Påvens mässa vid missionens jubelår: ”Frälsningen uppfylls när vi går ut ur oss själva”

Vatican News

Påven påminde om att mission, kärlek och syskonskap är sammanlänkade, och en del av vår inre längtan att “föra evangeliets glädje och tröst till alla”, särskilt till dem som lider. Han påminde om de migranter som tvingas lämna sina hemländer under svåra omständigheter, “ofta lämnar sina kära bakom sig, uthärdar nätter fyllda av rädsla och ensamhet, och möter diskriminering och våld på vägen.”

Kyrkans missionsuppdrag

Med hänvisning till påven Franciskus apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium betonade påve Leo att “hela Kyrkan är missionerande, och det är brådskande att vi 'går ut och predikar evangeliet för alla: överallt, vid alla tillfällen, utan tvekan, motvilja eller rädsla.’”

Detta är särskilt viktigt för att nå våra bröder och systrar i världens periferi, där krig, orättvisa och lidande är utbredda – men där evangeliets hopp kan ge tröst och styrka.

Frälsningen i en levande tro

Påven underströk att det evangeliska hoppet om frälsning och nytt liv, som springer ur tron, kan förvandla liv – och göra oss till levande redskap för “den frälsning som Gud ännu idag vill förverkliga i världen.”

Frälsningen uppfylls, sa han, när vi går ut ur oss själva och tar hand om dem som lider. På så vis för vi Guds kärlek ut i världen.

En ny missionstid

Påve Leo förklarade att vi nu går in i en ny missionstid, där gränserna inte längre nödvändigtvis är geografiska eller handlar om att resa till fjärran länder – “eftersom fattigdom, lidande och längtan efter större hopp har kommit till oss.”

Detta syns i “våra migrerande bröder och systrars ” verkligheter och tragedin i deras flykt från våld och lidande, i deras rädsla under farliga havsresor och “deras rop av sorg och förtvivlan.”

“Bröder och systrar, de båtar som hoppas få sikte på en trygg hamn, och de ögon som med ångest och hopp söker nå land, får inte – och får aldrig – mötas av likgiltighetens kyla eller diskrimineringens stigmatisering!”

Mission handlar därför också om att stanna kvar, och att förkunna och gestalta Kristus genom gästfrihet och välkomnande, medkänsla och solidaritet. Vi uppmanas att se bortom oss själva: att stanna kvar och öppna våra armar och hjärtan för dem, ta emot dem som bröder och systrar, och vara en närvaro av tröst och hopp.

Samarbete och kallelser

Påven avslutade med att lyfta fram två nödvändiga uppgifter: Att främja ett förnyat missionssamarbete mellan kyrkorna Att uppskatta “skönheten och vikten” i kallelsen att missionera.

Han menade att mötet med systrar och bröder från sydliga delar av världen är en “möjlighet” vi bör välkomna, då detta ömsesidiga utbyte kan förnya Kyrkan och bära upp “en kristendom som är mer öppen, mer levande och mer dynamisk.”

Han framhöll särskilt vikten av dessa kallelser i Europa – både för lekmän, ordensfolk och präster – som kan tjäna i missionsländer. “Här behövs nya idéer och erfarenheter som lockar och inspirerar unga”, betonade han.

”Till migranterna säger jag: vet att ni alltid är välkomna! De hav och öknar ni har korsat kallar Skriften för 'frälsningens platser', där Gud visar sig för att rädda sitt folk.”

Avslutningsvis bad påven Jungfru Maria ”stödja oss, så att var och en av oss kan bli medarbetare för Kristi rike – kärlekens, rättvisans och fredens rike.”