Påvens audiens: Ingen mänsklig grav är för djup för Jesu frälsning

Vatican News

Hela påve Leo XIV:s katekes: 

Kära bröder och systrar, god morgon!

Idag ska vi återigen reflektera över påskafton. Det är dagen för påskens mysterium, då allt verkar stilla och tyst, medan det i verkligheten ett osynligt frälsningsverk pågår: Kristus stiger ner till dödsriket för att föra uppståndelsens budskap till alla dem som befann sig i mörker och dödsskugga.

Denna händelse, som liturgin och traditionen har fört vidare till oss, representerar Guds kärleks mest djupgående och radikala gest till mänskligheten. Det räcker nämligen inte att säga eller tro att Jesus dog för oss: vi måste också erkänna att hans kärleks trofasthet sökte upp oss där vi själva var förlorade, dit bara styrkan i ett ljus kan tränga in i mörkrets rike.

Dödsriket, enligt biblisk uppfattning, är inte så mycket en plats som ett existentiellt tillstånd: ett tillstånd där livet är uttömt, där smärta, ensamhet, skuld och separation från Gud och andra härskar. Kristus når oss även i detta avgrundsdjup, han passerar dödsrikets portar. Han går, så att säga, in i själva dödens hus för att tömma det, för att befria dess invånare, och tar dem vid handen, en efter en. Det är ödmjukheten hos en Gud som inte stannar inför vår synd, som inte är rädd inför människans yttersta förkastelse.

Aposteln Petrus säger i den korta texten från sitt första brev, som vi just hört, att Jesus, levandegjord genom den helige Ande, gick för att förkunna frälsningens budskap även "för andarna i fängelset" (1 Pet 3:19). Det är en av de mest gripande bilderna, inte återgiven i de kanoniska evangelierna, utan i en apokryf text med titeln Nikodemusevangeliet. Enligt denna tradition gick Guds Son in i det djupaste mörkret för att nå även den allra sista av sina bröder och systrar, för att bära sitt ljus även dit. I denna gest ryms hela påskens budskap: döden har aldrig det sista ordet.

Kära vänner, Kristi nedstigande handlar inte bara om det förflutna, utan berör varje människas liv. Dödsriket är inte bara de dödas tillstånd, utan även tillståndet hos dem som lever döden på grund av ondska och synd. Det är också vardagens helvete präglat av ensamhet, skam, övergivenhet och livets kamp. Kristus går in i alla dessa mörka verkligheter för att vittna om Faderns kärlek. Inte för att döma, utan för att befria. Inte för att anklaga, utan för att rädda. Han gör det tyst, på tå, som någon som kliver in i ett sjukhusrum för att trösta och hjälpa.

Kyrkofäderna beskrev i texter av enastående skönhet detta ögonblick som ett möte: det mellan Kristus och Adam. Ett möte som symboliserar alla möjliga möten mellan Gud och människa. Herren stiger ner dit där människan gömt sig i rädsla, han kallar henne vid namn, tar henne vid handen, reser henne upp och för henne tillbaka till ljuset. Han gör det med full auktoritet, men också med oändlig mildhet, som en far med sitt barn som är rädd att inte längre vara älskat.

På de östliga uppståndelseikonerna avbildas Kristus när han bryter ner dödsrikets portar, sträcker ut sina armar och griper Adam och Eva vid handlederna. Han frälser inte bara sig själv; han återvänder inte ensam till livet, utan bär hela mänskligheten med sig. Detta är den sanna härligheten hos den Uppståndne: det är kärlekens kraft, det är solidariteten hos en Gud som inte vill rädda sig själv utan oss, utan endast med oss. En Gud som inte uppstår om han inte omfamnar våra misärer och lyfter oss till ett nytt liv.

Påskafton är alltså den dag då himlen besöker jorden på det djupaste sättet. Det är den tid då varje vrå av mänsklighetens historia berörs av påskens ljus. Och om Kristus kunde stiga ner ända dit ner, så finns det ingenting som utesluts från hans återlösning. Inte ens våra nätter, inte ens våra äldsta synder, inte ens våra brutna band. Det finns inget förflutet som är så förstört, ingen historia så komprometterad att den inte kan beröras av barmhärtigheten.

Kära bröder och systrar, att stiga ner är för Gud inte ett nederlag, utan uppfyllelsen av hans kärlek. Det är inte ett misslyckande, utan vägen genom vilken han visar att ingen plats är för avlägsen, inget hjärta för stängt, ingen grav för hårt tillsluten för hans kärlek. Det tröstar oss, det bär oss. Och om vi ibland verkar ha nått botten, låt oss minnas: det är just där Gud kan påbörja en ny skapelse. En skapelse av upplyfta människor, förlåtna hjärtan, torkade tårar. Påskaftonen är den tysta omfamningen genom vilken Kristus överlämnar hela skapelsen till Fadern att hela enligt hans frälsningsplan.