Påvens Angelus: Att minnas de döda ger hopp inför framtiden

Vatican News

När han talade till de troende som samlats på Petersplatsen på söndagen, reflekterade påve Leo XIV över innebörden av de första dagarna i november, då kyrkan firar Alla helgons dag och Alla själars dag. Påven sade att under dessa dagar ”kastar den korsfäste Jesu uppståndelse ljus över var och ens öde.”

Med ett citat ur Johannesevangeliet påminde han om Jesu ord: ”Detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den sista dagen.”

När han reflekterade över dessa ord betonade påven att ”Guds innersta omsorg är tydlig” – nämligen ”att ingen ska gå evigt förlorad och att var och en ska ha sin plats och stråla med sin unika skönhet.”

En gemenskap som förenar olikheter

När han återblickade på föregående dagens firande av Alla helgons dag sa påve Leo:

Varje människa bär på en längtan ”efter bekräftelse, uppmärksamhet och glädje.” Med ett citat ur Benedictus XVI:s Spe Salvi tillade han att uttrycket ”evigt liv” ger denna längtan ett namn – ”inte en oändlig följd av tid,” förklarade han, ”utan att vara så djupt försjunken i ett hav av oändlig kärlek att tid, före och efter, inte längre existerar.”

”Denna fullhet av liv och glädje i Kristus,” fortsatte påven, ”är vad vi hoppas på och längtar efter med hela vårt väsen.”

Att minnas dem som gått före oss

Den helige fadern övergick sedan till att tala om Alla själars dag, som firades denna dag, och påpekade hur ”varje gång döden tycks definitivt ta ifrån oss en röst, ett ansikte eller en hel värld, förstår vi i vårt innersta Guds omsorg om att ingen ska gå förlorad. Ty varje människa är en hel värld.”

Han reflekterade över minnets betydelse och kallade det ”så dyrbart och ändå så bräckligt.” Utan minnet av Jesus – ”av hans liv, död och uppståndelse” – sade han, ”riskerar den dagliga livets stora skatt att glömmas bort.”

Men i Kristus, fortsatte han, ”förblir även de som ingen minns, eller som historien tycks ha utplånat, alltid i sin oändliga värdighet.”

Ett hopp som blickar framåt

Påve Leo påminde de församlade om att kristna alltid har ihågkommit de avlidna i eukaristin, ”och bett att de som står dem nära ska ihågkommas i den eukaristiska bönen.” Ur detta, sade han, ”växer hoppet att ingen ska gå förlorad.”

Han uppmanade de troende att låta besöken på kyrkogårdar vara stunder av ”tystnad som bryter livets jäkt,” och manade till att minnas och att vänta i hopp. ”Som vi säger i trosbekännelsen: ’Jag väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.’”

”Låt oss därför minnas framtiden,” avslutade påve Leo, ”för vi är inte instängda i det förflutna eller i sentimental nostalgi. Inte heller är vi förseglade i nuet, som i en grav.”