Påve Leo XIV under fastereträtten Påve Leo XIV under fastereträtten   (@Vatican Media)

Erik Varden: fastereträttens sjunde reflektion - ”Jag ska förhärliga honom"

Denna kväll höll biskop Erik Varden den sjunde reflektionen i fastans andliga övningar till påven, kardinalerna och prefekterna för dikasterierna. Övningarna, som inleddes i söndags och avslutas på fredag eftermiddag, äger rum i det Paulinska kapellet i det Apostoliska palatset och följer det centrala temat: ”Upplysta av en dold härlighet”, en serie reflektioner som inbjuder till att upptäcka det gudomliga ljuset dolt i vår tillvaros veck.

Vatican News

Dagens program har varit uppdelat i två huvudmoment. I morse klockan 9.00 firades middagsbönen Ters, följd av en reflektion med titeln ”Tusen skall falla”. På eftermiddagen klockan 17.00 hölls en andra reflektion med titeln ”Jag skall förhärliga honom”, följd av eukaristisk tillbedjan och vesperns sång.

Sammanfattning

Här följer en sammanfattning av den sjunde reflektionen som finns att läsa på biskop Erik Vardens hemsida Coram Fratribus:

”När Jesus förklarade vad det innebär att förbli i honom, att träda in i det rike som han visade, ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka och vandrade inte längre med honom”. De stod inte ut med hans undervisning om sakramental realism, äktenskapets oupplöslighet och Korsets nödvändighet. När Kristus korsfästes på Golgata fanns den synodos som sex dagar tidigare hade vandrat med honom inte längre kvar. Endast två följare blev kvar: hans Moder och Johannes, den älskade lärjungen. Johannes ger en skarp skildring av Jesu kenosis, hans utblottelse. Den utspelar sig på två plan: dels den gudomliga, medkännande kärleken krossad i Korsets vinpress, dels sveket mot mänsklig trohet. Ändå insisterar Johannes på att denna scen av övergivenhet uppenbarar Kristi härlighet.

”Förhärligande”, säger Bernard av Clairvaux, ”sker inför Guds ansikte”, när vår jordiska resa är fullbordad och vi äntligen får skåda det som vi i detta liv fast har hoppats på och satt vår lit till i Jesu namn. Spes in nomine, res in facie est. Det finns knappast något sätt att återge denna kärnfulla sats utan omskrivning: ”Vårt hopp är i Herrens namn; den verklighet vi har hoppats på skall uppenbaras ansikte mot ansikte.”

Ändå kan en ”dold härlighet” förnimmas redan nu. Augustinus brukade säga att vi bär härlighetens avbild i en ”fördold form”. När vi har gått igenom detta liv kommer formen att träda fram tydlig och ”ljus”. Den kommer att vara värdig att stå inför Gud. De förvrängningar som missbrukad frihet har orsakat skall då bli helade, så att formen framträder i sin avsedda skönhet: som forma formosa, den sköna formen.

Augustinus, på en gång djupt mänsklig och skarpt klarsynt, betonar att bildens härlighet aldrig kan gå förlorad; den är inpräntad i vårt väsen. Den kan dock begravas under lager på lager av mörker, som måste avlägsnas.

Kyrkan påminner kvinnor och män om den härlighet som i hemlighet lever i dem. Hon visar oss att nuvarande medelmåttighet och förtvivlan – inte minst min förtvivlan över mina egna återkommande misslyckanden – inte behöver vara slutgiltiga; att Guds plan för oss är oändligt skön; och att Gud, genom Kristi mystiska kropp, skall ge oss nåd och kraft, om vi bara ber.

Kyrkan uppenbarar den ”dolda härlighetens” strålglans i sina helgon. De står som bevis för att även sjukdom och förnedring kan vara medel som försynen använder för att förverkliga ett härligt syfte, ge styrka åt de svaga och göra dem strålande. Kyrkan förmedlar ”dold härlighet” i sina sakrament. Varje katolik vet vilket ljus som kan bryta fram i biktstolen, vid en smörjelse, en prästvigning eller ett bröllop. Mest storslagen – och på ett sätt mest fördold – är den heliga eukaristins härlighet. Vilken präst har efter att ha firat mässan inte känt något av det som en stor musiker en gång sade om ett instrument i en klar förmedling av skönhet, läkedom och sanning: att döden egentligen inte vore någon tragedi, eftersom det bästa i människolivets centrum har blivit skådat och genomlevt – med hjärtat i brand av härlig förundran?”

23- 27 februari

Mellan måndagen den 23 februari och fredagen den 27 februari hålls två reflektioner per dag: klockan 9 på morgonen, efter Ters (Ora media); samt klockan 17 på eftermiddagen, följd av Eukaristisk tillbedjan och vesper.

Sitlarna på de olika reflektionerna är. Den idealistiske Bernard; Guds hjälp; Att bli fri; Sanningens strålglans; Tusen skall falla; Jag skall förhärliga honom; Guds änglar; Den realistiske Bernard; Om urskillning – för att sedan avslutas med den sista meditationen med temat ”Att förmedla hopp”.

Publikationer

Allt som allt rör det sig om 11 reflektioner, under den kommande veckan, som längre fram kommer att publiceras på engelska av bokförlaget Bloomsbury, och på italienska av bokförlaget San Paolo.

25 februari 2026, 22:40