Med Petrus, alltid

Andrea Tornielli översättning Katarina Agorelius

I diplomatins öronbedövande tystnad, i ett panorama som kännetecknas av den allt tydligare frånvaron av politiska initiativ och ledarskap som kan satsa på fred, medan världen har inlett en vansinnig kapprustning genom att tilldela sofistikerade dödsverktyg summor som skulle vara tillräckliga för att dubbelt upp säkerställa grundläggande sjukvård för alla jordens invånare och avsevärt minska utsläppen av växthusgaser, fortsätter påven Franciskus ensamma röst att vädja för att vapnen ska tystas och att uppmana till mod att främja vägar till fred. Han fortsätter att uppmana till vapenvila i det Heliga landet, där Hamas terroristers hänsynslösa massaker den 7 oktober följdes av det fortfarande pågående tragiska blodbadet i Gaza. Han uppmanar ständigt till att vapnen skall tystna i den tragiska konflikt som har brutit ut i hjärtat av det kristna Europa, i ett Ukraina som förstörts och slagits sönder av den angripande ryska arméns bombardemang. Han fortsätter att uppmana till fred i andra delar av världen där bortglömda konflikter utkämpas med obeskrivligt våld.

Biskopen av Rom går in på det tolfte året av sitt pontifikat i en mörk tid, med mänsklighetens öde i händerna på makthavare som är oförmögna att bedöma konsekvenserna av sina beslut, som verkar kapitulera inför ett oundvikligt krig. Och med skärpa och realism säger han att "den som ser situationen och som tänker på folket är starkare", det vill säga "den som har modet att förhandla", för "att förhandling är ett modigt ord", som man inte ska skämmas för. Påven Franciskus, trotsar missförstånden hos dem som är nära och långt borta, och fortsätter att sätta livets helighet i centrum, stå nära de oskyldiga offren och att fördöma de skamlösa ekonomiska intressen som drar i trådarna för krig som döljs av hyckleri.

En hastig blick på de senaste elva årens historia får oss att inse det profetiska värdet i Petrus röst. Det första varningssignalen för två decennier sedan, om det tredje världskriget i bitar. Socialencyklikan Laudato si' (2015), som visade hur klimatförändringar, migration, krig och den ekonomi som dödar är sammanlänkade fenomen och bara kan hanteras genom en global blick. Den stora encyklikan om mänskligt broderskap (Fratelli tutti, 2020), som visade vägen till att bygga en ny värld baserad på broderskap, och återigen undanröjde alla alibin för missbruket av Guds namn för att rättfärdiga terrorism, hat och våld. Och sedan den ständiga hänvisningen i hans läroämbete till barmhärtighet, som binder samman hela väven i ett missionerande pontifikat.

I sekulariserade och "flytande" samhällen där det inte längre finns några vissheter kan ingenting tas för givet och evangelisationen - lär Franciskus - börjar om från grunden, som vi läser i Evangelii gaudium (2013): "I katekesen har vi återupptäckt den första förkunnelsens, eller kerygmats, grundläggande roll som bör vara i fokus i all evangelisation och i alla ansträngningar att förnya kyrkan [...] Det centrala i kerygmat kräver att vi framhåller de faktorer som behövs mest idag: att ge uttryck för Guds frälsande
kärlek som föregår alla moraliska och religiösa förpliktelser från vår sida; att inte påtvinga sanningen utan appellera till frihet;
att präglas av glädje, uppmuntran, livfullhet och en harmonisk jämvikt som inte inskränker förkunnelsen till några lärosatser
som ibland är mer filosofiska än evangeliska. Allt detta kräver ett visst förhållningssätt hos den som evangeliserar för att befrämja
en öppenhet för budskapet: att vara tillgänglig, beredd på dialog, tålmodig, varm och välkomnande och inte fördömande.

Barmhärtighetens vittnesbörd är alltså ett grundläggande element i denna "Guds frälsande kärlek" som är " överordnad moraliska och religiösa förpliktelser". Med andra ord, de som ännu inte har kommit i kontakt med det kristna faktumet, som Benedictus XVI redan klart hade observerat i maj 2010, kommer sannolikt inte att bli imponerade och fascinerade av bekräftelsen av moraliska normer och skyldigheter, insisterandet på förbud, de noggranna listorna över synder, fördömanden eller nostalgiska vädjanden till värden från förr.

Ursprunget till välkomnandet, närheten, ömheten, medföljandet, ursprunget till en kristen gemenskap som kan omfamna och lyssna, är ekot av den barmhärtighet som man har upplevt och som man försöker - om än med många begränsningar och felsteg - att återupprätta. Om man läser påvens agerande med dessa ögon, även de som hos vissa har framkallat samma upprörda reaktioner som Jesu agerande för tvåtusen år sedan, upptäcker man dess djupgående evangeliserande och missionerande kraft.