Påvens audiens: "Jesus återupprättar brusten tillit"

Vatican News

Hela påvens katekes:

Kära bröder och systrar, god morgon!

Kärnan i vår tro och hjärtat i vårt hopp är fast förankrade i Kristi uppståndelse. När vi noggrant läser evangelierna inser den förundran som mysteriet bär, inte bara för att en man – Guds Son – uppstod från de döda, utan också för hur han valde att göra det. Jesu uppståndelse är nämligen inte en bullrig triumf, inte heller en hämnd eller vedergällning mot hans fiender. Det är ett underbart vittnesbörd om hur kärleken kan resa sig igen efter ett stort nederlag, och fortsätta sin ostoppbara väg.

När vi själva reser oss efter ett trauma orsakat av andra, är ofta vår första reaktion ilska – en önskan att någon ska betala för vad vi har fått utstå. Men den Uppståndne reagerar inte så. När han kommer upp från dödens underjord, hämnas han inte. Han återvänder inte med maktdemonstrationer, utan visar i stället, med ödmjukhet, glädjen i en kärlek som är större än alla sår och starkare än allt förräderi.

Den Uppståndne känner inget behov av att betona eller hävda sin överlägsenhet. Han visar sig för sina vänner – lärjungarna – och gör det med stor försiktighet, utan att pressa dem att snabbt förstå eller acceptera. Hans enda önskan är att återupprätta gemenskapen med dem, att hjälpa dem att övervinna skuldkänslan. Det ser vi tydligt i den övre salen, där Herren visar sig för sina vänner som är instängda i rädsla. Det är ett ögonblick som uttrycker en enastående kraft: efter att ha stigit ner i dödens djup för att befria dem som var fångna där, går Jesus in i det stängda rummet där de rädda sitter, och ger dem en gåva som ingen vågat hoppas på: frid.

Hans hälsning är enkel, nästan vardaglig: ”Frid vare med er!” (Joh 20:19). Men den följs av en så vacker gest att den nästan är förbryllande: Jesus visar lärjungarna sina händer och sin sida – såren från lidandet. Varför visar han sina sår för dem som under de dramatiska timmarna förnekade och övergav honom? Varför döljer han inte dessa tecken på smärta och undviker att återuppliva skammen?

Ändå säger evangeliet att lärjungarna blev glada när de såg Herren (jfr Joh 20:20). Anledningen är djup: Jesus är nu helt försonad med allt han har lidit. Det finns inte ett spår av bitterhet. Såren finns där, inte för att förebrå, utan för att bekräfta en kärlek som är starkare än all otrohet. De är beviset på att Gud inte drog sig undan, inte gav upp – inte ens i våra misslyckanden.

På detta sätt visar Herren sig naken och försvarslös. Han kräver inget, han utövar inget tvång. Hans kärlek förödmjukar inte; Han förmedlar friden hos den som har lidit av kärlek – och nu äntligen kan säga att det var värt det.

Vi däremot, vi döljer ofta våra sår – av stolthet eller rädsla för att verka svaga. Vi säger: ”Det spelar ingen roll”, ”Det är förbi”, men innerst inne har vi inte försonats med de svek som sårade oss. Ibland föredrar vi att dölja vår kamp för att förlåta, så att vi inte ska verka sårbara eller riskera att bli sårade igen. Men Jesus gör inte så. Han erbjuder sina sår som en garanti för förlåtelse. Och han visar att uppståndelsen inte är en radering av det förflutna, utan dess förvandling – till ett hopp om barmhärtighet.

Sedan upprepar Herren: ”Frid vare med er!” Och han tillägger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” (v. 21). Med dessa ord ger han apostlarna ett uppdrag, som inte är så mycket en makt som ett ansvar: att vara försoningens verktyg i världen. Som om han säger: ”Vem kan bättre förkunna Faderns barmhärtiga ansikte än ni som själva har upplevt misslyckande och förlåtelse?”

Jesus andas på dem och ger dem den helige Ande (v. 22). Det är samme Ande som gav honom kraften att lyda Fadern och älska ända till korset. Från den stunden kan apostlarna inte längre tiga om vad de sett och hört: att Gud förlåter, lyfter upp och återupprättar tillit.

Detta är hjärtat i kyrkans uppdrag: inte att utöva makt över andra, utan att förmedla glädjen hos dem som är älskade just när de minst förtjänar det. Det är den kraft som födde de kristna gemenskaperna och fick dem att växa: män och kvinnor som upptäckte hur vackert det är att få börja om – för att kunna ge liv åt andra.

Kära bröder och systrar, vi är också sända. Herren visar oss sina sår och säger: Frid vare med er. Var inte rädda för att visa era sår – de har blivit helade av barmhärtighet. Var inte rädda för att närma er de som är fångna i rädsla eller skuld. Må Andens andetag göra även oss till vittnen om denna frid och denna kärlek, som är starkare än varje nederlag.