Jubelårsaudiens. Leo XIV: Arbete ska tillåta att göra gott

Vatican News

Arbetet måste vara en källa till hopp och liv som gör det möjligt att uttrycka individens kreativitet och förmåga att göra gott. Det påpekade påven Leo XIV i sina olika hälsningar till pilgrimerna på italienska och polska under jubelårsaudiensen, som till stor del ägnades åt arbetslivet, på Petersplatsen lördagen den 8 november.

Stabilitet och värdighet genom arbete

Påven efterfrågade därför ett kollektivt engagemang från institutioner och civilsamhället för att skapa värdefulla sysselsättningsmöjligheter som erbjuder stabilitet och värdighet, och framför allt garanterar att unga kan förverkliga sina drömmar och bidra till det gemensamma goda. Leo XIV hänvisade i detta sammanhang till Johannes Paulus II:s encyklika Laborem exercens, som utvecklar en kristen syn på mänskligt arbete. Den publicerades den 14 september 1981, 90 år efter Rerum Novarum av Leo XIII, de sociala frågornas stora påve, i samband med nya tekniska utvecklingar, såsom den allmänna införandet av automatisering, med betydande konsekvenser för arbetslivet, som enligt Johannes Paulus II var minst lika viktiga som dem vid den industriella revolutionen i slutet av 1800-talet. I Laborem exercens, som citerades av Leo XIV, anser kyrkan att det är dess plikt att ständigt påminna om ”arbetarnas värdighet och rättigheter, att fördöma situationer där dessa kränks och att bidra till att styra dessa förändringar så att de leder till en äkta utveckling för människan och samhället”.

Den salige Isidore Bakanja, skyddshelgon för lekmännen i Demokratiska republiken Kongo

I sin korta katekes lyfte påven fram den salige Isidore Bakanja (1885-1909), skyddshelgon för lekmännen i Kongo sedan han saligförklarades av Johannes Paulus II. Han föddes 1885, då landet var en belgisk koloni, och gick inte i skolan eftersom det inte fanns någon i hans stad, men blev istället lärling hos en murare. Han blev vän med de katolska missionärerna, trappistmunkarna, som berättade för honom om Jesus, och lät sig undervisas i den kristna tron och döptes vid tjugo års ålder. ”Från det ögonblicket blev hans vittnesbörd alltmer lysande. Att hoppas är att vittna: när vi vittnar om det nya livet, ökar ljuset även mitt i svårigheterna”, förklarade påven. Isidore arbetade som lantarbetare för en ateistisk europeisk arbetsgivare som hatade kristendomen och missionärerna och motsatte sig evangeliseringen av sina arbetare. Han utsattes för misshandel och tortyr fram till sin död, utan att förlora hoppet.

Vittnesbördet från ”de unga kyrkorna” till ”de äldre i norr”

Detta ord från korset är ett levande ord som bryter ondskans kedjor, påminde Leo XIV och menade att de äldre kyrkorna i norra delen av världen ofta får detta vittnesbörd från de unga kyrkorna, vilket driver dem att tillsammans vandra mot Guds rike, som är ett rike av rättvisa och fred.

Afrika i synnerhet efterfrågar denna omvändelse, och det gör det genom att ge oss många unga vittnen om tron.