Påven uppmanar ungdomsråd att vara hoppets tecken
Vatican News
Påven Leo XIV sa under fredagen till medlemmarna i Medelhavets ungdomsråd att de är "bevis på att dialog är möjlig; att olikheter är en källa till berikning och inte en anledning till konflikt; och att andra alltid är våra bröder och systrar, aldrig främlingar, än mindre fiender."
Rådet består av representanter från länder runt Medelhavet, och syftar till att ge unga möjlighet att göra sina röster hörda och ta initiativ i dialog med civila myndigheter.
Ett projekt och ett tecken
”Ert råd är både ett projekt och ett tecken,” sa påven Leo under fredagens audiens i Vatikanen, och syftade först på det uppdrag som anförtrotts dem av påven Franciskus:
”Att återställa relationer som brutits, återuppbygga städer som förstörts av våld, få en trädgård att blomstra där det nu är öken, ingjuta hopp hos de hopplösa och uppmuntra dem som är fast i sig själva att inte frukta sina bröder och systrar.”
Påven talade både på italienska och engelska, och sa att de unga själva är tecknet: ett tecken på ”en generation som inte okritiskt accepterar det som händer, som inte tittar bort eller väntar på att någon annan ska ta första steget.” Istället, sa han, ”representerar ni en generation som föreställer sig en bättre framtid och väljer att vara med och bygga den.”
Hoppets tecken, evangeliets budbärare
Leo XIV uppmanade dem att fortsätta vara hoppets tecken genom att vittna om Jesus Kristus, att vara ”hans evangeliums budbärare,” särskilt i Medelhavsområdet, ”från vars stränder de första lärjungarna gav sig av.”
För troende, sa han, är framtiden ”en av ömsesidigt accepterande,” rotad i regionens andliga arv och som förkastar den ”hädiska” handlingen att använda dessa traditioner som rättfärdigande för våld och väpnad konflikt.
Fredens och enhetens såningsmän
”Vi är kallade att odla bön och andlighet, tillsammans med handling,” sa påven, ”som källor till fred och mötesplatser mellan traditioner och kulturer.”
Påven Leo avslutade sina ord med en innerlig vädjan till unga att inte vara rädda, utan att ”så frön av fred… vara tålmodiga byggare av enhet… vara de röstlösas röst… och vara ljus och salt där trons låga och livets smak håller på att försvinna.”
