Troslära: Monogami är inte en begränsning utan ett löfte om det oändliga

Vatican News

Äktenskapet definieras som ”en oupplöslig enhet” i den läromässiga noten från Dikasteriet för trosläran (DDF), där det kallas en ”exklusiv förening och ömsesidig tillhörighet.” Dokumentet – godkänt av påve Leo XIV den 21 november, minnesdagen för Jungfru Marias frambärande i templet, och presenterat för pressen den 25 november – bär passande titeln Una caro (ett kött). En lovsång till monogamin.

Det förklarar att endast två personer kan ge sig själva fullt och helt åt varandra; annars blir gåvan begränsad och misslyckas med att respektera den andres värdighet.

Skälen till dokumentet

Det finns tre anledningar till texten. För det första är det, som prefekten Víctor Manuel Fernández skriver i inledningen, det nuvarande ”globala sammanhanget med en växande teknologisk makt.” Detta får människor att se sig själva som ”varelser utan gränser” och därmed fjärmade från värdet av exklusiv kärlek reserverad för en enda person.

Dokumentet hänvisar också till samtal med afrikanska biskopar om polygami och noterar att ”fördjupade studier av afrikanska kulturer” motsäger den vanliga uppfattningen att det monogama äktenskapet är ett undantag där. Slutligen uppmärksammas ökningen i väst av ”polyamori,” alltså offentliga former av icke-monogam samlevnad.

Äktenskaplig enhet och föreningen mellan Kristus och Kyrkan

I detta sammanhang vill DDF betona skönheten i den äktenskapliga enheten som, ”med nådens hjälp,” speglar ”föreningen mellan Kristus och hans älskade brud, Kyrkan.” Noten riktas främst till biskopar, men är också avsedd att hjälpa unga, förlovade par och makar att förstå ”rikedomen” i det kristna äktenskapet och främja ”lugn reflektion och fördjupning” i ämnet.

Tillhörighet rotad i fritt samtycke

Dokumentet, indelat i sju kapitel och en slutsats, upprepar att monogami inte är en begränsning utan möjligheten till en kärlek som öppnar sig mot evigheten. Två avgörande element lyfts fram: ömsesidig tillhörighet och äktenskaplig kärlek.

Den ömsesidiga tillhörigheten, ”grundad i makarnas fria samtycke,” återspeglar treenighetens gemenskap och blir ”en stark motivation för enhetens stabilitet.” Det är en ”hjärtats tillhörighet, där endast Gud ser” och där endast Han kan träda in ”utan att störa personens frihet och identitet.”

Att inte kränka den andres frihet

”Ömsesidiga tillhörighet som är typisk för exklusiv och ömsesidig kärlek en varsam omsorg, kräver en helig fruktan för att kränka den andres frihet, som besitter samma värdighet och därför samma rättigheter.” Den som älskar vet att ”den andre inte kan användas som ett medel för att lösa sina egna frustrationer,” och att ens inre tomhet aldrig får fyllas ”genom att utöva makt över den andre.”

Noten beklagar ”de många former av osunda begär som leder till explicit eller subtilt våld, förtryck, psykologiskt tryck, kontroll och i slutändan kvävning.” Dessa är ”brister i respekt och vördnad för den andres värdighet.”

Äktenskap är inte ägande

En sund ”vi två”-relation innebär däremot ”ömsesidighet mellan två friheter som aldrig kränks utan väljer varandra, samtidigt som de bevarar en gräns som inte får överträdas.” Detta sker när ”en person inte förlorar sig själv i relationen, inte smälter samman med den älskade,” i överensstämmelse med varje sund kärleks natur, ”som aldrig söker att absorbera den andre.”

Noten tillägger att ett par måste kunna ”förstå och acceptera” stunder av eftertanke eller ensamhet eller autonomi från någon av makarna. Äktenskap är ju inte ägande, och inte heller ”ett anspråk på fullständig frid” eller en total befrielse från ensamhet (eftersom endast Gud kan fylla tomrummet i människans inre). Det är i stället tillit och förmåga att möta nya utmaningar. Samtidigt uppmanas makar att inte undanhålla sig från varandra, eftersom ”när distansen blir alltför frekvent riskerar ’vi två’ att blekna.”

Bön för att växa i kärlek

Den ömsesidiga tillhörigheten uttrycks också i makarnas engagemang att hjälpa varandra att växa som personer. Här är bönen ”ett dyrbart medel” genom vilket ett par kan helgas och växa i kärlek. På så sätt blir äktenskaplig kärlek – ”en enande kraft” och ”en gudomlig gåva” som söks i bönen och får näring i det sakramentala livet – i äktenskapet ”den största vänskapen” mellan två hjärtan som står varandra nära, som älskar varandra och känner sig ”hemma” hos varandra.

Sexualitet och fruktsamhet

Tack vare kärlekens förvandlande kraft kan sexualiteten förstås ”i kropp och själ,” inte som enbart drift eller utlopp, utan som ”en fantastisk gåva från Gud” som riktar varje människa mot självutgivelse och den andres bästa i hans eller hennes fulla person. Den äktenskapliga kärleken uttrycks också i fruktsamhet, ”även om detta inte innebär att varje sexuellt akt måste vara direkt inriktad på fortplantning.” Äktenskapet behåller sin grundläggande karaktär även när det är barnlöst. Noten bekräftar också legitimiteten i att respektera naturliga perioder av infertilitet.

Sociala medier och behovet av en ny pedagogik

Hur kan trogen kärlek bevaras i en ”postmodern konsumistisk individualism” som förnekar den enande betydelsen av sexualitet och äktenskap? Svaret, säger dokumentet, ligger i utbildning.

”Sociala medier, där blygsamhet försvinner och symboliskt och sexuellt våld frodas, visar på behovet av en ny pedagogik.” Nya generationer måste förberedas att ta emot kärleken som ett djupt mänskligt mysterium, och presenteras inte som en impuls utan som en kallelse till ansvar och ”en förmåga till hopp som omfattar hela personen.”

Omsorg om de fattiga: Ett ”motgift” mot egoism

Den äktenskapliga kärlekens omsorg märks också hos par som inte förblir instängda i sin egna individualism utan engagerar sig i gemensamma projekt för att ”göra något vackert för samhället och världen,” eftersom ”människan fullkomnas när hon träder i relation till andra och till Gud.”

Annars förfaller kärleken till egoism, självupptagenhet och självslutenhet – en attityd som kan motverkas exempelvis genom att odla en ”social känsla” inom paret när de arbetar tillsammans för det gemensamma bästa. Centralt i detta är uppmärksamheten på de fattiga, som – enligt påve Leo XIV – är ”en familjeangelägenhet” för kristna, inte bara ett ”socialt problem.”

Äktenskaplig kärlek som ett löfte om det oändliga

Som avslutning bekräftar noten att ”varje äkta äktenskap är en enhet bestående av två individer, som kräver en så intim och totaliserande relation att den inte kan delas med andra.” Av de två grundläggande egenskaperna hos det äktenskapliga bandet – enhet och oupplöslighet – är det enheten som ligger till grund för oupplösligheten. Endast då kan den äktenskapliga kärleken bli en dynamisk verklighet, kallad till ständig tillväxt och utveckling över tid, rotad i ett ”löfte om det oändliga.”

Från Genesis till påvarnas undervisning

Noten erbjuder också en bred översikt av monogamitemat: från Första Mosebok, genom kyrkofäderna och centrala lärodokument, till 1900-talets filosofer och poeter. Den fördjupar betydelsen av tillhörigheten som uttrycks i frasen ”vi två.” Ty, som den helige Augustinus sade: ”Ge mig ett hjärta som älskar, och det kommer att förstå vad jag säger.”