Påven: Utbilda för att främja värdighet, rättvisa och tillit i en krigshärjad värld

Vatican News

När han reflekterar över de miljoner barn som fortfarande saknar tillgång till grundläggande utbildning, och över de utbildningskriser som orsakas av krig, migration, ojämlikhet och fattigdom, frågar påven hur den kristna utbildningen kan svara idag.

I sitt apostoliska brev Rita hoppets nya karta, undertecknat den 27 oktober 2025 och utgivet till minne av sextioårsjubileet av det konciliära dokumentet Gravissimum Educationis, konstaterar han att dess insikter fortfarande är relevanta i dagens fragmenterade och digitaliserade värld.

De fortsätter att inspirera utbildningsgemenskaper att bygga broar och att erbjuda medborgerlig och yrkesmässig fostran med kreativitet. Denna riktning, som först drogs upp av Andra Vatikankonciliet, har gett upphov till en rik mångfald av verk och karismer som fortfarande utgör en andlig och pedagogisk skatt för kyrkan.

Pedagogiska karismer som levande svar

Brevet betonar att pedagogiska karismer inte är fasta modeller, utan levande svar på varje tids behov. Med hänvisning till den helige Augustinus undervisning beskriver påven den sanna läraren som den som väcker längtan efter sanning och frihet.

Han lyfter fram den utbildningstradition som sträcker sig från klosterlivet till tiggarordnarna, och till Ratio Studiorum, där skolastiskt tänkande mötte ignatiansk spiritualitet.

Påven erinrar om bidragen från den helige Josef Calasanz, Johannes Baptista de La Salle, Marcellin Champagnat och Johannes Bosco – alla pionjärer som utvecklade unika utbildningsmetoder för de fattiga och marginaliserade.

Han lyfter också fram kvinnliga föregångare bland ordenssystrar och lekmän – bland andra Vicenta María López y Vicuña, Frances Cabrini, Josephine Bakhita, Maria Montessori, Katharine Drexel och Elizabeth Ann Seton – som vidgade tillgången till utbildning för flickor, migranter och utsatta grupper.

Utbildning som en gemensam uppgift

Påve Leo XIV understryker att utbildning alltid är ett gemensamt uppdrag, där lärare, elever, familjer, skolledare, präster och det civila samhället samverkar.

Han erinrar om den helige John Henry Newman, som nu utsetts till skyddshelgon för utbildningsvärlden tillsammans med Thomas av Aquino, och framhåller honom som en modell för intellektuell skärpa förenad med djup mänsklighet.

Påven uppmanar till förnyelse i utbildningsmiljöer genom empati och öppenhet, och insisterar på att utbildning måste forma hela personen – förenande kunskap med hjärta och urskiljningsförmåga.

Katolska skolor och universitet ska vara platser där sökande stöds och leds, inte undertrycks.

Undervisning, tillägger han, bör förstås som en kallelse till tjänst, där man erbjuder tid, tillit, kompetens och medkänsla – och där rättvisa förenas med barmhärtighet.

Människan i centrum

Brevet bekräftar påve Paulus VI:s varning mot att reducera utbildning till funktionell träning eller ekonomisk produktivitet.

Utbildning, skriver påve Leo XIV, måste tjäna den mänskliga värdigheten och det gemensamma bästa.

Människan får inte reduceras till en samling mätbara färdigheter eller en förutsägbar digital profil, utan måste erkännas som en unik person med ett ansikte, en historia och en kallelse.

Att återupprätta tilliten mitt i konflikter

Utan att vara nostalgisk placerar påven sin reflektion fast i nuet.

Med bilden av fasta stjärnor beskriver han de principer som vägleder utbildning:

Sanningen upptäcks i gemenskap, friheten innebär ansvar, och auktoritet måste utövas som tjänst.

Han uppmanar den katolska utbildningen att återuppbygga tilliten i en värld präglad av rädsla och splittring, genom att odla en känsla av gemenskap och broderskap mellan folk och nationer.

Tron, kulturen och livet sammanvävda

Med hänvisning till sina år som biskop i Chiclayo, Peru, reflekterar påven över utbildningen som en gradvis tillväxtprocess, byggd på uthållighet och engagemang.

Han beskriver katolska skolor som gemenskaper där tro, kultur och liv förenas i harmoni.

Tekniska framsteg, skriver han, räcker inte för att möta dagens utmaningar – det som behövs är urskiljning och helhetssyn.

Lärarens intellektuella och andliga vittnesbörd är lika viktigt som undervisningen i klassrummet.

Därför framhålls lärarens bildning – akademisk, pedagogisk, kulturell och andlig – som avgörande för kyrkans utbildningsuppdrag.

Familjen som den första skolan

Påven bekräftar att familjen förblir den första och grundläggande platsen för fostran. Andra institutioner kan stödja men aldrig ersätta den. Samarbete mellan familjer, skolor och samhälle är avgörande – byggt på lyssnande, delat ansvar och ömsesidig tillit.

I en sammanlänkad värld måste även utbildningen vara sammanlänkad. Påven uppmanar till större samarbete mellan församlingar, stift, skolor, universitet, yrkesinstitut, rörelser och digitala initiativ.

Skillnader i metoder eller strukturer bör ses som resurser, inte hinder, som bidrar till en samstämmig och fruktbar helhet.

Framtiden, säger han, kräver ökad samverkan och enhet i syfte.

Att förena social och ekologisk rättvisa

Helhetsutbildning, framhåller brevet, förenar alla dimensioner av personen och behandlar tron inte som ett ämne bland andra, utan som den andedräkt som ger liv åt allt lärande.

På så sätt blir katolsk utbildning en grogrund för en integrerad humanism som kan svara på vår tids avgörande frågor.

Påven placerar detta inom ramen för en värld sårad av konflikt och våld.

Utbildning för fred, förklarar han, är inte passiv utan aktiv: den avvisar aggression, lär ut försoning och odlar ett språk av barmhärtighet och rättvisa.

Han kopplar detta uppdrag till sambandet mellan social och ekologisk rättvisa, och påminner om att när jorden lider, är det de fattiga som lider mest.

Utbildning måste därför forma samveten som kan välja det rätta, inte bara det bekväma, och som främjar hållbara och enkla livsstilar.

Teknik i mänsklighetens tjänst

Med hänvisning till Andra Vatikankonciliets lära varnar påven för att underordna utbildning under marknadens logik.

Han uppmanar till ansvarsfull användning av teknik – sådan som berikar lärandet utan att försvaga gemenskap eller relationer.

Han varnar för en själlös effektivitet och för standardiserad kunskap som utarmar människans ande.

Ingen digital teknik, säger han, kan ersätta de mänskliga förmågor som gör utbildning levande: fantasi, konst, kreativitet, empati – och till och med viljan att lära av misstag.

Artificiell intelligens och digitala miljöer måste, tillägger han, vägledas av etisk reflektion och en djup omsorg om mänsklig värdighet, rättvisa och arbetets värde.

Mot en kultur av möte

Med utgångspunkt i påve Franciskus initiativ och det globala utbildningspakten identifierar påve Leo XIV tre aktuella prioriteringar:

Odlandet av det inre livet, som svarar mot ungas längtan efter djup.

Utvecklingen av en mänsklig digital kultur, där människan sätts före algoritmen.

Fostran av nya generationer till fred, dialog och försoning.

Han kallar till en ny utbildningskultur präglad av samarbete snarare än konkurrens, och av gemensamt urskiljande snarare än stel hierarki.

En Andens symfoni

Avslutningsvis uppmanar brevet lärare att använda ett språk som helar, att behålla ett öppet och urskiljande hjärta, och att möta dagens utmaningar med mod och generositet.

Påven erkänner de verkliga svårigheterna i vår tid: splittrad uppmärksamhet på grund av hyperdigitalisering, bräckliga relationer, social osäkerhet och ojämlikhet.

Mot dessa hot uppmanar han till en anda av inkludering och evangelisk givmildhet, uttryckt i konkreta handlingar av rättvisa och solidaritet.

”När utbildningen förlorar de fattiga ur sikte,” varnar påven, ”förlorar den sin själ.”