Påven: ”Jag funderade på att gå i pension, men jag överlämnar mig till Guds plan”

Vatican News

”Först och främst vill jag tacka er alla som har arbetat så hårt; jag skulle vilja att ni förmedlar detta budskap även till de andra journalisterna, både i Turkiet och Libanon, som har arbetat för att förmedla de viktiga budskapen från denna resa. Även ni förtjänar en stor applåd för detta besök.”

Med de orden hälsade påve Leo XIV de 81 journalisterna ombord på flyget från Beirut till Rom, innan han svarade på flera frågor, på engelska, italienska och spanska.

Han talade om sin nyss avslutade apostoliska resa, om Mellanöstern, kriget i Ukraina, Europas närvaro i fredsförhandlingar samt situationen i Venezuela.

Han tog även emot en gåva av en libanesisk korrespondent: en handmålad tavla, skapad live i tv de senaste dagarna, som föreställer honom och de symboliska platser han besökte i Cederlandet.

Nedan följer en arbetsöversättning av presskonferensen:

Joe Farchakh, LBC International

Du är en amerikansk påve som leder en fredsprocess. Min fråga är om du kommer att använda dina kontakter med president Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu. På planet sade du att Vatikanen är en vän till Israel. Kommer du att ta upp frågan om att stoppa Israels aggression mot Libanon? Och är en hållbar fred möjlig i regionen?

[Påven, på engelska]: För det första, ja, jag tror att hållbar fred är möjlig. När vi talar om hopp, när vi talar om fred, när vi ser mot framtiden, gör vi det därför att jag tror att det är möjligt att freden återvänder till regionen och till ditt land, Libanon.

Faktum är att jag redan, i mycket liten skala, påbörjat samtal med några av ledarna för de platser du nämnde, och jag avser att fortsätta med detta, personligen eller genom den Heliga stolen, eftersom vi har diplomatiska relationer med de flesta länder i regionen. Det är vår förhoppning att fortsätta att höja den röst för fred som jag talade om i slutet av dagens mässa.

Imad Atrach, Sky News Arabia

I ditt sista tal fanns ett tydligt budskap till de libanesiska myndigheterna om att förhandla. Att förhandla, föra dialog, bygga. Kommer Vatikanen att göra något konkret i detta avseende? I går kväll mötte du en shiamuslimsk representant. Före ditt besök skickade Hezbollah ett meddelande till dig; jag vet inte om du tog emot det, om du läste det. Vad kan du säga om detta? Tack så mycket för att du besökte Libanon - det var en dröm för oss.

[Påven, på italienska]: En aspekt av denna resa, som inte var huvudorsaken – eftersom besöket planerades i ekumeniskt syfte, med temat Nicaea, mötet med katolska och ortodoxa patriarker och sökandet efter kyrklig enhet – var att jag under denna resa också hade personliga möten med representanter för olika grupper som representerar politiska myndigheter, folk eller grupper som har med interna konflikter eller internationella konflikter i regionen att göra.

Vårt arbete är inte främst något offentligt som vi ropar ut på gatorna; det sker mer bakom kulisserna. Det är något vi redan gör och kommer fortsätta att göra för att övertyga parterna att lägga ner sina vapen, överge våldet och sätta sig vid förhandlingsbordet: att söka icke-våldsamma men mer effektiva lösningar.

Atrach: Meddelandet från Hezbollah?

Ja, jag såg det. Från Kyrkans sida finns förslaget att de lägger ner sina vapen och att vi söker dialog. Men mer än så vill jag inte kommentera just nu.

Cindy Wooden, CNS

Helige Fader, du sade för ett par månader sedan att det finns en inlärningskurva i att vara påve. När du anlände till Harissa i går, med det varma mottagandet, såg det ut som att du sade ”Wow”. Vad lär du dig? Vad är svårast att lära sig som påve? Och du har inte heller berättat hur det kändes i konklaven när det stod klart vad som höll på att hända. Kan du säga något om det?

[Påven, på engelska]: Mitt första svar är att för bara ett eller två år sedan funderade även jag på att gå i pension. Du har fått den gåvan, tydligen; några av oss kommer fortsätta att arbeta. (Ett skämt om att Woods går i pension i december.)

Konklaven i sig… Jag tror starkt på konklavens sekretess, även om jag vet att en del saker har offentliggjorts i intervjuer. Jag sade till en reporter dagen innan jag blev vald – hon mötte mig på gatan på väg till lunch vid Augustinerna – och hon sade: ”Vad tror du? Du har blivit en av kandidaterna!” Och jag sade: ”Allt ligger i Guds händer.” Och det tror jag djupt.

En av er – en tysk journalist – frågade nyligen vilken bok, förutom Augustinus, man kan läsa för att förstå vem Prevost är.

Jag tänkte på flera, men en av dem är ”The Practice of the Presence of God”. En mycket enkel bok av Bror Laurentius.

Den beskriver en sorts bön och andlighet där man helt enkelt ger sitt liv till Herren och låter Herren leda. Om ni vill veta något om mig, så har det varit min andlighet i många år.

Under stora prövningar – att leva i Peru under terrorismens år, att kallas till tjänster jag aldrig hade väntat mig – litar jag på Gud. Och det budskapet vill jag dela med alla.

Hur det kändes? Jag överlät mig. När jag såg vartåt det gick sade jag ”Detta kan bli verklighet.” Jag tog ett djupt andetag och sade: ”Nu går vi, Herre. Du har kontrollen. Du leder vägen.”

Om jag sade ”Wow” i går kväll vet jag inte. Mitt ansikte är mycket uttrycksfullt och ibland är jag road av hur journalister tolkar det. Ibland får jag faktiskt bra idéer av er, för ni tror att ni kan läsa mina tankar – vilket ni inte alltid kan.

Jag var vid de ungas jubelår, med över en miljon människor. I går var en liten folkmassa.

Men det är alltid underbart. Jag tänker: ”De är här för att se påven.” Men jag säger också: ”De är här för att se Jesus Kristus och en fredens budbärare.”

Deras entusiasm är inspirerande. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på att uppskatta det.

Gian Guido Vecchi, Corriere della Sera

Det är timmar av stora spänningar mellan Nato och Ryssland; man talar om hybridkrig, cyberattacker… Finns det risk för en upptrappning? Och i detta klimat – är fredsförhandlingar möjliga utan Europa, som uteslutits av den amerikanska presidenten de senaste månaderna?

[Påven, på italienska]: Detta är förstås en viktig fråga, men den Heliga stolen är inte direkt involverad; vi är inte medlemmar i Nato eller i några samtal hittills, även om vi många gånger har vädjat om eldupphör, om dialog och inte krig.

Det är nu ett krig med många aspekter: ökade vapenleveranser, vapentillverkning, cyberattacker, energi. När vintern närmar sig finns ett allvarligt problem där.

Det är tydligt att USA:s president tror sig kunna främja en fredsplan som till en början inte inkluderar Europa.

Men Europas närvaro är viktig, och det första förslaget ändrades också efter europeiska invändningar.

Jag tror att Italiens roll kan vara mycket viktig. Historiskt och kulturellt har Italien förmåga att medla mellan Ukraina, Ryssland, USA…

I detta avseende kan den Heliga stolen främja en sådan medling, i hopp om att man söker – och att vi tillsammans söker – en verkligt rättvis fred i Ukraina.

Elisabetta Piqué, La Nación

Den libanesiska flaggan har samma färger som Perus. Är det ett tecken på att du kommer att besöka Latinamerika nästa år? Och vad gäller Venezuela: Trump har gett Maduro ett ultimatum att avgå och hotar med militär operation. Vad tänker du om det?

[Påven, på spanska]: När det gäller resor finns inget absolut bestämt; jag hoppas kunna göra en resa till Afrika. Det blir troligen nästa.

Piqué: Var?

Afrika, Afrika. Personligen hoppas jag kunna besöka Algeriet, platserna där Augustinus verkade, och fortsätta dialogen mellan kristna och muslimer.

Augustinus är mycket uppskattad i Algeriet som en nationens son, vilket gör honom till en brobyggare.

Jag skulle också gärna besöka Latinamerika, Argentina och Uruguay, som väntar på ett påvebesök. Jag tror att även Peru skulle ta emot mig. Men planerna är ännu inte klara.

När det gäller Venezuela försöker biskopskonferensen och nuntien finna vägar att lugna situationen, främst för folkets skull – det är de som lider.

Signalerna från USA förändras. Det talas om ett telefonsamtal mellan presidenterna, men också om risken för en militär operation.

Jag tror åter att det är bättre att söka dialog, även under ekonomiskt tryck, för att hitta andra sätt att skapa förändring på, om det nu är vad USA beslutar.

Michael Corre, La Croix

Vissa katoliker i Europa anser att islam hotar den kristna identiteten i väst. Har de rätt? Vad säger du till dem?

[Påven, på engelska]: Alla samtal jag haft i Turkiet och Libanon, även med muslimer, kretsade kring fred och respekt mellan religioner.

Jag vet att så inte alltid har varit fallet. Och jag vet att vissa rädslor i Europa ofta drivs av personer som motsätter sig migration.

Jag säger att vi måste arbeta tillsammans. En av denna resas lärdomar är att verklig dialog och vänskap mellan kristna och muslimer är möjlig.

Libanon visar detta. Islam och kristendom lever sida vid sida och respekteras. De kan leva tillsammans, vara vänner.

Liknande vittnesmål hörde vi: kristna och muslimer vars byar förstörts och där man svarar genom att hjälpa varandra.

Dessa lärdomar behövs även i Europa och Nordamerika. Vi bör vara mindre rädda och mer öppna för sann dialog och respekt.

Anna Giordano, ARD Radio

Den tyska kyrkan har biståndsorganisationer som stöttar Libanon. Det finns en Synodal väg i Tyskland. Kan den stärka kyrkan, eller tvärtom? Varför?

[Påven, på engelska]: Den synodala vägen är inte unik för Tyskland; hela kyrkan har firat en synod om synodalitet.

Det finns likheter, men också stora skillnader mellan den tyska processen och den universella kyrkans synodalitet. Inkulturation är viktigt: olika platser kan uttrycka synodalitet på olika sätt utan att det leder till brott.

Samtidigt vet jag att många tyska katoliker inte känner sig representerade av vissa delar av processen. Därför behövs mer dialog och lyhördhet i Tyskland, så att inga röster utesluts.

Tyska biskopar har också möten med kardinaler i Rom för att säkerställa att den tyska synodala vägen inte avviker från kyrkans universella riktning.

Jag tror och är hoppfull att justeringar kommer ske på båda sidor.

Rita El-Mounayer, Sat-7 International

Vi är fyra kristna tv-kanaler i Mellanöstern och Nordafrika. Jag är själv ett krigsbarn och vet vad det betyder att få en kram från Er Helighet, en klapp på axeln och höra att allt kommer att bli bra. Din devis är ”I den ende är vi en.” Vad kan kyrkan i Mellanöstern – med sina tårar, sår och historia – ge kyrkan i väst?

[Påven, på engelska]: Människor i dag, särskilt unga som vuxit upp i en individualistisk värld och under pandemin blivit isolerade, frågar ibland: ”Varför ska vi vara ett? Jag klarar mig själv.”

Men enheten, vänskapen, gemenskapen är avgörande. Ett exempel: någon som levt i krig och lidande vet vad en omfamning kan göra för att hela hjärtat.

Det gäller både personligt och gemensamt.

Min tanke utgår från Kristus: I honom som är en är vi alla ett. Men det gäller inte bara kristna. Den är en inbjudan till hela världen.

Ju mer vi främjar sann enhet, respekt, vänskap och dialog, desto större chans att vi lägger ner vapnen, övervinner misstro och hat, och bygger fred och rättvisa.