Påven: Religionsfrihet inget valfritt, utan grundstenen i ett rättvist samhälle

Edoardo Giribaldi – Vatikanstaten

En äkta försoning kan inte uppstå utan garantier för att fritt kunna bekänna sin tro. En rättighet som inte är ett ”privilegium” beviljat av institutionerna, utan en nödvändig förutsättning för att skapa rättvisa samhällen, där människans samvete har stort utrymme att utvecklas och uttrycka sig konkret. Påven Leo XIV reflekterade över detta så han tog emot en delegation från den påvliga stiftelsen Hjälp till kyrkan som lider (ACN), 10 oktober i Sala dei Papi i Vatikanens apostoliska palats.

Överge inte de förföljda kristna

Påven inleder sitt tal med att påminna om den växande fientligheten och våldet mot olika religiösa samfund, däribland de kristna. I linje med stiftelsens uppdrag – som grundades 1947 för att möta efterkrigstidens lidande – upprepar påven: ”Vi får inte överge våra förföljda bröder och systrar”. Paulus ord i Första Korintierbrevet upprepas i detta sammanhang:

Om en lider, lider också alla de andra.

Ett behov av sanning och mening

Rätten till religionsfrihet utgår från ett grundläggande axiom: ”Varje människa bär i sitt hjärta ett djupt behov av sanning, mening, gemenskap med andra och med Gud”. Ett behov som kommer från djupet av den mänskliga själen och som gör det fria utövandet av tron inte till något ”valfritt”, utan till något väsentligt.

Religionsfriheten, som är rotad i människans värdighet, skapad till Guds avbild och utrustad med förnuft och fri vilja, gör det möjligt för individer och samhällen att söka sanningen, leva den fritt och vittna om den öppet. Den är därför en hörnsten i varje rättvist samhälle, eftersom den skyddar det moraliska utrymme där samvetet kan formas och utövas.

Det finns ingen fred utan religionsfrihet

Religionsfrihet, fortsätter Leo XIV, ”är inte bara en lagstiftad rättighet eller ett privilegium som beviljas av regeringar”. Den är snarare ”grundpelaren för en äkta försoning”. Att förneka den berövar människan möjligheten att svara på ”sanningens kallelse” och leder till en långsam upplösning av de etiska och andliga band som håller samman gemenskaperna. ”Förtroendet ersätts av rädsla, misstro ersätter dialog och förtryck leder till våld”, säger påven, som citerar sin föregångare Franciskus:

Ingen fred är möjlig där det inte finns religionsfrihet eller där det inte finns tanke- och yttrandefrihet och respekt för andras åsikter.

Främja religionsfrihet i vardagen

Påven påminner också om kyrkans ihärdiga försvar av religionsfriheten genom århundradena. Dekretet Dignitatis Humanae från Andra Vatikankonciliet bekräftade erkännandet av denna rättighet inom varje lands rättsliga och institutionella ram.

Försvaret av religionsfriheten kan därför inte förbli abstrakt; det måste levandegöras, skyddas och främjas i individers och samhällens vardag.

Hjälp till kyrkan som lider

Hjälp till kyrkan som lider uppfyller detta: att främja förlåtelse och försoning, följa och ”ge röst” åt kyrkan överallt där det finns behov, överallt där den hotas eller lider. I över tjugofem år, fortsätter påven, har stiftelsens rapport om religionsfrihet vittnat och gett röst åt dem som inte har någon, och avslöjat det ofta dolda lidandet hos många. Stiftelsens engagemang omfattar också samhällen som alltför ofta är isolerade, marginaliserade eller utsatta för påtryckningar.

”Fredsarbetare”

Återuppbyggnaden av en kapell, stödet till en nunna, leveransen av en radiostation eller ett fordon: allt detta är handlingar som ”stärker kyrkans liv” och samhällets ”andliga och moraliska” struktur. Den hjälp som erbjuds, särskilt till de mest utsatta minoriteterna, gör stiftelsens medlemmar till verkliga ”fredsarbetare”. Centralafrikanska republiken, Burkina Faso, Moçambique – men också stiftet Chiclayo i Peru, där påven har haft ”privilegiet” att verka – är bara några av de platser där den lokala kyrkan, genom den påvliga stiftelsen, blir ett ”levande tecken” på social harmoni och broderskap och visar världen att ”en annan framtid är möjlig”.

”Tröttna inte på att göra gott”

Påven avslutar sitt tal med att uppmana de närvarande att ”inte tröttna på att göra gott”, eftersom frukterna av deras arbete ”visar sig i otaliga liv och ger ära åt vår Fader i himlen”.