Påven: Kyrkan är en ”byggarbetsplats” där gemenskapen byggs utan brådska

Vatican News

Att gräva ”inom oss själva och omkring oss” så att vi kan vända blicken mot Kristus och bygga ”med ödmjukhet och tålamod”, såsom ”Kyrkans tusenåriga historia lär oss” - bygga en ”sann trosgemenskap, kapabel att sprida kärlek, främja mission, förkunna, fira och tjäna det apostoliska läroämbete som” Lateranbasilikan ”är den första sätesplatsen för.”

Påve Leo XIV reflekterade över Kyrkans uppdrag som en gemenskap aktiva troende, i sin predikan under mässan vid Lateranbasilikans invigningsfest, som firades söndagen den 9 november.

Till de 2 700 troende som deltog vid mässan, erinrade påven om katedralens betydelsefulla historia, byggd på order av den romerske kejsaren Konstantin efter att han år 313 e.Kr. gett de kristna religionsfrihet, och invigd några år senare av påve Sylvester I.

Påve Leo XIV betonade dock att denna basilika, ”alla kyrkors moder”, ”är mycket mer än ett monument eller ett historiskt minnesmärke”. Den är snarare ”ett tecken på den levande Kyrkan, byggd med utvalda och dyrbara stenar i Kristus Jesus, hörnstenen.” Detta ”påminner oss om att också vi är ’levande stenar här på jorden… uppbyggda till ett andligt tempel’”, fortsatte han.

”Det är den kyrkliga gemenskapen, ’Kyrkan, de troendes samhälle, [som] ger Lateranen dess mest solida och slående yttre struktur’,” förklarade han och citerade Paulus VI.

Bröder och systrar, när vi troget arbetar i Guds rikes tjänst, låt oss varken vara förhastade eller ytliga. Låt oss gräva djupt, obehindrade av världens kriterier, som alltför ofta kräver snabba resultat och saknar väntans visdom.

Vid altaret koncelebrerade kardinal Baldassare Reina, generalvikarie för Roms stift och ärkepräst för Lateranbasilikan, samt biskop Renato Tarantelli Baccari, titulärbiskop av Campli och vicegeneral för Roms stift., tillsammans med påven. Cirka 160 präster och 10 biskopar deltog också.

För att bygga måste vi först se på Kristus

Påven inledde sin predikan med att reflektera över Lateranbasilikans grundvalar. ”Deras betydelse är uppenbar och samtidigt något oroande,” förklarade han och tillade att de som byggde Roms katedral lade en tillräckligt solid grund för att resa allt ovanpå, ”genom att gräva djupt, med stort arbete,” vilket förhindrade byggnaden från att kollapsa över tid.

För påven är detta en användbar bild eftersom även vi, ”arbetare i den levande Kyrkan, också måste gräva djupt inom oss själva och omkring oss innan vi kan resa storslagna byggnader.”

Påve Leo citerade andra läsningen ur liturgin, hämtad från Paulus första brev till korintierna, där det står: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan är lagd, och den grunden är Jesus Kristus.”

Detta betyder att ständigt återvända till Jesus och hans evangelium och att vara fogliga för den helige Andes verk. Annars riskerar vi att överlasta byggnaden med tunga strukturer vars grund inte är stark nog att bära.

Kyrkan som byggarbetsplats

Påven gick sedan vidare till dagens evangelium enligt Lukas. Där möter vi Sackaios, en ”rik och mäktig man” som ”rörs till att möta Jesus” och klättrar upp i ett träd för att se honom bland folket — ”en ovanlig och olämplig handling för någon av hans rang, van vid att få vad han vill.”

Påve Leo påpekade att Sackaios genom att ”klättra bland grenarna” erkänner sina begränsningar och övervinner sin stolthet. Därför får han möta Jesus — ett möte som ”blir början på ett nytt liv” för honom.

När Jesus kallar oss att delta i Guds stora projekt, förvandlar han oss genom att forma oss efter sin frälsningsplan. Under de senaste åren har bilden av en ”byggarbetsplats” ofta använts för att beskriva vår kyrkliga vandring. Det är en vacker bild som talar om aktivitet, kreativitet och hängivenhet, men också om hårt arbete och ibland komplexa problem att lösa.

I Rom växer ett stort gott

För påven uttrycker bilden av byggarbetsplatsen ”den verkliga, påtagliga ansträngning genom vilken våra gemenskaper växer varje dag, delande karismer under sina herdars ledning.”

Han påminde också om hur det i Lateranbasilikans historia ”funnits kritiska ögonblick, pauser och korrigeringar av pågående projekt.”

Ändå, fortsatte han, ”tack vare dem som gått före oss kan vi samlas på denna underbara plats.”

”I Rom växer ett stort gott tack vare mångas arbete. Låt oss inte låta trötthet hindra oss från att känna igen och fira detta goda, så att vi kan nära och förnya vår iver. Ty det är genom handlingskraftig kärlek som vår Kyrkas ansikte formas, och blir allt tydligare för alla att hon är en ’moder’, ’alla kyrkors moder’, ja till och med en ’mamma’, som den helige Johannes Paulus II sade när han talade till barn på just denna festdag.”

Den synodala vägen och liturgins betydelse

Påven reflekterade sedan över hur Kyrkan i Rom just nu befinner sig i ”genomförandefasen av synoden”, där ”det som mognat under år av arbete nu måste prövas och utvärderas i praktiken.”

”Detta innebär en uppförsbacke, men vi får inte låta oss nedslås,” sade han, och tillade: ”Vi bör i stället fortsätta med tillförsikt i våra ansträngningar att växa tillsammans.”

Slutligen framhöll påven ”en väsentlig aspekt av en katedrals uppdrag”, nämligen liturgin — ”den höjdpunkt mot vilken Kyrkans hela verksamhet riktas... källan ur vilken all dess kraft strömmar.”

För påven återfinns alla teman i hans predikan i liturgin: ”Vi byggs upp som Guds tempel, som Hans boning i Anden, och vi får kraft att förkunna Kristus i världen.”

Därför måste omsorgen om liturgin, särskilt här vid Petrus stol, vara sådan att den kan tjäna som förebild för hela Guds folk. Den ska följa de fastställda normerna, ta hänsyn till de olika deltagarnas känslighet och samtidigt bevara den högtidliga enkelhet som är typisk för den romerska traditionen.

Med hänvisning till den helige Augustinus predikningar, där han säger att ”skönhet inte är något annat än kärlek, och kärlek är liv”, betonade påven att denna sanning ”framträder på ett framstående sätt i liturgin.”

Han uttryckte sin önskan att ”all omsorg läggs på att den enkla skönheten i riterna uttrycker tillbedjans värde för hela Herrens kropps harmoniska tillväxt”, så att ”de som närmar sig altaret i Roms katedral må gå därifrån fyllda av den nåd som Herren önskar utgjuta över världen.”