Leo XIV: Libanon ger vittnesbörd om interreligiös dialog

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Måndag eftermiddag klockan 16 den 1 december, hölls ett ekumeniskt och interreligiöst möte med påven Leo XIV i ett tält på Martyrernas torg i Libanons huvudstad Beirut.

Påven välkomnades av den syrisk-katolska ledaren och sällade sig till ledare för en rad olika kyrkor och religioner: sunnitisk, grekisk-ortodox, shiitisk, syrisk-ortodox, drusisk, armenisk-ortodox ledare protestantisk, alauitisk.

Kallelse till bön

Efter välkomsttal, de olika ledarnas tal, sång ur evangeliet och sång ur koranen, talade påven.

Han sade sig vara djupt rörd och oerhört tacksam över att vara tillsammans med dem idag i detta välsignade land som hyllades av profeterna i Gamla testamentet. Han påminde om Benedictus XVI:s ord i sin postsynodala apostoliska uppmaning Ecclesia in Medio Oriente, undertecknad just i Beirut 2012: ”Kyrkans universella uppdrag manar henne till dialog med anhängare av andra religioner. I Mellanöstern bygger denna dialog på de djupa andliga och historiska banden mellan kristna, judar och muslimer. Det är en dialog som inte styrs av politiska eller sociala intressen, utan av djupa teologiska sanningar som är rotade i tron”. Påven Leo sade:

Kära vänner, er närvaro här idag, på denna märkliga plats där minareter och kyrktorn står sida vid sida, men båda sträcker sig mot himlen, vittnar om den bestående tron i detta land och dess folks orubbliga hängivenhet till den ende Guden. Här i detta älskade land, må varje klocka som ringer, varje ”adhān”, varje kallelse till bön smälta samman till en enda, svävande hymn – inte bara för att ära den barmhärtige Skaparen av himmel och jord, utan också för att lyfta en innerlig bön om den gudomliga gåvan av fred.

Strävan efter fred

Världen blick är vänd mot Mellanöstern, Abrahams vagga, sade påven vidare, och betraktar den mödosamma resan och den oavbrutna strävan efter den dyrbara gåvan som fred är.

Ibland betraktar mänskligheten Mellanöstern med en känsla av oro och missmod inför så komplexa och långvariga konflikter. Men mitt i dessa stridigheter kan vi finna en känsla av hopp och uppmuntran när vi fokuserar på det som förenar oss: vår gemensamma mänsklighet och vår tro på en kärleksfull och barmhärtig Gud.

Påven sade att Libanons folk, trots sina olika religioner, påminna om att samexistens, enighet, försoning och fred är möjliga.

Interreligiös dialog

För 60 år sedan antogs Andra Vatikankonciliets deklaration Nostra aetate, påminde påven, som öppnade en ny horisont för den interreligösa dialogen genom att betona att sann dialog och samarbete bygger på kärlek, som är den enda vägen till fred, rättvisa och försoning.

Denna dialog, inspirerad av gudomlig kärlek, bör omfatta alla människor av god vilja, avvisa fördomar, diskriminering och förföljelse och bekräfta varje människas lika värde.

En syrisk-fenikisk kvinnas tro

Påven påminde om att evangelierna berättar om episoder där Jesus besökte det nuvarande Libanon och mötte den syrisk-fenikiska kvinnan, vars orubbliga tro rörde honom så att han helade hennes dotter.

Här blir landet självt mer än bara en plats för mötet mellan Jesus och en bedjande mor; det blir en plats där ödmjukhet, tillit och uthållighet övervinner alla hinder och möter Guds gränslösa kärlek som omfamnar varje människohjärta.

Detta, sade påven är verkligen själva kärnan i den interreligiösa dialogen: upptäckten av Guds närvaro bortom alla gränser och inbjudan att tillsammans söka honom med vördnad och ödmjukhet.

Olivträdet    

Leo XIV sade att i detta Cedrarnas land finns även mängder olivträd – en tidlös symbol för försoning och fred och vars olja är som en balsam för fysiska och andliga sår - som han liknade vid Guds gränslösa medkänsla för alla som lider.

Dess olja ger också ljus och tjänar som en påminnelse om uppmaningen att lysa upp våra hjärtan genom tro, kärlek och ödmjukhet.

Precis som cederträdens och olivträdens rötter gräver sig djupt och sprider sig vida över jorden, så är också det libanesiska folket utspritt över hela världen, men ändå förenat av ert hemlands bestående styrka och tidlösa arv, sade påven och betonade att deras närvaro berikar genom deras mångtusenåriga arv. Detta medför också kallet att vara fredsbyggare och konfrontera intolerans, övervinna våld och undanröja utestängning, betonade han.

Gåvan av fred

Påven Leo avslutade med bönen att Jungfru Maria, Jesu moder och fredens drottning må vägleda var och en de församlade, så att gåvan av försoning och fredlig samexistens ska flöda i Libanon och i hela Mellanöstern och i hela världen.

Efter påvens tal planterade påven tillsammans med de olika religiösa ledarna ett olivträd.