Norges biskopar svarar på regeringens förslag om ny abortlag - hela texten

OM FÖRSLAGET TILL NY ABORTLAG

21 mars 2024

Den av den norska regeringen tillsatta abortnämnden har lämnat ett förslag på en ny abortlag. Norska katolska biskopsrådet uppfattar flera aspekter av förslaget som mycket problematiska. Du kan läsa vårt svar här.

1. Inledning. Hälso- och omsorgsdepartementet har remissbehandlat Abortnämndens NOU 2023:29 Abort i Norge — Ny lag och bättre tjänster. Kommittén lägger fram förslag på att ersätta den nuvarande lagen om avbrutet havandeskap från 1975 med en ny abortlag.

Huvudpunkten i förslaget är att förlänga tidsfristen för en så kallad "självvald abort" med sex veckor, så att graviditetsavbrott kan ske fritt fram till slutet av artonde veckan utan några andra förutsättningar än den gravida kvinnans egen önskan.

Norska katolska biskopsrådet kommer att svara på förslaget. Vår oro omfattar flera punkter.

Biskopsrådet representerar den katolska kyrkan i Norge: Bernt Eidsvig, biskop av Oslo och Erik Varden, biskop av Trondheim samt apostolisk administratör av Tromsö katolska stift.

2. Diskussion om utskottets förslag ("remissen"). Inom katolsk kristen antropologi är det axiomatiskt att mänskligt liv börjar vid befruktningen och från det ögonblicket förtjänar respekt och rättsligt skydd. Det är vår plikt att upprätthålla denna princip.

Det betyder inte att vi inte inser vilken plåga en gravid kvinna kan gå igenom, en situation som måste mötas med omsorg och respekt både medicinskt och pastoralt.

Vi ser utmaning som lagstiftaren står inför i norsk kontext, i ett samhälle som, även om det enligt grundlagen (i §2) vilar på en kristen humanistisk värdegrund, innehåller en mångfald av åsikter och livsåskådningar. Förslaget till ny abortlag innebär ett tydligt steg bort från Norges kristna såväl som humanistiska arv, oavsett det specifika syftet att förlänga tidsfristen för självvald abort.

Abortnämndens remiss består av drygt 145 000 ord. Den är rik på upprepningar och av en oklar genre: samtalet växlar från det vetenskapliga till det politiska, ja, till och med det ideologiska spektrumet. Därmed tappar texten sin skärpa. Ordflödet gör grundläggande saker otydliga. Inom en retorisk ram präglad av termer som "bättre tjänster", "vård" och "respekt" uttrycks en människosyn som manar till ett kritiskt gensvar i ett demokratiskt samhälle.

Vi kommer att belysa några aspekter av denna problematiska syn på människan.

2.1 Ändrad syftesbeskrivning. Den nuvarande lagen uttrycker avsikten i § 1 att "tillförsäkra alla barn förutsättningar för en trygg uppväxt". I detta ingår åtgärder för att hålla "antalet graviditetsavbrott så lågt som möjligt". Det nya förslagets första stycke låter annorlunda. Lagen ska helt enkelt "försäkra gravida kvinnor rätt till abort och tillgång till säkra aborter, vård och stöd" så att de kan "fatta självständiga beslut om sin egen kropp och sin egen integritet".

Ordet "barn" är utelämnat. Sant nog uttrycker stycket en önskan om att "säkra respekten för ofödda liv", men denna klausul är föremål för så många varningar under textens gång att den nästan verkar meningslös.

Lagförslaget eliminerar lagstiftarens nuvarande avsikt att hålla antalet aborter "så lågt som möjligt"; ja, syftesbeskrivningen avvisas (jfr n. 22.1).

2.2 Avpersonifiering. Den nuvarande lagen erkänner abortfrågans komplexitet. Den slår fast i §2:

Om en graviditet leder till allvarliga svårigheter för en kvinna ska hon erbjudas information och vägledning om den hjälp som samhället kan erbjuda henne. Kvinnan har rätt till rådgivning för att själv kunna göra det slutgiltiga valet. Finner kvinnan, efter att hon erbjudits information mm. som nämnts och vägledning enligt §5, andra styckets första mening, att hon ändå inte kan genomföra graviditeten, fattar hon själv det slutgiltiga beslutet om att avbryta graviditeten, om ingreppet kan ske före tolfte graviditetsveckan och vägande medicinska skäl inte talar emot det.

Samhällets primära uppgift är här att bistå kvinnan att kunna behålla sitt barn. Hon ges möjlighet att avbryta sin graviditet inom definierade ramar, men det är klart att ett sådant beslut är ett val på liv och död. En val som ett sant mänskligt samhälle inte kan lämna någon att göra ensam.

Om vi ​​beaktar §2 i det nya lagförslaget ser vi en kontrast. Här står det bara: "Gravida kvinnor har rätt till abort till slutet av 18:e graviditetsveckan". Paragrafen innehåller ett tillägg om de villkor som möjliggör abort efter nämnda tidsfrist. Lagens vokabulär flyttas retoriskt från ett mellanmänskligt perspektiv till ett med fokus på konsumenten grundat i begrepp som "rätt", "efterfrågan" och "kvalitetssäkring". Kvinnans beslutsprocess är helt privatiserad.

Medan den nuvarande lagen föreskriver att "Önskan att avbryta graviditeten ska uttryckas till en läkare" (5 §), ansikte mot ansikte, ser abortnämnden nu att en abort ska kunna beställas via internet: "Hemsidan helsenorge.no kommer att utvecklas med en digital blankett för att begära abort, och en digital blankett för att ansöka om abort” (n. 30.3).

Både ordval och planerade ingrepp pekar mot en avpersonifiering av en process som i verkligheten har en djupt personlig karaktär.

Enligt vår uppfattning är en sådan utveckling inte gynnsam för vårt samhälle. Tvärtom.

2.3 Förenkling av problem. I remissen finner man att lagen från 1975 uttrycker "ett patriarkalt tänkesätt" som nedsätter kvinnors makt. Texten understryker att samhället på senare år har kommit till en ny förståelse av "rätten för individer att ha makt att bestämma över sina egna liv" (n. 1.1). Den förklarar därför den nuvarande lagen som "föråldrad" (n. 1.2). Detta är missvisande förenklat.

Naturligtvis får staten inte sänka kvinnans makt. Självklart måste kvinnan, liksom mannen, ha autonomi och kontroll över sin egen kropp. Men abortfrågan kan inte reduceras, som texten gör, till en könsrollskonflikt. Det som gör frågan komplex är att den inte bara omfattar ett ämne (den gravida kvinnan), utan två ämnen, eftersom det ofödda barnet också måste erkännas som en person.

I princip upprätthåller det norska rättsväsendet det ofödda livets integritet. Detta framgår av § 6 i grundlagen, om kungahusets arvsföljd. Där påpekas: "Till de arvsberättigade räknas även de ofödda". Ett ofött barn kan tillskrivas rättigheter och skyldigheter. Fostret har sin egen subjektivitet som inte absorberas av moderns.

Denna del av norsk rättsförståelse är bortglömd i lagförslaget, som därmed grundar sig på falska premisser. I remissen står det att lagen ska "säkra respekten för ofödda liv", men säger i samma andetag att graviditet är att betrakta som en del av kvinnans "privatliv" (§1). Begreppsförvirringen blir uppenbar när det står: "Kvinnor bär fram nästa generation medborgare, och tacket för detta viktiga arbete ska inte vara att andra bestämmer över deras kroppar och liv" (n. 5.4).

Abortkommittén, vanligtvis inte ett förkunnande organ, citerar Bibeln i ett försök att underbygga sin vision om "självbestämmande", en term som, för att förankras i nuet, citeras på engelska: "Empowerment" (n. 23.1) ). Tolkningen är ensidig.

Fostret, som verkligen behöver empowerment, reduceras till en abstraktion.

2.4 Otydlighet kring etisk bedömning. I remissen beskrivs självbestämmande så här: "Egentligen handlar självbestämmande om att kunna stå vid rodret i sitt eget liv, fatta beslut som ligger i linje med individuella preferenser och ambitioner, och i linje med etiska bedömningar av vad du tycker är det rätta" (n 23.1).

Uttrycket är starkt. En rättsfrämjande kommitté insinuerar här att det slutliga kriteriet för vad som ska gälla som rätt och fel, även när det gäller andras överlevnad, ska vara individers "preferenser och ambitioner" samt deras "etiska bedömningar av vad man tycker" är det rätta".

Lagar formar attityder. Om en sådan subjektiviserande princip är etablerad i norsk rätt är konsekvenserna oerhörda, och ingalunda bara i förhållande till utredningar om självvald abort. Det öppnar dörren för individer att utifrån sin egen bedömning isolerat fatta ödesdigra beslut om vad som för andra människor utgör ett skyddsvärt liv, värt att leva.

2.5 Riskfylld gränsöverskridning. Frågan om fostrets subjektsstatus och potentiella autonomi blir tydlig särskilt inom ramen för propositionens huvudmål: att flytta gränsen för självvald abort från slutet av den tolfte till slutet av den artonde graviditetsveckan.

Den nuvarande lagen verkar utifrån en tydlig princip: "Om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt kan tillstånd att avbryta graviditeten inte ges" (2 §).

Framstegen inom medicinsk teknik har lett till att livsduglighet finns tidigare och tidigare i fostrets utveckling. Remissen erkänns att livsduglighet är "ett mycket utmanande begrepp när man diskuterar behandlingen av de för tidigt födda barnen och höjningen av gränsen mot sena aborter" (15.2). Det är därför önskvärt att gränsen för abort bör preciseras som graviditetsveckor, inte kopplat till livsduglighetsbegreppet som i gällande lag. I framtiden kan både nya behandlingsalternativ och ny teknik, såsom konstgjord livmoder, leda till förändringar i när det anses lämpligt att ge livräddande behandling till för tidigt födda foster (23.4).

Texten ser en situation där inom den lagstadgade abortfristen fostrets livsduglighet utanför moderns liv i princip skulle kunna säkerställas.

I klartext handlar det om ett hypotetiskt scenario där två kvinnor i 18:e veckan anländer till samma sjukhus: Den ena, som vill avbryta sin graviditet, hänvisas till abortavdelningen; den andra, som vill behålla sitt foster, hänvisas till förlossningsavdelningen.

På så sätt synliggörs det allvarliga moraliska dilemma som ingår i bedömningen av aborträtt. Ansvaret som vilar på den gravida kvinnans axlar är överväldigande.

Det är oroande att dessa faktorer inte är tillräckligt problematiserade. Lagförslaget sopar relevansen av livsduglighet under mattan genom att införa en absolut rätt till abort. Ett oroande prejudikat skapas för ytterligare förskjutning.

2.6 Hermeneutisk tvetydighet. På det hela taget är lagförslaget otydligt på vad som är och inte är ett människoliv. Vi berör en kollektiv tolkningstvetydighet i vårt samhälle. Låt oss förklara:

Dels anammar vi idéer liknande de vi möter i Abortnämndens remiss, där ett foster till stor del benämns som en utväxt av kvinnans kropp, en organisk parasit. Att ifrågasätta skälen för att avbryta graviditeten uppfattas då "som ett uttryck på förakt för kvinnors behov av kontroll över sin egen fortplantning" (n. 5.4). Det slås fast att "vi inte kan kräva att en kvinna ställer sin kropp till förfogande i nio månader för ett foster" (n. 5.4). Med sådana premisser framställs abort vid 18 veckor som en formalitet.

Å andra sidan ger vetenskap och teknik den blivande gravida kvinnan möjligheten att spänt följa utvecklingen av sitt foster från befruktningen. I till exempel appen Preglife (enligt egen marknadsföring "Nordens största graviditets- och bebisapp") får den blivande mamman se en sagolik video på en 17 veckor gammal "bebis" i en "väldigt aktiv period". Bebisen "sparkar, gör miner, gör volter och simmar runt". Den "roar sig genom att dra i navelsträngen och utforskar sin kropp med händerna". I slutet av artonde veckan sägs det att "sinnesorganen - hörsel, syn, känsel, smak och lukt - är i full utveckling."

Vi kan samtidigt vårda bilden av ett arton veckor gammalt foster som en icke-person och som en ett barn med distinkt personlighet. Kriteriet för erkännandet beror på om fostret är önskat eller inte.

Remissen bekräftar detta:

Många gravida kvinnor som gör abort sent i graviditeten upplever fostret som barn, och känner att de har förlorat ett barn, om de får se eller hålla fostret efter aborten (Busch, 2023). Samtidigt kan detta också förklaras med att dessa graviditeter var önskvärda, och att den gravida kvinnan därmed redan tidigt "personifierat" fostret som sitt barn (23.3).

Drar Norge nytta av en utveckling av en lagstiftning som tillåter att man sentimentaliserar begreppet person, som tillskriver personlighet till en önskad individ, medan en oönskad individ förvägras personlighet, och som på denna grund skickar individen antingen till liv eller död?

Vi anser att Norge inte tjänar på en sådan utveckling.

2.7 Urval. Utöver förslaget om självvald abort fram till den artonde veckan kommer remissen att lagstifta om att abort ska vara tillåten efter tidsfristens utgång i ett antal fall, såsom när "medicinska tillstånd hos fostret, bl.a. den gravida kvinnans tillstånd, den gravidas livssituation eller en kombination av dessa gör graviditet, förlossning, barnets uppväxt eller framtida omsorg om barnet särskilt krävande” (5c §).

Fosterdiagnostik försvårar det val föräldrar står inför: "Medan abort traditionellt sett har förknippats med oönskade graviditeter, handlade abort efter fosterdiagnostik om graviditeter som från början önskades tills ett medicinskt tillstånd upptäcktes hos fostret" (n. 5.7).

I remissen står det: "Alla foster är lika värda" (n. 25.2). Abortnämnden säger att man inte vill ha ett urvalssamhälle. Ändå finns det statistisk som visar att urval sker:

År 2022 genomfördes en abort efter utgången av tolfte graviditetsveckan i 77 procent av alla graviditeter där kromosomavvikelser upptäcktes hos fostret. År 2021 avbröts 61 procent av graviditeterna där kromosomavvikelser upptäcktes hos fostret. En liknande utveckling ses vid graviditeter där fostret har trisomi 21 (Downs syndrom). I graviditeter där Downs syndrom upptäcktes hos fostret steg andelen aborter från 54 procent av graviditeterna 2021 till 73 procent 2022 (14.13).

Kommittén vill att abort ska begränsas utifrån "fostrets tillstånd som är av rent estetisk natur" (definierat som "utseenderelaterade tillstånd och kön", i n. 25.3); samtidigt vill man att lagen ska ge "tillgång till abort, även efter utgången av den 18:e graviditetsveckan" om graviditeten "kan skapa eller öka social utsatthet för familjen, kvinnan eller det eventuella barnet" — sårbarhet specificeras enligt kriterier som är minst sagt oprecisa (25.2).

Återigen fastställer lagförslaget en gråzon i förhållande till livets okränkbarhet och möjliggör eliminering av objektiva kriterier för att skydda barnens rättigheter.

3. Slutsats. Syftet med propositionen är att skydda kvinnors välfärd och säkerhet i en utsatt situation. Det är ett syfte vi delar.

Men vi ser inte att syftet tjänas genom att göra momenten i en beslutsprocess om abort otydliga och i stor utsträckning dölja dem. Denna tendens är tydlig i propositionen. Lagförslaget raderar det ofödda livet som ett juridiskt subjekt.

Att överväga abort är allvarligt; En fullbordad abort är alltid en orsak till sorg, en förlust för samhället. Endast på denna grund, sådan är vår övertygelse, kan vi som samhälle bedöma alla delaktigas välfärd rationellt och ansvarsfullt.

Vi kan inte se att förslaget till en ny abortlag förbättrar den nuvarande lagen från 1975. Nej, den bäddar för en utveckling som undergräver grundläggande värderingar i det norska samhället.

Det är oacceptabelt att staten förnekar sin avsikt att hålla "antalet aborter så lågt som möjligt". Detta sker om ändamålsbestämmelsen stryks.

Förslaget att förlänga tidsfristen för självvald abort med sex veckor bidrar till att urholka lagstiftningens primära uppgift: Att värna om individens integritet utifrån rättviseprincipen, även när individen är maktlös, utan förmåga att tala för sig själv.

Vi ber därför att förslaget avslås

Bernt Eidsvig, biskop av Oslo och Erik Varden, biskop av Trondheim samt apostolisk administratör av Tromsö katolska stift.