Påvens audiens: Låt oss alla vara syskon, inte narcissistiska ovänner

Vatican News

Hela påvens katekes denna onsdag:

Kära bröder och systrar, god morgon!
Att tro på Kristi död och uppståndelse och att leva ett liv i påskens anda som genomsyrar livet med hopp och uppmuntrar oss att investera i det goda. Framför allt hjälper det oss att älska och vårda syskonskap, vilket utan tvekan är en av de stora utmaningarna för dagens mänsklighet – något som påven Franciskus såg klart.

Syskonskapet hotat

Syskonskap har sitt ursprung i något djupt mänskligt. Vi har förmågan att skapa relationer, och om vi vill kan vi bygga äkta band sinsemellan. Utan relationer, som bär upp och berikar oss från livets början, skulle vi inte kunna överleva, växa eller lära oss. Dessa relationer är mångfaldiga, varierande i form och djup. Men det är säkert att vår mänsklighet får sin fulla blomstring när vi existerar och lever tillsammans, när vi lyckas uppleva äkta, inte formella, band med människorna omkring oss. Om vi vänder oss inåt mot oss själva riskerar vi att bli sjuka av ensamhet, och till och med av den narcissism som bara bryr sig om andra av egenintresse. Den andre reduceras då till någon vi kan få något ifrån, utan att någonsin verkligen vilja ge eller uppoffra oss själva.

Befria från ovännernas gift

Vi är väl medvetna om att syskonskap inte kan tas för givet ens idag; det är inte något självklart. Många konflikter, många krig runt om i världen, sociala spänningar och hatkänslor tycks bevisa motsatsen. Men syskonskap är inte en vacker men omöjlig dröm; det är inte en illusion hos några få. För att övervinna de skuggor som hotar det måste vi gå till källan – och framför allt hämta ljus och styrka från Honom som ensam kan befria oss från ovännernas gift.

Bröder och systrar

Ordet ”syskonskap” (fraternitas) kommer från en mycket gammal rot som betyder att ta hand om, att ha någon i sitt hjärta, att stödja och bära. Tillämpat på varje människa blir det ett upprop, en inbjudan. Ofta tänker vi att rollen som bror eller syster handlar om släktskap, om att tillhöra samma familj. I verkligheten vet vi hur oenighet, splittring och ibland hat kan förstöra även relationer mellan släktingar – inte bara mellan främlingar.

Detta visar behovet – mer angeläget idag än någonsin – av att reflektera över den hälsning med vilken den helige Franciskus av Assisi vände sig till alla, oavsett deras geografiska, kulturella, religiösa eller doktrinära ursprung: omnes fratres – ett inkluderande sätt på vilket helgonet satte alla människor på samma nivå, just därför att han erkände deras gemensamma öde av värdighet, dialog, gästfrihet och frälsning. Påven Franciskus har återupplivat detta synsätt från den fattige av Assisi, och betonat dess aktualitet åtta hundra år senare i encyklikan Fratelli tutti.

”Alla” syskon i Jesus

Det där tutti – ”alla” – som för den helige Franciskus var tecknet på en universell syskonskap, uttrycker en grundläggande egenskap hos kristendomen, som från första början varit ett förkunnande av det glada budskapet, avsett för allas frälsning – aldrig i en exklusiv eller privat form. Detta syskonskap bygger på Jesu bud, som är nytt därför att Han själv uppfyllde det – en överflödande fullbordan av Faderns vilja: tack vare Honom, som älskade oss och gav sig själv för oss, kan vi i vår tur älska varandra och ge våra liv för andra, som barn till en och samma Fader och som sanna bröder och systrar i Jesus Kristus.

Syskon i sorg och glädje

Jesus älskade oss till slutet, säger Johannesevangeliet (jfr 13:1). När lidandet närmar sig vet Mästaren väl att hans jordiska tid går mot sitt slut. Han fruktar det som ska ske; Han upplever den mest fruktansvärda ångest och övergivenhet. Hans uppståndelse, på den tredje dagen, är början på en ny historia. Och lärjungarna blir fullt ut bröder och systrar – efter all tid de levt tillsammans – inte bara när de upplever smärtan över Jesu död, utan framför allt när de känner igen Honom som den Uppståndne, tar emot Andens gåva och blir hans vittnen.

Stötta varandra!

Bröder och systrar stöttar varandra i svårigheter, de vänder inte ryggen åt dem som är i nöd, och de gråter och gläds tillsammans i den aktiva strävan efter enhet, tillit och ömsesidigt beroende. Den dynamik Jesus själv ger oss är denna: ”Älska varandra så som jag har älskat er” (jfr Joh 15:12). Det syskonskap som Kristus, den korsfäste och uppståndne, ger oss, befriar oss från själviskhetens, splittringens och högmodets negativa logik, och återger oss vår ursprungliga kallelse – i kärlekens och hoppets namn, som förnyas varje dag. Den Uppståndne har visat oss vägen att vandra med Honom, att känna och alla vara ”bröder och systrar”.