Leo XIV: Döden är inte slutet men en övergång

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Leo XIV reflekterade i sin katekes vid onsdagens allmänna audiens den 10 december, över dödens mysterium. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Goddag kära bröder och systrar!

Dödens mysterium har alltid lett till djupa frågor hos människan. I själva verket förefaller den vara det mest naturliga och samtidigt mest onaturliga som finns. Den är naturlig, eftersom alla levande varelser på jorden dör. Den är onaturlig, eftersom den längtan efter liv och evighet som vi känner vad gäller oss själva och dem vi älskar får oss att se döden som en dom och något som strider mot vårt förnuft.

Många urfolk har utvecklat ritualer och seder kopplade till dyrkan av de döda, för att följa och minnas dem som gått vidare mot det yttersta mysteriet. Idag ser vi dock en annan tendens. Döden verkar vara ett slags tabu, något man vill hålla borta och något man talar tyst om för att inte störa vår känslighet och sinnesro. Ofta undviker man därför även att besöka kyrkogårdar, där de som gått före oss vilar i väntan på uppståndelsen.

Vad är då döden? Är det verkligen vårt livs sista ord? Endast människan frågar sig detta eftersom hon är den enda som vet att hon måste dö. Men detta medvetande räddar henne inte från döden, tvärtom ”tynger” det människan i motsats till andra levande varelser. Djuren kan förstås lida och förstå att döden är nära, men de vet inte att döden är deras öde. De frågar sig inte om meningen, syftet eller resultatet av livet.

Inför denna insikt borde vi kanske tänka på oss själva som paradoxala, olyckliga varelser. Inte bara för att vi dör, utan också för att vi är säkra på att det kommer att ske även om vi inte vet hur och när. Medvetenheten gör oss samtidigt maktlösa. Det är kanske härifrån som de ofta förekommande förträngningarna och de existentiella flykterna från dödsfrågan kommer.

Sant’Alfonso Maria de’ Liguori reflekterar i sin berömda skrift med titeln Apparecchio alla morte (Förberedelse inför döden) över dödens pedagogiska värde och framhåller att den är en stor lärare i livet. Medvetenheten om att döden existerar och framför allt meditationen över den, lär oss att välja vad vi verkligen vill göra med vårt liv. Att be för att förstå vad som gagnar oss inför himmelriket och släppa taget om det överflödiga som istället binder oss till det förgängliga, är hemligheten till ett autentiskt liv, i medvetenheten om att vår vistelse på jorden förbereder oss för evigheten.

Men många aktuella antropologiska visioner lovar immanent odödlighet och teoretiserar om förlängning av det jordiska livet med hjälp av teknik. Det är scenariot för transhumanismen, som banar sig väg i vår tids utmaningar. Kan döden verkligen besegras med vetenskap? Men kan samma vetenskap garantera oss att ett liv utan död skulle bli lyckligt?

Kristi uppståndelse visar oss att döden inte står i motsats till livet, utan är en del av det som en övergång till evigt liv. Jesu påsk låter oss få en försmak av det som kommer efter döden, i denna tid som fortsatt är fylld av lidande och prövningar.

Evangelisten Lukas verkar uppfatta detta tecken på ljus i mörkret, när han i slutet av den eftermiddag då mörkret hade sänkt sig över Golgata skriver: ”Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja” (Luk 23:54). Detta ljus, som föregriper påskmorgonen, lyser redan i himlens mörker som ter sig stängd och tyst. Sabbatens ljus förutspår för första och enda gången gryningen på dagen efter sabbaten: Uppståndelsens nya ljus. Endast denna händelse kan i grunden belysa dödens mysterium. I detta ljus, och endast i detta ljus, blir det som vårt hjärta önskar och hoppas verklighet: att döden inte är slutet, utan övergången till det fulla ljuset, till en lycklig evighet.

Den Uppståndne har gått före oss i dödens stora prövning och segrat tack vare den gudomliga Kärlekens kraft. Så har han förberett oss en plats för evig vila, ett hem där vi är väntade; han har gett oss ett liv i fullkomlighet där det inte längre finns skuggor och motsägelser.

Tack vare Honom, som dog och uppstod av kärlek, kan vi tillsammans med den helige Franciskus kalla döden för ”syster”. Genom att vänta på den med en fast förhoppning om Uppståndelsen skonas vi från rädslan för att försvinna för alltid och förbereds för glädjen i ett liv utan slut.