Påvens Angelus: Var inte rädd för att erkänna dina misstag

Vatican News

När han talade från fönstret i det Apostoliska palatset påminde påve Leo XIV om de två kontrasterande gestalterna i dagens evangelietext: fariséen, säker på sin egen rättfärdighet, och tullindrivaren, medveten om sin synd.

Påven talade strax efter jubelårsmässan tillägnad synodala arbetsgrupper på söndagen, och innan han ledde Angelusbönen.

Han förklarade att fariséens bön, som präglas av skryt och andligt högmod, “visserligen speglar en strikt laglydnad, men är fattig på kärlek – byggd på ‘att ge’ och ‘att ha’, på skulder och tillgångar, utan barmhärtighet.”

I kontrast till detta avslöjar tullindrivarens bön ett hjärta öppet för nåden: “Gud, var nådig mot mig, syndare.”

Ödmjukhet: vägen till sanning och helande

Påve Leo betonade tullindrivarens mod, som vågar stå inför Gud trots sitt förflutna och sitt rykte.

“Han sluter sig inte i sin egen värld; han ger inte upp inför det onda han har gjort,” förklarade påven. “Han lämnar platserna där han är fruktad, trygg, skyddad av makten han haft över andra. Han går ensam till templet, utan följe, även till priset av hårda blickar och dömande ord, och han ställer sig inför Herren, längst bak, med sänkt huvud.”

Påven förklarade vidare att “man blir inte blir frälst genom att visa upp sina meriter, inte heller genom att dölja sina fel, utan genom att stå ärligt inför Gud, inför sig själv och inför andra.”

Med hänvisning till den helige Augustinus jämförde påven farisén med en sjuk person som ur stolthet döljer sina sår, och tullindrivaren med den som ödmjukt blottar sina sår för att bli botad:

“Vi förvånas inte över att just denne tullindrivare, som inte skämdes för att visa sin sjukdom, gick hem botad.”

Påven uppmanade de troende att, efter tullindrivarens exempel, inte frukta att erkänna sina svagheter:

“Låt oss inte vara rädda för att erkänna våra misstag, att blotta dem genom att ta ansvar för dem och anförtro dem åt Guds barmhärtighet.”

Denna ödmjukhetens väg, avslutade påve Leo, möjliggör både inre helande och för Guds rike att växa:

“Ett rike som inte tillhör de högmodiga, utan de ödmjuka.”