Påven Leo åt lunch med de fattiga

Vatican News

I Paulus VI:s aula blandades ljudet av napolitanska melodier med skrattet från de 1 300 gäster— fattiga, fördrivna, bortglömda—som hade kommit för att äta lunch tillsammans med påve Leo på den 9:e Världsdagen för de fattiga.

Rätterna som serverades var enkla: lasagne, kotletter, frukt från Neapel och babà till dessert.

Vid ett bord matade en ung barmhärtighetssyster ett spädbarn med nappflaska medan hennes egen tallrik med lasagne stod och kallnade.

Efter Angelusbönen på Petersplatsen kom påven Leo XIV till aulan för att äta lunch med de som samlats där.

”Med stor glädje samlas vi i eftermiddag för denna måltid som min älskade företrädare, påven Franciskus, önskade så innerligt,” sade han. ”Låt oss ge honom en stor applåd.”

Påven tackade de som ordnat måltiden. ”Vi är verkligen, verkligen fyllda av tacksamhetens för denna dag,” tillade han.

När han välsignade maten riktade påven sina tankar till dem som fortfarande lider runtom i världen.

”Låt oss också be om Herrens välsignelse över alla de människor som lider på grund av våld, krig och hunger,” sade han. ”Må vi i dag fira denna måltid i broderskapets anda.”

En aula fylld av mänsklighet

Runt om i rummet rörde sig volontärer mellan borden medan de serverade och log. I foajén hade de förberett ett hygienkit till varje gäst, komplett med en liten panettone, den traditionella italienska julkakan.

Gästerna kom från både nära och långt borta: från Roms förort Primavalle, från Nigeria och Ukraina, från Kuba och Barcelona.

Barmhärtighetssystrarna hade tagit med flera mödrar från sitt hus i Roms utkant, där kvinnor i kris finner tillfälligt skydd. Vid ett bord satt en kvinna och ammade sitt barn, med ett ansikte präglat av både ömhet och trötthet.

”Tron hjälper oss att fortsätta”

På andra sidan bordet berättade en kvinna från Somalia, med bred romersk dialekt, om sin långa trosresa.

Hon kom till Rom vid tolv års ålder, fann skydd hos systrarna och döptes av påven Benedictus XVI år 2010. Nu kämpar hon mot en svår sjukdom, men vägrar att sluta skämta och längta efter att kavla upp ärmarna och arbeta.

I närheten satt en kvinna från Lviv som berättade att hennes kusiner kämpade vid fronten i Ukraina. ”Vi fortsätter—vad annat kan vi göra?” sade hon. ”Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma hem igen.”

Francesco Cardillo, en konstnär känd som Vardel från Gaeta, bläddrade i sin skissbok fylld med tuschteckningar. ”Mitt hus togs ifrån mig; jag blev lurad,” sade han. ”Jag skulle vilja rita något till påven. Jag var här med påven Franciskus en gång—nu är det en ny påve.”

Gemenskapens stöd

Scouter, Caritas-volontärer, ordensfolk och lekmän fyllde aulan och erbjöd närhet till dem som lever i samhällets marginaler.

Vid påvens bord höll en kvinna i en serie om Pinocchio som hon planerade att ge till påven Leo.

Nära satt en ung man från Elfenbenskusten, som inte är katolik. ”Det spelar ingen roll,” sade han. ”Det är vackert här—man känner sig hemma.”

Några platser bort delade kvinnor från Chiclayo i Peru sina egna svårigheter. ”Jag är änka,” sade en av dem. ”Jag bor med min mamma och min dotter, som är under sjukvårdsbehandling. Vi har väntat på en offentlig bostad i åratal—nu har vi kommit högre upp på listan. Vi hoppas det går vägen. Tron hjälper oss. Jag lever tack vare Jesus. Tack gode Gud finns det fortfarande goda människor, människor av god vilja.”

När måltiden avslutades reste sig påven igen och pekade på korgarna med frukt från Neapel, och uppmuntrade sina gäster att ta med sig lite hem och att hämta en gåvokorg vid dörren.