Påvens audiens: ”Helighet är inte ett privilegium för några få”

Vatican News

I en serie katekeser om det Andra Vatikankonciliet går påve Leo XIV igenom konciliets 16 officiella dokument: fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer. Denna onsdag fortsatte han sin trosundervisning om det femte kapitlet i konstitutionen Lumen Gentium, under den allmänna audiensen på Petersplatsen, däe 30 000 personer hade samlats för att lyssna till påvens undervisning.

Lumen Gentium talar om Kyrkan som Guds folk, och under dagens trosundervisning betonade påve Leo XIV att varje döpt person är kallad till helighet.

Hela påvens katekes:

Kära bröder och systrar, god morgon och välkomna!

Andra Vatikankonciliets konstitution Lumen gentium (LG), som handlar om kyrkan, ägnar ett helt kapitel, det femte, åt alla de troendes universella kallelse till helighet: var och en av oss är kallad att leva i Guds nåd, utöva dygderna och efterlikna Kristus. Helighet, enligt konstitutionen, är inte ett privilegium för några få, utan en gåva som förpliktar varje döpt person att sträva efter kärlekens fullkomlighet, det vill säga fullheten i kärleken till Gud och till vår nästa. Kärleken är nämligen kärnan i den helighet som alla troende är kallade till: ingjuten av Fadern genom Sonen Jesus, “råder denna dygd över alla medel för att nå helighet och ger liv åt dessa medel” (LG, 42).

Den högsta graden av helighet, är liksom i kyrkans första tid, martyriet, det “högsta vittnesbördet om tro och kärlek” (LG, 50). Av denna anledning lär konciliet att varje troende måste vara beredd att utgjuta sitt blod för att bekänna Kristus (jfr LG, 42), såsom alltid har varit fallet och fortfarande är i dag. Denna beredskap att vittna förverkligas varje gång kristna lämnar spår av tro och kärlek i samhället genom att engagera sig för rättvisa.

Alla sakramenten, och på ett särskilt sätt eukaristin, är näring som främjar ett heligt liv genom att göra varje människa lik Kristus, som är förebilden och måttet för helighet. Han helgar kyrkan, vars huvud och herde han är: helighet är, ur detta perspektiv, hans gåva, som visar sig i vårt dagliga liv varje gång vi tar emot den med glädje och svarar honom med engagemang. I detta avseende påminde den helige Paulus VI vid en allmän audiens den 20 oktober 1965 om att kyrkan, för att vara äkta, kräver att alla döpta ska “vara heliga, det vill säga verkligt värdiga, starka och trogna hennes barn”. Detta förverkligas som en inre förvandling, där varje människas liv formas efter Kristus genom den helige Andes kraft (jfr Rom 8:29; LG, 40).

Lumen gentium beskriver den katolska kyrkans helighet som en av dess konstitutiva egenskaper, som tas emot i tro, eftersom hon anses vara “ofelbart helig” (LG, 39). Detta betyder inte att hon är det i fullständig och perfekt mening, utan att hon är kallad att bekräfta denna gudomliga gåva under sin vandring mot det eviga målet, genom att gå “mitt bland världens förföljelser och Guds tröst” (den helige Augustinus, De civitate Dei 51,2; LG, 8). Syndens sorgliga verkligheten i kyrkan, det vill säga i oss alla, inbjuder var och en till en verklig livsomvändelse, där vi överlämnar oss åt Herren som förnyar oss i kärlek.

Det är just denna oändliga nåd, som helgar kyrkan, som ger oss ett uppdrag att utföra dag efter dag: vår omvändelse. Därför har heligheten inte bara en praktisk natur, som om den kunde reduceras till ett etiskt åtagande, hur stort det än må vara, utan den rör själva kärnan i det kristna livet, både personligt och gemensamt.

Ur detta perspektiv spelar det gudsvigda livet en avgörande roll, vilket behandlas i konstitutionens sjätte kapitel (jfr nr 43–47). I Guds heliga folk utgör det ett profetiskt tecken på den nya världen, som redan nu erfaras i historien. Tecken på Guds rike, som redan är närvarande i kyrkans mysterium, är de evangeliska råden som präglar varje form av gudsvigt liv: fattigdom, kyskhet och lydnad. Dessa tre dygder är inte regler som begränsar friheten, utan befriande gåvor från den helige Ande, genom vilka vissa troende helt helgas åt Gud.

Fattigdomen uttrycker en fullständig tillit till Guds försyn och befriar från beräkningar och egenintresse; lydnaden har som förebild Kristi självutgivelse till Fadern och befriar från misstänksamhet och maktbegär; kyskheten är gåvan av ett helt och rent hjärta i kärlekens tjänst för Gud och kyrkan.

Genom att anpassa sig till denna livsstil vittnar de gudsvigda om hela kyrkans universella kallelse till helighet, i form av radikalt lärjungaskap. De evangeliska råden visar ett fullständigt deltagande i Kristi liv, ända till korset: det är just genom den korsfästes offer som vi alla blir frälsta och helgade! Genom att betrakta denna händelse förstår vi att det inte finns någon mänsklig erfarenhet som Gud inte kan återlösa: även lidandet, levt i förening med Herrens lidande, blir en väg till helighet.

Den nåd som omvänder och förvandlar livet stärker oss i varje prövning och pekar oss inte mot ett avlägset ideal, utan mot mötet med Gud, som blev människa av kärlek. Må Jungfru Maria, det inkarnerade Ordets allra heligaste moder, alltid stödja och beskydda vår vandring.