Ukraina. Leva med hoppet om att få träffa sina män och barn igen
Svitlana Dukhovych – Vatikanstaten
”Jag letar efter honom varje dag och hoppas att en dag hitta honom”. Maria är mamma till Hryhoriy, en militärläkare som försvann vid fronten i april 2022. Hon tillhör den icke-statliga organisationen ”Militärläkare” som förenar familjer till vårdpersonal som försvunnit eller tagits till fånga av den ryska armén. Maria deltog i påvens allmänna audiens onsdagen den 17 september tillsammans med en delegation av tolv ukrainska kvinnor, även de representanter för icke-statliga organisationer och föreningar för familjer till försvunna och fångna personer, både militärer och civila. Gruppen, som åtföljdes av Ukrainas ambassadör vid Heliga stolen Andriy Yurash, hade sedan ett kort samtal med påven Leo. ”Det var första gången jag såg påven på så nära håll”, berättar Maria, ”och vi kom alla hit med stora förhoppningar”.
Fångna läkare
Tack vare deras insatser har de lyckats få hem många av de fångna läkarna. ”Läkare är inte stridande”, förklarar hon, ”de försöker rädda de sårade soldaternas liv och därför dör de ofta själva vid fronten. Vår förening samlar också in information om antalet döda, fångna och saknade läkare, samt information om antalet attacker mot medicinska anläggningar i Ukraina”. I juli förra året rapporterade Ukrainas hälsoministerium att över 500 läkare har dödats sedan krigets början. ”Redan som barn drömde Hryhoriy om att bli läkare”, fortsätter Maria. ”På universitetet arbetade han på akutmottagningen och på rehabiliteringskliniker. Invasionens första dag gick han till militärkommissariatet och sa till mig: ’Jag kan inte bara stå och titta på. Jag tänker inte gömma mig'. Först var han vid gränsen till regionen Sumy och sedan förflyttades han till Bakhmut. Där tappade vi kontakten med honom. I augusti i år fyllde han 31 år. Jag hoppas att hitta honom vid liv och ta med honom hem.”
Hoppet om att återfinna dem
Lilia företräder föreningen ”Dömda men inte glömda” och är mamma till Volodymyr, krigsfånge. ”Han är marinsoldat”, berättar hon, ”i början av kriget var han stationerad i staden Mariupol, han togs till fånga i april 2022 och är fortfarande fånge. Och Ryska federationen har dömt honom”. Dömandet av krigsfångar är, enligt Lilia, ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt, särskilt Genèvekonventionerna. Från Italien, där hon bor som flykting med sin yngste son, försöker hon hjälpa de ukrainska fångarnas familjer och ”uppmärksamma hela världen på detta problem, så att alla vet att vi inte bara är siffror och statistik”. Den 25 september fyller Volodymyr 30 år. Hemma väntar hans fru och dotter, men de har ingen kontakt med honom eftersom den ryska sidan inte tillåter det. All information de har fått har förmedlats av andra krigsfångar som har återvänt. ”Vi väntar och hoppas. Det är därför vi har kommit till påven. Vi hoppas att Gud lyssnar på oss, att rättvisa kommer att skipas förr eller senare och att våra pojkar kommer hem”. Det som hjälper Lilia att inte falla i förtvivlan, är medvetenheten om att hon inte bara kämpar för sin son, ”utan för alla, till sista stund”.
En svår prövning
Olenas make, som också var närvarande vid audiensen på Petersplatsen, återvände från fångenskap för ett år sedan. Men hon fortsätter att hjälpa familjer som fortfarande väntar på sina nära och kära. Denna unga kvinna är representant för den civila organisationen "Adamant", som samlar olika grupper med totalt över 6000 medlemmar. ”När jag hämtade hem min man”, berättar hon, ”lovade jag de andra familjerna att inte överge dem. Jag vill att de ska få uppleva samma glädje som jag, att de ska få omfamna sina nära och kära igen”. "Adamant" erbjuder stöd till ukrainska soldater även efter att de återvänt från rysk fångenskap och hjälper dem att återfå sin fysiska och mentala hälsa. ”När de kommer hem är de grå i huden och mycket magra. De väger två eller tre gånger mindre än före fångenskapen. När min man kom tillbaka kände jag inte igen honom. Det enda jag kände igen var hans ögon. Tidigare vägde han omkring 100 kg, men när han kom tillbaka kring 60 kg och såg ut som en 20-årig pojke. Det vi går igenom är en mycket svår prövning av vår motståndskraft, avslutar Olena, och vi är tacksamma mot alla som stöder oss. För oss är det viktigt att allmänheten vet att vi har det svårt, vi skulle aldrig vilja att någon annan skulle behöva gå igenom samma erfarenhet som vi.”
