Påvens allmänna audiens: Endast hoppet i Kristus kan ge våra liv mening

Vatican News

Påve Leo XIV fortsatte sin serie katekeser om det kristna hoppet vid den allmänna audiensen på onsdagen. Han fokuserade på människolivets mysterium och på de motsägelser och löften som ryms i vår existens.

Livet, sade han, ges till oss som en gåva som vi inte har bett om, och varje person möter svårigheter och hinder, vissa i större utsträckning än andra.

”Livet har en extraordinär särskild karaktär: det erbjuds oss, vi kan inte ge det åt oss själva, men det måste ständigt få näring,” sade han. ”Det behöver omsorg som upprätthåller det, ger det liv, skyddar det och förnyar det.”

Med denna gåvas natur följer människans längtan efter att förstå sin livsuppgift och sitt yttersta mål.

Att leva med mål och mening, sade påven, innebär att finna riktning och hopp, vilket gör att vi inte ger upp trots trötthet, och att vi lär oss lita på att vår jordiska pilgrimsvandring en dag ska föra oss hem.

”Att hoppas på livet,” sade han, ”betyder att få en försmak av målet, att hålla för visst det som vi ännu inte ser och rör vid, att lita på och anförtro oss åt kärleken hos en Fader som skapade oss därför att Han vill att vi skulle finnas, av kärlek, och vill att vi ska vara lyckliga.”

Vår värld, tillade han, är präglad av en sjukdom som kommer av brist på tillit till livet, vilket leder människor till fatalism och uppgivenhet inför att finna en mening.

Att leva kräver mod, och Jesu jordiska liv visade att Gud vill återupprätta vårt hopp, särskilt hos dem som är förtvivlade, utestängda eller tycks stå långt bort.

Ge livet vidare

Påve Leo XIV reflekterade därefter över Guds kallelse till människan att ge livet vidare till andra, och kallade kärleken mellan man och kvinna ett ”underbart crescendo.”

”Gud skapade dem till sin avbild och anförtrodde dem uppdraget att i sin tur föda till liv efter Hans avbild, det vill säga av kärlek och i kärlek,” sade han. ”Den heliga Skriften visar oss från början att livet, särskilt i sin högsta form – den mänskliga – får frihetens gåva och blir ett drama.”

Våra mänskliga relationer, noterade han, präglas därmed av motsägelser, eftersom vår frihet får oss att se andra som konkurrenter eller hot.

Men, sade påven, Gud förblir trogen sin plan för mänskligheten och lyfter upp oss ständigt från vår blinda drift mot våld och diskriminering.

”Att ge liv,” sade han, ”betyder alltså att lita på livets Gud och att främja det mänskliga i alla dess uttryck: framför allt i det underbara äventyret som moderskap och faderskap innebär, även i sociala sammanhang där familjer kämpar med vardagens bördor och ofta hindras i sina projekt och drömmar.”

Avslutningsvis uppmanade påve Leo de troende att fästa blicken på Kristi uppståndelse som vårt hopp.

”När livet tycks ha slocknat, blockerats,” sade han, ”då går den Uppståndne förbi, ända till tidens slut, och vandrar med oss och för oss. Han är vårt hopp.”