Påven Leo XIV och den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomeus I Påven Leo XIV och den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartolomeus I   (@Vatican Media) Ledare

Leo XIV på enhetens och fredens väg

Påven Leos första apostoliska resa, som inleds i dag och som först tar honom till Ankara, Istanbul och Iznik och sedan till Beirut, utgör genom en märklig slump nästan en geografisk sammanfattning av de två huvudlinjer som framträtt under de första månaderna av hans pontifikat. Och det är en pilgrimsfärd som kommer att prägla hans pontifikat, precis som det var för alla hans föregångare.

ANDREA TORNIELLI

Precis som för Benedictus XVI med Världsungdomsdagen i Köln 2005 och för Franciskus med den i Rio de Janeiro 2013, så går även påven Leos första resa till en destination som fastställts av hans föregångare: Iznik i Turkiet (Türkiye), ett obligatoriskt stopp för att fira 1700-årsdagen av det första konciliet i Nicea, och det plågade Libanon, för att hålla ett löfte som Franciskus hade gett men som kriget och sjukdomen hindrade honom från att uppfylla.

En påves första apostoliska resa är avsedd att prägla hans pontifikat: så var det för Paulus VI, som i januari 1964 gjorde en historisk pilgrimsfärd till Heliga landet och omfamnade patriarken av Konstantinopel, Athenagoras. Så var det för Johannes Paulus II och hans resa till Mexiko, till Puebla. Så var det för Franciskus, med omfamningen av miljontals ungdomar i Brasilien. Av en märklig slump är den resa som nu inleds och som först tar Leo till Ankara, Istanbul och Iznik och sedan till Beirut, nästan en geografisk sammanfattning av två huvudlinjer som framträtt under de första månaderna av pontifikatet: enhet och fred.

Enheten står i centrum för den första etappen, för att minnas ett koncilium som har satt outplånliga spår i kyrkans historia genom att förkunna tron på Jesus Kristus, Guds Son. Det är meningslöst att dölja det: man måste se på mötet i Nicea och samtidigt på såret i den splittrade kyrkan, som fortsätter att blöda och som under de senaste åren har sett nya sår uppstå. Att återvända med levande minnen till en tid då kyrkorna var enade, till ett koncilium som också firades för att enhetliggöra påskdatumet, är ett tecken på hopp. Kyrkans enhet, enheten mellan kyrkorna, den ekumeniska dialogen, återgången till evangeliet, kyrkofäderna och de första koncilierna är ett sätt att låta sig beröras av Jesu ord: ”att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Enheten bland de troende på Kristus har ett oändligt värde, inte bara för evangeliet. Den har också ett värde för freden i världen.

Den fred som fortfarande saknas just i det land där Jesus levde sitt jordiska liv, som saknas i Israel och Palestina, som saknas i Libanon som bombas av den israeliska armén för att bekämpa Hizbollahs milis. Resans andra etapp tar Leo XIV till en region som präglats av konflikter som kostat ett mycket stort antal människoliv, särskilt civila, framför allt barn. Påven, som presenterade sig för världen med de första orden som Jesus yttrade efter uppståndelsen: ”Frid åt er alla”, reser sig i början av sitt pontifikat för att lindra såren hos ett folk som i årtionden inte har känt fred. Han kommer att bära sitt oskuldsfulla vittnesbörd dit där även under de senaste dagarna det olycksbådande dundret från bomberna har ekat, för att säga nej till krigets, hatets och våldets oundviklighet. Han beger sig på resa för att trösta de kristna som bor i det landet och i andra närliggande länder och som är frestade att lämna sitt land, för att påminna dem om hur värdefull deras närvaro och deras vittnesbörd om broderskap och fredlig samexistens med anhängare av andra religioner är.

27 november 2025, 08:43