"Dilexi te”, Leo XIV: man kan inte skilja tron från kärleken till de fattiga
Vatican News
Dilexi te, ”jag har älskat dig” – titeln är ett citat ur Uppenbarelseboken (3,9), och i den apostoliska uppmananingen blir Kristi kärlek kött i kärleken till de fattiga, förstådd som omsorg om de sjuka; kampen mot slaveri; försvaret av kvinnor som utesluts och utsätts för våld; rätten till utbildning; stöd till migranter; allmosor som ”är återupprättad rättvisa, inte en patriarkalisk gest”; rättvisa, vars brist är ”roten till alla sociala onda”. Leo XIV undertecknar sin första apostoliska uppmaning, Dilexi te, en text i 121 punkter som härrör från evangeliet om Guds Son som blev fattig från det ögonblick han kom till världen och som återupptar kyrkans sociallära om de fattiga under de senaste hundrafemtio åren. ”En verklig guldgruva av lärdomar”.
I sina föregångares fotspår
Med detta dokument, undertecknat den 4 oktober, på den helige Franciskus av Assisis dag, följer den augustinske påven i sina föregångares fotspår: Johannes XXIII med sin uppmaning till de rika länderna i Mater et Magistra att inte förhålla sig med likgiltighet inför de länder som är förtryckta av hunger och elände (83); Paulus VI, Populorum progressio och talet i FN ”som de fattiga folkens advokat”; Johannes Paulus II som doktrinärt befäste ”kyrkans preferensrelation till de fattiga”; Benedikt XVI och Caritas in Veritate med sin ”mer uttalat politiska” tolkning av kriserna under det tredje årtusendet. Slutligen Franciskus, som gjorde omsorgen ”om de fattiga” och ”med de fattiga” till en av hörnstenarna i sitt pontifikat.
Påbörjat av Franciskus och återupptaget av Leo
Det var Franciskus som under månaderna före sin död påbörjade arbetet med den apostoliska uppmaningen. Liksom med Benedictus XVI:s Lumen Fidei, som 2013 avslutades av Jorge Mario Bergoglio, är det även denna gång efterträdaren som fullbordar verket, som är en fortsättning på Dilexit Nos, den argentinske påvens sista encyklika om Jesu hjärta. För det finns ett starkt ”samband” mellan kärleken till Gud och kärleken till de fattiga: genom dem ”har Gud fortfarande något att säga oss”, skriver påven Leo. Och han återkommer till temat om ”preferensen” för de fattiga, ett uttryck som uppstod i Latinamerika (16) inte för att beteckna ”en exklusivitet eller diskriminering gentemot andra grupper”, utan som visar på hur ”Guds handlar” berörd av medkänsla för mänsklighetens svaghet.
”I de fattigas sargade ansikten ser vi de oskyldigas lidande och därmed Kristi lidande” (9).
Fattigdomens ”ansikten”
Robert Francis Prevosts uppmaning innehåller många tankeställare och uppmaningar till handling, där fattigdomens ”ansikten” analyseras. Fattigdomen hos ”dem som saknar materiella försörjningsmedel”, hos ”dem som är socialt marginaliserade och saknar medel för att ge uttryck för sin värdighet och sina förmågor”; den ”moraliska”, ”andliga” och ”kulturella” fattigdomen; fattigdomen hos ”dem som saknar rättigheter, utrymme och frihet” (9).
Ny fattigdom och brist på rättvisa
Inför detta scenario anser påven att insatserna är ”otillräckliga” för att undanröja de strukturella orsakerna till fattigdom i samhällen som präglas av ”många ojämlikheter”, framväxten av ny fattigdom som är ”mer subtil och farlig” (10) och de ekonomiska regler som har ökat rikedomen, ”men utan rättvisa”,
”Bristen på rättvisa är roten till samhällets onda” (94).
Diktaturen i en ekonomi som dödar
”När man säger att den moderna världen har minskat fattigdomen, gör man det genom att mäta den med kriterier från andra epoker som inte är jämförbara med dagens verklighet”, skriver Leo XIV (13). Han välkomnar han ”med tillfredsställelse” det faktum att ”Förenta nationerna har satt bekämpningen av fattigdomen som ett av milleniemålen”. Vägen är dock lång, särskilt i en tid då ”diktaturen i en ekonomi som dödar” fortsätter att råda, då några fås inkomster ”växer exponentiellt” medan majoritetens inkomster är ”alltmer avlägset från denna lyckliga minoritets välstånd” och då ”ideologier som försvarar marknadernas absoluta autonomi och finansiell spekulation” är utbredda (92).
Kastkultur, marknadsfrihet, elitpastoral
Allt detta är ett tecken på att det fortfarande finns – ”ibland väl maskerad” – en kastkultur som ”med likgiltighet tolererar att miljontals människor svälter eller lever under övärdiga förhållanden” (11). Påven fördömer därför de ”pseudovetenskapliga kriterierna” enligt vilka det är ”marknadens frihet” som ska leda till en ”lösning” på fattigdomsproblemet, liksom den ”pastorala synen hos de så kallade eliterna”, enligt vilken ”det är bättre att ta hand om de rika, de mäktiga och de professionella istället för att slösa tid på de fattiga” (114).
”I själva verket är mänskliga rättigheter inte lika för alla” (94).
Förändra mentaliteten
Det påven efterlyser är alltså en ”förändring av mentaliteten”, framför allt genom att befria sig från ”illusionen om att lycka kommer av ett bekvämt liv”. Detta driver många människor till en syn på tillvaron som kretsar kring rikedom och framgång ”till varje pris”, även på bekostnad av andra och genom ”orättvisa politiska och ekonomiska system” (11).
”Varje människas värdighet måste respekteras nu, inte imorgon” (92).
I varje avvisad migrant knackar Kristus på
Leo XIV ägnar sedan en stor del till migrationsfrågan. Hans ord åtföljs av bilden av den lille Alan Kurdi, den treårige syriske pojken som 2015 blev en symbol för den europeiska migrantkrisen med fotot av hans livlösa kropp på en strand. ”Bortsett från en viss tillfällig upprördhet, blir tyvärr sådana händelser alltmer irrelevanta, och marginella nyheter” (11), konstaterar påven.
Samtidigt påminner han om kyrkans sekulära arbete för dem som tvingas lämna sina hem, vilket kommer till uttryck i mottagningscentra, gränsmissioner, insatser från Caritas Internationalis och andra institutioner (75).
Kyrkan vandrar, som en moder, med dem som vandrar. Där världen ser hot, ser hon barn; där man bygger murar, bygger hon broar. Hon vet att hennes förkunnelse av evangeliet bara är trovärdig när den omsätts i handlingar som uttrycker närhet och välkomnande. Och hon vet att i varje avvisad migrant är det Kristus själv som knackar på gemenskapens dörrar (75).
På temat migration gör Robert Prevost sig påven Franciskus berömda ”fyra verb” till sina egna: ”Ta emot, skydda, främja och integrera”. Och från påven Franciskus lånar han också definitionen av de fattiga som inte bara föremål för vår medkänsla utan ”evangeliets lärare”.
Att tjäna de fattiga är inte en gest som görs ”uppifrån och ner”, utan det är ett möte mellan jämlikar... När kyrkan böjer sig för att ta hand om de fattiga intar den därför sin högsta ställning (79).
Kvinnor som utesluts och är offer för våld
Petrus efterträdare ser sedan på den aktuella situationen där tusentals människor varje dag dör ”av orsaker som har att göra med undernäring” (12). ”Dubbelt fattiga”, tillägger han, är ”kvinnor som utesluts och utsätts för misshandel och våld, eftersom de ofta har mindre möjligheter att försvara sina rättigheter” (12).
”De fattiga finns inte där av en slump…”
Påven Leo XIV gör en djupgående reflektion över själva orsakerna till fattigdom: ”De fattiga finns inte där av en slump eller på grund av ett blint och bittert öde. Än mindre är fattigdom, för de flesta av dem, ett val. Ändå finns det fortfarande någon som vågar hävda detta och visar på blindhet och grymhet”, betonar han (14). ”Självklart finns det bland de fattiga också de som inte vill arbeta”, men det finns också många män och kvinnor som kanske samlar kartonger från morgon till kväll för att ”överleva” och inte för att ”förbättra” sitt liv.
Kort sagt, som det står i en av de centrala punkterna i Dilexi te, kan man inte säga ”att de fattiga är fattiga för att de inte förtjänar mer, enligt den falska synen på meritokrati där det verkar som om bara de som har lyckats i livet har förtjänat det” (15).
Ideologier och politiska inriktningar
Ibland, observerar påven Leo, är det kristna själva som låter sig ”smittas av attityder präglade av världsliga ideologier eller politiska och ekonomiska inriktningar som leder till orättvisa generaliseringar och vilseledande slutsatser”.
Det finns de som fortsätter att säga: ”Vår uppgift är att be och undervisa om den sanna läran”. Men genom att skilja denna religiösa aspekt från den integrerade främjandet, tillägger de att endast regeringen bör ta hand om dem, eller att det vore bättre att lämna dem i fattigdom och istället lära dem att arbeta (114)
Allmosor som ofta föraktas
Ett symptom på denna mentalitet är att utövandet av kärlek ibland ”föraktas eller förlöjligas, som om det vore en fixering hos vissa och inte kärnan i kyrkans mission” (15). Påven utvecklar sina tankar om allmosor, som sällan ges och ofta föraktas (115).
Som kristna får vi inte avstå från allmosor. Det är en gest som kan göras på olika sätt, och vi kan försöka göra det på det mest effektiva sättet, men vi måste göra det. Det är alltid bättre att göra något än att inte göra någonting. I alla fall kommer det att beröra våra hjärtan. Det kommer inte att vara lösningen på fattigdomen i världen, som måste sökas med intelligens, uthållighet och socialt engagemang. Men vi behöver öva oss i att ge allmosor för att beröra de lidande.
Likgiltighet från kristnas sida
I samma anda påpekar påven ”bristen på eller till och med avsaknaden av engagemang” för att försvara och främja de mest utsatta i vissa kristna grupper (112). Om en kyrklig gemenskap inte samarbetar för att inkludera alla, varnar han, ”riskerar den att upplösas, även om den berör sociala frågor eller kritiserar regeringar. Den kommer lätt att drunkna i andlig världslighet, dold bakom religiösa ritualer, fruktlösa möten och tomma ord” (113).
Det måste sägas utan omsvep att det finns ett oskiljaktigt band mellan vår tro och de fattiga (36).
Helgonens och ordnarnas vittnesbörd
Som motvikt till denna likgiltighet finns en värld av helgon, saliga och missionärer som genom århundradena har förkroppsligat bilden av ”en fattig kyrka för de fattiga” (35). Från Franciskus av Assisi och hans gest att omfamna en spetälsk (7) till Moder Teresa, en universell ikon för kärlek till de döende i Indien ”med en ömhet som var bön” (77). Och vidare Sankt’Lars, Sankt Justinus, Sant’Ambrosius, Sankt Johannes Crysostomos, och påvens egen Sankt Augustinus som hävdade:
”Den som säger sig älska Gud och inte har medkänsla med de behövande ljuger” (45).
Påve Leo påminner också om Camillianernas arbete för de sjuka (49) och kvinnliga kongregationer i sjukhus och vårdhem (51). Han påminner om benediktinerklostrens mottagande av änkor, övergivna barn, pilgrimer och tiggare (55). Han minns också franciskaner, dominikaner, karmeliter och augustiner som startade ”en evangelisk revolution” genom en ”enkel och fattig livsstil” (63), tillsammans med trinitarier och mercedarier som, genom att kämpa för fångarnas befrielse, uttryckte kärleken till ”en Gud som befriar inte bara från andligt slaveri, utan också från konkret förtryck” (60).
Traditionen hos dessa ordnar har inte upphört. Tvärtom har den inspirerat till nya former av handling inför moderna former av slaveri: människohandel, tvångsarbete, sexuell exploatering, olika former av beroende. När den kristna kärleken förkroppsligas blir den befriande (61).
Rätten till utbildning
Påven hänvisar också till exemplet med Sankt Josef Calasanzio, som grundade Europas första kostnadsfria folkskola (69), för att betona vikten av utbildning för de fattiga: ”Det är inte en tjänst, utan en plikt”.
Barnen har rätt till kunskap, som en grundläggande förutsättning för erkännandet av mänsklig värdighet (72).
Folkrörelsernas kamp
I uppmaningen nämner påven också kampen mot ”de destruktiva effekterna av pengarnas imperium” som förs av folkrörelserna, ledda av ledare som ”ofta misstänkliggörs och till och med förföljs” (80). De, skriver han, ”uppmanar till att övervinna den idé om socialpolitik som uppfattas som en politik för de fattiga, men aldrig med de fattiga, aldrig av de fattiga” (81).
En röst som väcker och anklagar
På dokumentets sista sidor uppmanar Leo XIV hela Guds folk att ”på olika sätt göra sin röst hörd, en röst som väcker upp, som anklagar, som utsätter sig för risker även om det innebär att man framstår som dum”.
Orättvisans strukturer måste erkännas och förstöras med godhetens kraft, genom att förändra mentaliteten men också, med hjälp av vetenskap och teknik, genom att utveckla en politik som effektivt kan förändra samhället (97).
De fattiga, inte ett socialt problem utan kyrkans centrum
Det är nödvändigt att ”vi alla låter oss evangeliseras av de fattiga”, uppmanar påven (102). ”Kristna kan inte betrakta de fattiga enbart som ett socialt problem: de är en familjeangelägenhet. De är våra”. Därför ”kan relationen till dem inte reduceras till en aktivitet eller ett uppdrag för kyrkan” (104).
De fattiga är själva centrum för kyrkan (111).
