Påven uppmanar Roms stift att främja ett pastoralt arbete där alla välkomnas
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Fredag eftermiddag den 19 september, invigde påven Leo XIV det pastorala året i Roms stift i Roms katedral Laterankyrkan. I sitt tal stödde han den pågående synodala process som påven Franciskus inledde om synodalitet och uppmanade präster, ordensfolk och lekmän att ”fortsätta i synodalitet, gemenskap, medansvar och mission”.
Sakramentalitet och föredömlighet
Påve Leo reflekterade över evangeliet om den samariska kvinnan vid källan och Jesu ord ”Om du visste vad Gud har att ge” (Joh 4:10), och framhöll den Helige Ande som det ”levande vatten” som släcker mänsklighetens törst och upprätthåller kyrkans mission. Sakramentalitet och föredömlighet hos Guds heliga folk - nyckelbegrepp i Vatikan II:s ecklesiologi och påven Franciskus hermeneutik - lyftes fram av påven Leo som något som bör införlivas i enlighet med vad som krävs i slutdokumenten för synoden om synodalitet.
Vi måste ”övervinna de många krafter som driver oss mot motsättningar eller defensiv isolering”, underströk påven, och värdesätta var och ens gåvor för att bygga en fredsskapande och harmonisk kyrka, som är verkligt missionerande.
Gemensam urskiljning
Leo XIV betonade så behovet av ett aktivt deltagande av alla i kyrkans liv, så att processen som leder till pastorala beslut verkligen genomgår en ”gemensam urskiljning”. För att uppnå detta, uppmanade påven stiftet att bilda organ på församlingsnivå och granska de steg som har tagits eller ej och förstå och övervinna motstånd. Särskild tonvikt lades på prefekturernas roll och på kopplingarna mellan församlingarna och stiftet. I ett område som blir allt mer komplext, även när det gäller människors rörlighet, handlar det, betonade påven, om livsrum där pastoralt medansvar blir allt tydligare.
Dynamisk själavård
Man måste prova nya vägar och språk, sade påven, för att övervinna en skolmässig inställning till katekesundervisningen och ta hand om dem som uttrycker önskan om dop i tonåren eller i vuxen ålder. Uppmaningen var därför att vikariatet måste samarbeta med församlingarna och ägna särskild uppmärksamhet åt den fortlöpande utbildningen av kateketerna. Påven underströk vikten av att genomföra personliga vägar, uppmärksamma individens behov och bli vandringskamrater, samt att involvera familjer och ungdomar där man stöter på flest svårigheter. Det handlar om en dynamisk själavård som kan fungera som en verklig skola för det kristna livet, kapabel att ”påverka även det sociala nätet, i synnerhet i tjänsten för de fattigaste och svagaste”. "Jag anser att det är brådskande att inrätta en solidarisk, empatisk, diskret och icke-dömande pastoralt arbete som kan välkomna alla", sade påven och lade till, med utgångspunkt i evangeliet om den samariska kvinnan: ”Vi måste också gå till våra bröder och systrar, glömma våra krukor och istället ta med oss det vatten som släcker törsten för alltid.”
Han uttryckte sin tillförsikt att kyrkan i Rom kommer att fortsätta att växa ”i synodalitet, gemenskap, medansvar och mission” och bad till Roms skyddshelgon: ”Må Jungfrun av förtröstan och hopp, Salus Populi Romani, följa och bevara vår vandring.”
