"Inte av övernaturligt ursprung": Dikasteriet för trosläran om de påstådda uppenbarelserna i Dozulé

Vatican News

Dikasteriet för trosläran har fastslagit att ”fenomenet med de påstådda uppenbarelserna som sägs ha ägt rum i Dozulé”, kopplat till uppförandet av ett enormt kors som skulle garantera syndernas förlåtelse och frälsning för dem som närmade sig det, ”definitivt ska betraktas som icke-övernaturligt till sitt ursprung.”

Dikasteriets beslut kommunicerades i ett brev undertecknat av prefekten, kardinal Victor Manuel Fernández, som ger biskop Jacques Habert i Bayeux-Lisieux fullmakt att utfärda det relevanta dekretet. Beslutet godkändes av påve Leo XIV den 3 november.

I den franska staden Dozulé sägs Jesus ha visat sig 49 gånger mellan 1972 och 1978 för Madeleine Aumont, en mor, och bett om uppförandet av det så kallade ”Härlighetens kors i Dozulé”, som aldrig byggdes. Korset skulle vara fullt upplyst och nå en höjd av 738 meter, med tvärarmar på 123 meter, och därmed vara synligt på långt håll som ett tecken på universell återlösning. Under de senaste årtiondena har såkallade ”Kärlekens kors” uppförts i olika länder världen över, nedskalade till en hundradel av storleken av Dozulé korset.

Redan i april 1983 förklarade dåvarande stiftsbiskopen Jean-Marie-Clément Badré att ”under inga omständigheter kan uppförandet av ett monumentalt kors i Dozulé (...) vara ett autentiskt tecken på Guds Andes manifestation.”

Med utgångspunkt i de nya riktlinjerna för urskiljning av påstådda övernaturliga fenomen har den nuvarande biskopen, biskop Habert, begärt tillstånd av Dikasteriet att utfärda en declaratio de non supernaturalitate, det vill säga att ”fenomenet med de påstådda uppenbarelserna i Dozulé inte är av övernaturligt ursprung.”

Kardinal Fernández’ brev godtar biskopens förslag: ”Detta dikasterium ger Ers Excellens tillstånd att utarbeta det motsvarande dekretet och förklara att fenomenet med de påstådda uppenbarelserna som sägs ha ägt rum i Dozulé definitivt ska anses som icke-övernaturligt till sitt ursprung, med alla de konsekvenser som följer av detta.”

Brevet lyfter fram ett antal problematiska element i de budskap som förknippas med fenomenet, bland annat jämförelsen mellan ”korset som begärts i Dozulé och korset i Jerusalem,” vilket ”riskerar att ge intrycket att det Kristus fullbordat en gång för alla skulle kunna ’återskapas’ eller ’förnyas’ i fysisk bemärkelse.”

Det noteras även att ”vissa formuleringar i de påstådda budskapen i Dozulé insisterar på uppförandet av ’härlighetens kors’ som ett nytt tecken, nödvändigt för världens frälsning, eller som ett privilegierat medel för att erhålla universell förlåtelse och fred. Ibland nämns även att man ska ’många gånger föröka tecknet’, som om en sådan spridning vore ett uppdrag givet av Kristus själv.”

”Korset behöver inte 738 meter av stål eller betong för att bli erkänt,” förklarar dikasteriet. Snarare ”reses korset varje gång ett hjärta, rört av nåd, öppnar sig för förlåtelse; varje gång en själ omvänder sig; varje gång hoppet tänds där situationen verkade omöjlig; och även när troende, genom att kyssa ett litet kors, överlämnar sig åt Kristus.”

Dekretet upprepar också att ”ingen privat uppenbarelse kan betraktas som en universell skyldighet eller som ett tecken som binder de troendes samvete, även om andliga frukter kan åtfölja sådana fenomen. Kyrkan uppmuntrar uttryck för tro som leder till omvändelse och kärlek, men varnar för varje form av ’sakralisering av tecknet’ som får människor att betrakta ett materiellt föremål som en garanti för frälsning.”

Budskapen från Dozulé säger att ”alla som kommit för att omvända sig vid foten av ’härlighetens kors’ kommer att bli frälsta,” att ”’härlighetens kors’ ska ta bort all synd,” och att alla som ”kommer dit i tro för att omvända sig kommer att bli frälsta i detta liv och för evigheten.” Dikasteriet slår fast att ”sådana uttryck är oförenliga med den katolska läran om frälsning, nåd och sakrament.”

På brevets sista rader förklarar dikasteriet: ”Korset, som ett tecken på andakt, är aldrig endast något yttre. När kristna vördar korset, tillber de inte träet eller metallen, och de tänker inte att ett materiellt kors kan ersätta det frälsningsverk som redan fullbordats i Kristi påskmysterium. I stället tillber de Honom som offrade sitt liv på det… Vördnaden för korset formar oss därför i en påtaglig andlighet och en inkarnerad tro: inte en abstraktion, utan ett sätt att möta livet med blicken fäst vid den Korsfäste, och att i varje prövning känna igen möjligheten till ett återlösande möte.”