Allmänna audiensen. Leo XIV: Kristus läker vemodet
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Vid onsdagens allmänna audiens den 22 oktober reflekterade påven Leo XIV i sin katekes över det som han kallar en av vår tids sjukdomar, nämligen vemodet. Påven föreslår att som lärjungarna i Emmaus erkänna Uppståndelsen, som innebär att förändra sin syn på världen och återvända till ljuset. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.
Påven Leo XIV:s katekes 22 oktober
Raden katekeser för Jubelåret 2025 om Jesus Kristus, vårt hopp. IV. Kristi uppståndelse och utmaningarna i dagens värld. 2. Kristi uppståndelse, svaret på människans sorg
Kära bröder och systrar, god morgon! Välkomna alla!
Jesus Kristus uppståndelse är en händelse som man aldrig slutar att begrunda och meditera över och ju mer man fördjupar sig i den desto mer fylls man av förundran - man dras till den som till ett orimligt och samtidigt fascinerande ljus. Det var en explosion av liv och glädje som förändrade hela verklighetens innebörd - från negativ till positiv - fast det inte skedde på ett spektakulärt sätt, än mindre våldsamt, utan milt, dolt, man skulle kunna säga ödmjukt.
Idag ska vi reflektera över hur Kristi uppståndelse kan bota en av vår tids sjukdomar: vemodet. Vemodet är invasivt och utbrett och präglar många människors vardag. Det är en känsla av osäkerhet, ibland av djup förtvivlan, som invaderar vårt inre och tycks ta överhanden över alla glädjeämnen.
Vemodet tar bort meningen och kraften i livet, som blir som en vandring utan riktning och mening. Denna så aktuella situation påminner oss om den berömda berättelsen i Lukasevangeliet (24:13-29) om de två lärjungarna från Emmaus. Besvikna och nedslagna lämnar de Jerusalem och lämnar bakom sig det hopp de hade satt till Jesus, som har korsfästs och begravts. Till en början visar denna episod ett uttryck för mänskligt vemod: målet som de hade investerat så mycket energi i var förbi - det som verkade vara det viktigaste i deras liv var förstört. Hoppet var borta, förtvivlan hade tagit över deras hjärtan. Allt hade rasat samman på mycket kort tid, mellan fredagen och lördagen, genom en rad dramatiska händelser.
Paradoxen är verkligen symbolisk: denna dystra vandring av nederlag och återgång till det vanliga, äger rum samma dag som ljuset segrar och påsken fullbordas. De två männen vänder ryggen åt Golgata, åt den fruktansvärda korsfästelsen, som fortfarande är inpräntad i deras ögon och hjärtan. Det verkar som om allt är förlorat. De måste återgå till sitt tidigare liv, hålla en låg profil och hoppas att inte bli igenkända.
Vid en viss punkt ansluter sig en vandrare till de två lärjungarna, kanske en av de många pilgrimer som varit i Jerusalem för påsken. Det är den uppståndne Jesus, men de känner inte igen honom. Sorg fördunklar deras blickar och utplånar det löfte som Mästaren gett dem flera gånger: att han skulle dödas och uppstå på tredje dagen. Den okände mannen närmar sig och visar intresse för det de säger. Texten säger att de två ”stannade och såg sorgsna ut” (Luk 24:17). Det grekiska adjektivet som används beskriver en total sorg: deras ansikten speglar själens förlamning.
Jesus lyssnar på dem och låter dem ge utlopp för deras besvikelse. Sedan tillrättavisar han dem med stor uppriktighet för att de är ”tröga till att tro på det som profeterna har sagt!” (25), och genom Skrifterna visar han att Kristus måste lida, dö och uppstå. I de två lärjungarnas hjärtan tänds hoppets värme på nytt och när kvällen faller och de når sitt mål, bjuder de den mystiske kamraten att bli kvar hos dem.
Jesus accepterar och sätter sig till bords med dem. Sedan tar han brödet, bryter det och ger det åt dem. I det ögonblicket känner de två lärjungarna igen honom... men han försvinner genast ur deras åsyn (jfr 30-31). Gesten med det brutna brödet öppnar hjärtats blick och lyser upp deras syn som hade fördunklats av förtvivlan. Då blir allt klart: den gemensamma vandringen, det ömma och starka ordet, sanningens ljus... Glädjen tänds omedelbart, energin flödar återigen i deras trötta kroppar, minnet återkommer. Och de två skyndar sig tillbaka till Jerusalem för att berätta alltsammans för de andra.
”Herren är verkligen Uppstånden” (34). I detta adverb, verkligen, fullbordas den säkra mångfalden av vår historia som människor. Det är ingen slump att det är den hälsning som kristna utbyter på Påskdagen. Jesus är inte uppstånden i ord, utan i handling, med sin kropp som bär spåren av lidandet, ett evigt sigill på hans kärlek till oss. Livets seger är inte ett tomt ord, utan en verklig, konkret händelse.
Må den oväntade glädjen hos lärjungarna i Emmaus vara en mild påminnelse när vägen blir svår. Det är den Uppståndne som radikalt förändrar perspektivet och ingjuter hopp som fyller vemodets tomhet. På hjärtats stigar vandrar den Uppståndne med oss och för oss. Han vittnar om dödens nederlag och bekräftar livets seger, trots Golgatas mörker. Historien har fortfarande mycket att hoppas på.
Att erkänna Uppståndelsen innebär att förändra sin syn på världen: att återvända till ljuset för att erkänna den Sanning som har räddat och räddar oss. Systrar och bröder, låt oss varje dag vara vaksamma i förundran över Påsken och den Uppståndne Jesus. Han ensam gör det omöjliga möjligt!
