Påven: Folkrörelser måste fylla samhällets tomrum
Salvatore Cernuzio - Vatikanstaten
Folk som berövats, bestulits, plundrats, tvingats till fattigdom; utsatta migranter som utsätts för övergrepp och behandlas som ”skräp”. Sedan gamla och nya droger (som fentanyl) som sprider sig; översvämningar, tsunamier, jordbävningar som tydliggör klimatkrisen; vinst som blir alltmer avgudadyrkan, liksom dyrkan av kroppen och det fysiska välbefinnandet. Dessutom: rättvisan som verkar misslyckas; nya teknologier som ökar både framstegen och ojämlikheterna; arbetslöshet, marginalisering, utnyttjande; en allmän ”avhumaniserande” tendens i sociala orättvisor och den exponentiella ökningen av klyftan mellan en ”liten minoritet” – 1 % av befolkningen – av rika och den stora majoriteten av fattiga. Det är en bild genomsyrad av bitterhet och realism som påven Leo XIV tecknar av vår tid i sitt tal till folkrörelserna, som han tog emot torsdag eftermiddag, den 23 oktober, i Aula Paolo VI i samband med deras femte världsmöte i Rom.
Franciskus och Leo XIII:s lära
Ett långt tal, med hänvisningar till Franciskus, hans föregångare som var en förespråkare för dessa möten, och Leo XIII, författaren av den första socialencyklikan, Rerum Novarum. Ett tal där påven förenar anklagelser och uppmaningar med uppmuntran till handling, profetia, ”poesi” och framför allt hopp: om en förändring, om en förnyad väg mot ”rättvisa, kärlek och fred”, om ”nya saker”. Ja, just Rerum novarum. Som "nya ting” och även en ”god sak” var det att för tio år sedan i Vatikanen hissa flaggan med texten ”Tierra, techo, trabajo”, ”Jord, tak över huvudet, arbete”.
I linje med Franciskus uppmaningar säger jag idag: mark, bostad och arbete är heliga rättigheter, det är värt att kämpa för dem, och jag vill att ska höra mig säga ”Jag är med!”, ”jag står på er sida”!
Profetisk betydelse
Över tusen personer var på plats i Vatikanens audienshall tillägnad Paulus VI för att lyssna till påven Leo XIV. Det finns representanter från alla kontinenters ”utkanter” - fattiga, migranter, campesinos (jordbruksarbetare), cartoneros (dem som plockar sopor för att sälja återvinningsbart material). De kom i ”procession” från Spin Time Lab, byggnaden i Roms område Esquilinen som ockuperats av omkring 400 människor i nöd och som blivit högkvarter för folkrörelserna i Rom. I morgon kommer de att genomföra sin pilgrimsvandring för Jubelåret tillsammans med biskopar och andra representanter från respektive stift. Det var påven Franciskus ”dröm” att denna socialgrupp, som ofta avvisas eller marginaliseras av institutionerna, skulle välkomnas i kyrkans hjärta. Drömmen förverkligas av påven Leo som, som han säger i början av sitt tal, avser att fortsätta den väg som Jorge Mario Bergoglio har påbörjat och som ”under dessa år ofta har samtalat med er verklighet och lyft fram dess profetiska betydelse i en värld präglad av olika slags problem”.
Misshandel och omänsklighet mot migranter
Dramatiska problem, först och främst vad gäller migranter. ”Staterna har rätt och skyldighet att skydda sina gränser, men detta bör balanseras av den moraliska skyldigheten att ge skydd”, säger Leo XIV. Han fördömer ”misshandeln av utsatta migranter”, där vi ”inte ser en legitim utövning av nationell suveränitet, utan snarare allvarliga brott som begås eller tolereras av staten”.
Allt mer omänskliga åtgärder vidtas – och till och med hyllas politiskt – för att behandla dessa ”oönskade” som om de vore skräp och inte människor.
Otillfredsställda grundläggande behov
Med samma kraft pekar Leo XIV på den negativa inverkan som den tekniska utvecklingen har på hälsa, utbildning, arbete, transporter, urbanisering, kommunikation och säkerhet. Först och främst lyfter han fram ”paradoxen” att miljontals människor saknar mark, mat, bostad och arbete, medan ”mobiltelefoner, sociala nätverk och till och med artificiell intelligens är tillgängliga för miljontals människor”. Även fattiga.
Låt oss se till att de grundläggande behoven inte försummas när mer sofistikerade behov tillgodoses
Klimatkrisen och den ”virtuella” krisen
Kort sagt talar påven om en ”dålig förvaltning” som ”skapar och ökar ojämlikheterna under förevändning av framsteg. Och eftersom systemet inte sätter mänsklig värdighet i centrum, misslyckas det också med rättvisan”. Påven räknar upp ”följdskadorna” en efter en; främst klimatkrisen, kanske det tydligaste exemplet med extrema väderfenomen. ”Vem drabbas hårdast? Alltid de fattigaste”. Det gäller både dem som ser ”det lilla de har” spolas bort av vattnet och ”bönder, jordbrukare och urfolk” som förlorar mark, identitet och lokal produktion på grund av ”ökenutbredning” i sitt område.
Sedan finns den kris som de sociala nätverken underblåser: ”Hur kan en fattig ung människa leva med hopp och utan ångest när sociala medier ständigt hyllar en ohämmad konsumtion och en ekonomisk framgång som är helt ouppnåelig?”, frågar påven. Och hur kan man glömma beroendet av digitalt spelande med plattformar som är utformade för att skapa ”tvångsmässigt beroende” och ”missbruk”?
Förödelsen orsakad av gamla och nya droger
Påven talar också om ”nyheten” eller, för att uttrycka det bättre, ”tvetydigheten” inom läkemedelsindustrin.
I dagens kultur, inte utan hjälp av vissa reklamkampanjer, förespråkas en sorts kult av fysiskt välbefinnande, nästan en avgudadyrkan av kroppen, och i denna syn tolkas mysteriet med smärta på ett reducerande sätt. Detta kan också leda till beroende av smärtstillande medel, vars försäljning naturligtvis ökar intäkterna för tillverkarna.
Påven vänder sig framför allt till sitt hemland, USA, som är ödelagt av opioidberoende: ”Tänk till exempel på fentanyl, dödens drog, den näst vanligaste dödsorsaken bland fattiga i det landet”. ”Spridningen av nya syntetiska droger, som blir allt mer dödliga, är inte bara ett brott begånget av narkotikasmugglare, utan en verklighet som har att göra med läkemedelsproduktion och vinster, utan någon global etik”, betonar Leo XIV.
Utvinning av mineraler i fattiga länder
Han kritiserar också utvecklingen av ny informations- och telekommunikationsteknik som baseras på utvinning av mineraler från fattiga länders berggrund. Coltan i Demokratiska republiken Kongo, för att nämna ett exempel, vars utvinning ”är beroende av paramilitärt våld, barnarbete och fördrivning av befolkningen”. Eller litium, det ”vita guldet” som eldar på konkurrensen mellan stormakter och storföretag och utgör ”ett allvarligt hot mot fattiga staters suveränitet och stabilitet”, med företagare och politiker som ”skryter med att främja statskupper och andra former av politisk destabilisering” just för att lägga beslag på det.
Sociala poeter
Bilden är alltså förödande, men påven Leo säger sig vara hoppfull och uppmuntrad av att se folkrörelser, civilsamhället och kyrkan ta itu med ”dessa nya former av avhumanisering och ständigt vittna om att de som är i nöd är våra medmänniskor, våra bröder och systrar”.
Detta gör er till mänsklighetens förkämpar, rättvisans vittnen, solidaritetens poeter.
”Sociala poeter”, upprepar påven, ”byggare av solidaritet i mångfalden”.
Kyrkan måste vara med er: en fattig kyrka för de fattiga, en kyrka som sträcker sig ut, en kyrka som tar risker, en modig, profetisk och glad kyrka!
Ingen ideologi, utan evangeliet
Det viktiga är att tjänsten genomsyras av kärlek, ”den största av alla dygder”. Påven säger med utgångspunkt i sin erfarenhet som missionär i Peru, att ”när man bildar kooperativ och arbetsgrupper för att ge de hungriga mat, de hemlösa tak över huvudet, rädda skeppsbrutna, ta hand om barn, skapa arbetstillfällen, ge tillgång till mark och bygga hus, måste vi komma ihåg att vi inte bedriver ideologi, utan verkligen lever evangeliet”. I centrum för evangeliet står just ”kärlekens bud”. Därför måste folkrörelserna, ännu mer än av rättviseskäl, ”drivas av kärlekens önskan, mot all individualism och fördomar”.
Motverka ”globaliseringen av maktlöshet”
Allt detta, betonar påven, ”är ett motgift mot en strukturell likgiltighet som sprider sig”. Om Franciskus talade om ”globaliseringen av likgiltighet”, talar Leo i dag om en ”globalisering av maktlöshet”. Den måste motverkas med en ”kultur av försoning och engagemang”.
Folkrörelserna fyller detta tomrum som skapats av bristen på kärlek med det stora miraklet av solidaritet, grundat på omtanke om medmänniskor och försoning.
En blick från förorterna
Påven Leo XIV uppmuntrar därför deras arbete och handlingar: ”Idag vill jag titta på ’nya ting’ tillsammans med er, med utgångspunkt från förorterna”. För från förorterna ”ser saker och ting annorlunda ut”, medan ”det i centrum finns liten medvetenhet om de problem som drabbar de utestängda, och när man talar om dem i politiska och ekonomiska diskussioner får man intrycket att det är en extra fråga”. ”Förorterna ropar ofta efter rättvisa och ni ropar inte ’av desperation’, utan ’av längtan’”, tillägger påven, ”ert rop är ett rop efter lösningar i ett samhälle som domineras av orättvisa system. Och ni gör det inte med mikroprocessorer eller bioteknik, utan på den mest elementära nivån, med hantverkets skönhet”.
Och det är poesi…
Etisk tomhet
Framför oss finns en ”etisk tomhet” som orsakats av krisen inom 1900-talets fackföreningar, som blivit allt mindre, och av de sociala trygghetssystemen, som gjort de fattiga ännu ”mer sårbara och mindre skyddade”. ” De sociala institutionerna i det förflutna var inte perfekta, men genom att utplåna en stor del av dem och pryda det som återstår med ineffektiva lagar och icke tillämpade fördrag, gör systemet människor mer sårbara än tidigare”, konstaterar påven. Därför är folkrörelserna, tillsammans med troende och regeringar, ”uppmanade att skyndsamt fylla detta tomrum genom att inleda processer av rättvisa och solidaritet som sprider sig i hela samhället”.
Kyrkan vid er sida
”Liksom kyrkan har följt fackföreningarnas bildande i det förflutna, måste vi idag följa folkrörelserna!”, försäkrar Petrus efterträdare.
Kyrkan stöder era rättmätiga kamp för mark, bostäder och arbete. Liksom min föregångare Franciskus tror jag att de rätta vägarna utgår från botten och från periferin mot centrum. Era många och kreativa initiativ kan omvandlas till ny offentlig politik och sociala rättigheter.
