Erik Varden: fastereträttens tredje reflektion - ”Guds hjälp"

Vatican News

Påve Leo XIV och dikasteriernas prefekter och kardinaler bosatta i Rom samlades på måndagen kl 17 i det Paulinska kapellet i det Apostoliska palatset för att ta del av den tredje reflektionen i biskop Erik Vardens andliga övningar. Vandringen, som följer det övergripande temat ”Upplysta av en dold härlighet”, fördjupade sig denna eftermiddag på orden i den tractus som kyrkan sjunger i sin liturgi på den första söndagen i fastan, och som återger psaltarpsalm 91 (Ps. 90 i Vulgata), som börjar "Qui habitat in adiutorio Altissimi" - Den som bor i den Högstes skydd. Detta skydd, denna hjälp från Herren, stod i centrum för biskop Erik Vardens tankar, som åtföljdes av Eukaristisk tillbedjan och vesper.

Sammanfattning

Här följer en sammanfattning av den tredje reflektionen som finns att läsa på biskop Erik Vardens hemsida Coram Fratribus:

”Mary Ward, den stora kristna pedagogen från 1600-talet, brukade säga till sina systrar: ”Gör ditt bästa så hjälper Gud.”

Föreställningen att Gud kan och vill hjälpa oss i våra svårigheter är självklar inom den bibliska tron. Den skiljer Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – den Gud som blev medkännande kött i Kristus Jesus – från filosofins Orörda Röraren.

Psalm 90 inleds med versen: ”Den som bor i den Högstes skydd.” Guds skydd, säger Bernard, kan verkligen kallas en livsmiljö, eftersom det utgör en bärande verklighet inom vilken vi kan leva, röra oss och vara till. Guds skydd är inte något tillfälligt för oss; den är inte en räddningstjänst som vi tillkallar då och då när ett hus brinner eller någon har blivit påkörd, som om vi skulle ringa 112.

Men vad händer de gånger då gudfruktiga människor ropar till himlen utan att få något märkbart svar och bara hör det ödsliga ekot av sin egen röst?

Den bibliska gestalten för en sådan situation är Job, vars mäktiga bok kan läsas som en symfoni i tre satser, från en kroppslig klagan via en framställning av hot till en helt överraskande erfarenhet av nåd.

Job vägrar acceptera sina vänners rationaliseringar. Han vägrar anta att Gud bara håller på att räkna ut summor i hans liv som om det vore ett bokslut. Utan att uppleva någon hjälp är han fast besluten att finna Gud närvarande i sitt lidande och ropar heroiskt: ”Om det inte är han, vem är det då?”

Som troende kan vi på något plan betrakta vår religion som en försäkring. Förvissade om att leva inom Guds hjälp kan vi tänka att vi är utom fara. Men världen kan tyckas rasa samman om – när – olyckan drabbar oss. Hur möter jag prövningar som får mitt noggrant uppförda, skräddarsydda skyddsstängsel att falla? Är min relation till Gud en byteshandel, så att jag, när det blir svårt, frestas att följa rådet från Jobs hårdhjärtade hustru att ”förbanna Gud och dö”? Eller lever jag på ett djupare plan?

Gud kan låta en ny värld växa fram efter att han har rivit ner murar som vi trodde var världen – murar inom vilka vi i själva verket kvävdes.

Att leva inom Guds hjälp, så som den helige Bernard vill att vi ska göra, är inte att saluföra tryggheter. Det är att gå igenom klagan och hot för att kunna leva i nåd på ett djupare plan.”

23- 27 februari

Från måndagen den 23 februari till och med fredagen den 27 februari hålls två reflektioner per dag: klockan 9 på morgonen, efter Ters (Ora media); samt klockan 17 på eftermiddagen, följd av eukaristisk tillbedjan och vesper.

Efter söndagens första reflektion är ytterligare två meditationer ägnade åt Bernard of Clairvaux inplanerade: ”Den idealistiske Bernard” på morgonen den 23 februari och ”Den realistiske Bernard” på eftermiddagen den 26 februari.

Övriga teman är: Guds hjälp; Att bli fri; Sanningens strålglans; ”Tusen skall falla”; ”Jag skall förhärliga honom”; Guds änglar; Om urskillning – för att sedan avslutas med den sista meditationen med temat ”Att förmedla hopp”.

Publikationer

Allt som allt rör det sig om 11 reflektioner, under den kommande veckan, som längre fram kommer att publiceras på engelska av bokförlaget Bloomsbury, och på italienska av bokförlaget San Paolo.