Påven: Låt oss bygga en mer ödmjuk och välkomnande kyrka

Vatican News

Under mässan för jubelåret för de synodala grupperna i Peterskyrkan på söndagen, uppmanade påve Leo XIV alla deltagare att reflektera över ”kyrkans mysterium”. Han påminde dem om att kyrkan inte bara är en religiös institution med hierarkier och strukturer. Snarare är kyrkan ”det synliga tecknet på föreningen mellan Gud och mänskligheten”, där Gud samlar alla som en enda familj förenad i kärlek.

Genom att begrunda vad den kyrkliga gemenskapen – skapad och bevarad av den helige Ande – innebär, förklarade påven att vi kan börja förstå vad de synodala grupperna är.

”De uttrycker det som sker inom kyrkan, där relationer inte styrs av maktens logik utan av kärlekens”, betonade han och framhöll att det viktigaste i den kristna gemenskapen är det andliga livet.

Kärleken är den högsta lagen

Framför allt uppmanade påve Leo alla deltagare att minnas att kärleken är den högsta lagen i kyrkan. ”Ingen är kallad att härska; alla är kallade att tjäna”, förklarade han. ”Ingen är utesluten; vi är alla kallade att delta.”

Därför är vi alla kallade att tillsammans söka hela sanningen. Denna inbjudan till ”gemenskap” upprepar kallelsen till samhörighet inom kyrkan. Påven erinrade om sin företrädare påve Franciskus ord i hans senaste fastebudskap, där han reflekterade över idén om att ”vandra tillsammans”. Den argentinske påven betonade att ”kristna är kallade att gå sida vid sida, aldrig som ensamma vandrare.”

Tillsammans men ändå ensamma

Kallelsen att vandra tillsammans, framhöll påve Leo, var just det som farisén och tullindrivaren i evangeliets liknelse saknade. Även om de befinner sig på samma plats är de splittrade och de kommunicerar inte. ”Båda går samma väg, men de vandrar inte tillsammans. Båda ber till Fadern, men utan att vara bröder och utan att ha något gemensamt.”

Påven förklarade att denna splittring framför allt kommer ur fariséns attityd: hans bön, ”som till synes riktas till Gud, och egentligen bara är en spegel i vilken han ser, rättfärdigar och prisar sig själv.” Han känner sig överlägsen tullindrivaren och ser ner på honom. Därför fokuserar han på sig själv i stället för på sin relation till Gud och andra.

Detta, varnade påven, kan hända även i den kristna gemenskapen – när egon tar över gemenskapen och leder till individualism som gör en äkta och broderlig relation omöjlig. Det kan också ske när någon tror sig vara bättre än andra.

Men, fortsatte han, i stället för att fokusera på farisén bör vi se på tullindrivaren. Hans ödmjukhet påminner oss om att vi inom kyrkan alla behöver Gud och varandra. Vi behöver lyssna på och älska varandra, och glädjas över att vandra tillsammans – för Kristus tillhör de ödmjuka.

Enhet mitt i spänningarna

Påve Leo betonade hur de synodala arbetsgrupperna är en bild av kyrkan som lever i gemenskap med varandra. Genom att lyssna till den helige Ande med en anda av dialog, broderskap och parrhesia (att tala sanning öppet och modigt), kan vi svara på kallelsen att vandra tillsammans och söka Gud.

Han förklarade att om vi avvisar klerikalism och fåfänga kan vi skapa en mer välkomnande och kollegial kyrka. Med detta förhållningssätt kan vi leva tryggt mitt i kyrkans spänningar – mellan enhet och mångfald, tradition och förnyelse, auktoritet och delaktighet.

”Det handlar inte om att lösa spänningarna genom att reducera den ena till den andra, utan om att låta dem renas av Anden, så att de kan harmoniseras och riktas mot en gemensam urskiljning,” förklarade påven. Medlemmar av synodala arbetsgrupper förstår att kyrklig urskiljning kräver inre frihet, ödmjukhet, bön och tillit. Det handlar aldrig bara om en persons åsikt.

Påve Leo uppmanade alla närvarande att drömma om och våga bygga en ödmjukare kyrka, ”som böjer sig ner för att tvätta mänsklighetens fötter; en kyrka som inte dömer som farisén dömer tullindrivaren, utan är en välkomnande plats för alla.”