. Vi lever numera i separata bubblor. Under de senaste åren har den arabiska gemenskapen i Jerusalem deltagit i liten utsträckning i de politiska händelserna i Gaza och Västbanken, inte på grund av bristande solidaritet, utan på grund av militärens stränga kontroll, men också för att skydda det lilla som återstår av Jerusalems särart. Hjärtat finns helt och hållet där.

Bön om hjälp

Efter en klarsynt analys av de politiska, demografiska och militära krafterna som präglar det heliga landet återvänder Pizzaballa just till kärnan. ”Vi kommer från år av ett språk präglat av våld och utestängning, från ett underskattat tänkande som gradvis har blivit mycket påtagligt”, konstaterar han, i linje med påve Leo XIV där han identifierar en av de djupaste orsakerna till dagens konflikter just i uttrycket ”ordets kris”. Därför riktar den latinska patriarken i Jerusalem sin uppmaning först och främst till allmänheten och medierna:

Den information som syftar till att skapa förståelse är viktig. Tala om den och följ inte trenderna. Tidningarna skriver lite om det och slutar sedan. Det området tillhör oss, ja, tvärtom: vi tillhör det landet. Israelerna säger till oss: ’Varför talar ni inte också om Sydsudan?’. Enkelt. För att vi inte har en sådan relation till Sydsudan som vi har till detta land. Vi får inte isolera oss, det behövs empati, förståelse och dialog, utan att upprätta nya barriärer. Ni måste försöka hjälpa oss upp ur den där brunn och inte lämna oss kvar där nere.