Påvens audiens: "Glädjen utplånar inte såren, men lyser upp dem"

Vatican News

Hela påve Leo XIV:s katekes: 

Kära bröder och systrar, god morgon!

Idag vill jag inbjuda er att reflektera över en överraskande aspekt av Kristi uppståndelse: hans ödmjukhet. Om vi tänker tillbaka på evangeliernas berättelser inser vi att den uppståndne Herren inte gör något spektakulärt för att påtvinga sina lärjungar sin tro. Han framträder inte omgiven av änglar, han utför inga spektakulära bedrifter, han håller inga högtidliga tal för att avslöja universums hemligheter. Tvärtom närmar han sig diskret, som vilken annan vandrare som helst, som en hungrig man som ber om att få dela lite bröd (jfr Luk 24:15, 41).

Maria Magdalena misstar honom för en trädgårdsmästare (jfr Joh 20:15). Lärjungarna i Emmaus tror att han är en främling (jfr Luk 24:18). Petrus och de andra fiskarna tror att han bara är en förbipasserande (jfr Joh 21:4). Vi hade förväntat oss ‘special effects’, tecken på makt, överväldigande bevis. Men Herren söker inte detta: han föredrar ett språk som präglas av närhet, normalitet och gemensamma måltider.

Bröder och systrar, det finns ett värdefullt budskap i detta: uppståndelsen är inte en teatralisk kupp, utan en tyst förvandling som fyller varje mänsklig gest med mening. Den uppståndne Jesus äter en bit fisk med sina lärjungar: detta är inte en marginell detalj, utan en bekräftelse på att vår kropp, vår historia, våra relationer inte är ett skal som ska kastas bort. De är avsedda för livets fullhet.

Uppståndelsen innebär inte att vi blir flyktiga andar, utan att vi går in i en djupare gemenskap med Gud och med våra bröder och systrar, i en mänsklighet som förvandlats av kärlek.

I Kristi påsk kan allt bli nåd. Även de mest vardagliga sakerna: att äta, arbeta, vänta, ta hand om hemmet, stödja en vän. Uppståndelsen befriar inte livet från tid och ansträngning, utan förändrar dess mening och ”smak”. Varje gest som utförs i tacksamhet och gemenskap talar om Guds rike.

Det finns dock något som ofta hindrar oss från att erkänna Kristi närvaro i vårt dagliga liv: antagandet att glädje måste vara fri från lidande. Lärjungarna från Emmaus vandrar sorgset eftersom de hoppades på ett annat slut, på en Messias som inte kände till korset. Även om de har hört att graven är tom, kan de inte le. Men Jesus vandrar bredvid dem och hjälper dem tålmodigt att förstå att smärtan inte är ett förnekande av löftet, utan det sätt på vilket Gud har visat sin kärlek (jfr Luk 24:13-27).

När de äntligen sitter vid bordet med honom och bryter brödet, öppnas deras ögon. De inser att deras hjärtan redan brann, även om de inte visste om det (jfr Luk 24:28-32). Detta är den största överraskningen: att upptäcka att under desillusionens och trötthetens aska, finns alltid en levande glöd, som bara väntar på att tändas igen.

Bröder och systrar, Kristi uppståndelse lär oss att ingen historia är så präglad av besvikelse eller synd att den inte kan besökas av hopp. Inget fall är definitivt, ingen natt är evig, inget sår är dömt att förbli öppet för alltid. Hur avlägset, förlorat eller ovärdigt vi än må känna oss, finns det inget avstånd som kan släcka Guds kärleks ofelbara kraft.

Ibland tror vi att Herren besöker oss endast i stunder av kontemplation eller andlig glöd, när vi känner oss värdiga, när våra liv verkar ordnade och ljusa. Men den uppståndne är nära oss just i de mörkaste stunderna: i våra misslyckanden, i våra slitna relationer, i de dagliga kamper som tynger våra axlar, i de tvivel som gör oss modfällda. Ingenting av det vi är, ingen del av vår existens, är främmande för honom.

Idag vandrar den uppståndne Herren vid sidan av var och en av oss, när vi går våra vägar – arbetets och engagemangets vägar, men också lidandets och ensamhetens vägar – och med oändlig försiktighet ber han oss att låta honom värma våra hjärtan. Han påtvingar sig inte högljutt, han kräver inte att bli igenkänd omedelbart. Han väntar tålmodigt på det ögonblick då våra ögon öppnas för att se hans vänliga ansikte, som kan förvandla besvikelse till hoppfull förväntan, sorg till tacksamhet, resignation till hopp.

Den uppståndne önskar bara visa sin närvaro, bli vår följeslagare på vägen och tända i oss vissheten om att hans liv är starkare än någon död. Låt oss då be om nåden att erkänna hans ödmjuka och diskreta närvaro, att inte förvänta oss ett liv utan prövningar, att upptäcka att varje smärta, om den är fylld av kärlek, kan bli en plats för gemenskap.

Liksom lärjungarna i Emmaus, återvänder även vi därför till våra hem med hjärtan som brinner av glädje. En enkel glädje som inte utplånar såren, utan lyser upp dem. En glädje som kommer från vissheten om att Herren lever, vandrar med oss och ger oss möjligheten att börja om på nytt i varje ögonblick.