Påve Leo och Bartholomeos fördömer våld i Guds namn

Vatican News

Under den tredje dagen av sin apostoliska resa till Turkiet begav sig påve Leo XIV till patriarkalkyrkan S:t Georg i Istanbul, där han anslöt sig till den ekumeniske patriarken Bartholomeos I för den högtidliga doxologin och undertecknandet av en gemensam deklaration. I den bekräftas deras gemensamma engagemang för vägen mot återställd full kommunion och deras enande fördömande av varje försök att legitimera våld med hjälp av religion.

”Vi avvisar varje användning av religion och Guds namn för att rättfärdiga våld.”

”Målet för kristen enheten”, står det i deklarationen, ”innefattar avsikten att på ett grundläggande och livgivande sätt bidra till fred mellan alla folk. Tillsammans höjer vi innerligt våra röster och åkallar Guds freds över vår värld.”

Med konstaterandet att ”tragiskt nog fortsätter konflikter och våld att förstöra så mångas liv i många delar av världen”, riktar påven och patriarken en vädjan ”till dem som har civilt och politiskt ansvar att göra allt som står i deras makt för att se till att krigen omedelbart upphör, och vi ber alla människor av god vilja att stödja vår vädjan.”

Mötet mellan de två ledarna ägde rum på aftonen före festen för S:t Andreas, aposteln som kallades först och ekumeniska patriarkatets skyddshelgon.

Genom att inleda sin deklaration med psaltarens ord ”Tacka Herren, ty han är god, evig är hans nåd”, uttrycker påven och patriarken tacksamhet för nåden i ett broderligt möte rotat i kyrklig kärlek och trohet mot Kristi vilja.

Gemensam kallelse till enhet i evangeliets sanning

Påve Leo och patriark Bartholomeos påminner om att sökandet efter full kommunion inte bygger på mänsklig diplomati utan på lydnad till Herrens bön i Johannesevangeliet: ”att de alla må vara ett… för att världen skall tro.”

De bekräftade därför sin beslutsamhet att fortsätta vandra tillsammans ”i kärlek och sanning” och uppmanade alla troende — präster, munkar och nunnor, gudsvigda och lekmän — att be och arbeta för att denna Guds bön ska uppfyllas.

Niceas 1700-årsjubileum

Deklarationen reflekterar över 1700-årsjubileet av det första ekumeniska konciliet i Nicea.

I den beskriver de två ledarna Nicea som ”en av försynens enhetshandlingar”, och noterar att dess betydelse inte bara ligger i historien utan i en fortsatt öppenhet för den helige Ande som vägledde konciliet.

De säger att kristna binds samman genom tron som bekänns i den nicenska trosbekännelsen: bekännelsen av Jesus Kristus, ”sann Gud av sann Gud, av samma väsen som Fadern”, som blev människa för vår frälsning, dog och uppstod, uppsteg till himlen och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda.

Denna gemensamma bekännelse, skriver de, gör det möjligt för kyrkorna att möta gemensamma utmaningar ”med ömsesidig respekt… och genuint hopp”.

”Utrustade med denna gemensamma bekännelse kan vi möta våra gemensamma utmaningar och vittna om tron som uttrycktes i Nicea med ömsesidig respekt, och arbeta tillsammans mot konkreta lösningar i genuint hopp.”

Ett gemensamt datum för påsekn: fortsatt urskiljning

Med tacksamhet noterar de att alla kristna firade påsk på samma dag detta år, och beskriver detta som Försynens gudomliga gåva.

De förnyar sin vilja att fortsätta det pågående arbetet ”för att varje år fira festernas fest tillsammans” och ber att alla kristna ska ledas ”i all vishet och andlig förståelse”.

Sextio år efter läkandet av schismen 1054

Deklarationen lyfter också fram 60-årsjubileet av den gemensamma deklarationen 1965 av påve Paulus VI och patriark Athenagoras, som undanröjde de ömsesidiga bannlysningarna från 1054.

Påven och patriarken tackade för denna avgörande gest, som öppnade vägen för en dialog rotad i ”tillit, uppskattning och ömsesidig kärlek”.

De uppmuntrar dem som fortfarande tvekar inför att föra dialog, till att lyssna uppmärksamt till den helige Ande, som manar de kristna att ge världen ett förnyat vittnesbörd om försoning.

Teologisk dialog och konkret samarbete

Genom att åter bekräfta sitt stöd för den gemensamma internationella kommissionen för teologisk dialog mellan den romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan, noterar de två ledarna att dess nuvarande fas behandlar frågor som historiskt har uppfattats som splittrande.

De prisade därför den teologiska dialogen, broderliga kontakter, gemensam bön och samarbetet där gemensamma initiativ redan är möjliga, och uppmuntrade alla troende att ta emot de framsteg som gjorts och att ”arbeta för dess fortsatta fördjupning”.

Ett enat avståndstagande från våld i religionens namn

Ett centralt tema i texten är den etiska och andliga plikten att avvisa att religioner missbrukas.

”Vi avvisar varje användning av religion och Guds namn för att rättfärdiga våld,” skriver påven och patriarken och höjer sina röster i en gemensam appell för fred mitt i pågående konflikter.

De uppmanar civila och politiska ledare att göra allt de kan för att få slut på krig, och kallar alla människor av god vilja att stödja fredsarbetet.

Äkta interreligiös dialog, insisterar de, är inte en källa till förvirring utan ”avgörande för samexistensen mellan folk av olika traditioner och kulturer.”

Med hänvisning till 60-årsjubileet av Nostra Aetate uppmanar de alla människor att samarbeta för att bygga en rättvis och solidarisk värld och att vårda skapelsen, i motstånd mot ”likgiltighet, begär efter herravälde, girighet och främlingsfientlighet.”

Hopp förankrat i Treenighetens mysterium

Trots världens allvarliga situation uttrycker deklarationen en orubblig kristen hoppfullhet.

”Gud kommer inte att överge mänskligheten… Genom den helige Ande vet och erfar vi att Gud är med oss”, betonar de.

Genom att anförtro varje människa — särskilt de som lider av hunger, ensamhet eller sjukdom — till Guds barmhärtighet åkallar de nåden att ”deras hjärtan må bli uppmuntrade och förenade i kärlek.”

”I vår bön överlämnar vi varje mänsklig varelse till Gud, särskilt de i nöd, de som upplever hunger, ensamhet eller sjukdom.”