Påvens Angelus: Jesu ord ”befriar oss från förtvivlans fängelse”
Vatican News
”En profet, även i bojor, behåller förmågan att använda sin röst i sanningens och rättvisans tjänst.”
Med denna starka bild, som anspelar på Johannes Döparen – som fängslades för sin förkunnelse – inledde påve Leo XIV sin Angelusreflektion på söndagen. Även bakom galler fortsatte Johannes att hoppas och att ställa frågor. På så sätt blev han ett tecken på att Guds ord inte kan tystas, även när profeter berövas sin frihet.
Från sin fängelsecell, sade påven, hör Johannes Döparen om de gärningar som Jesus utför. Men dessa gärningar motsvarar inte det han hade förväntat sig. Därför ställer han frågan: ”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?” En fråga som ekar genom århundradena och når alla dem ”som söker sanning och rättvisa, som längtar efter frihet och fred”, och som fortsätter att ställa sina frågor till Jesus.
Kristi självuppenbarelse
Som svar ger Jesus ingen teoretisk definition av sin identitet. I stället uppmanar han människor att se på vad han gör. ”Det är de minsta bland oss, de fattiga och de sjuka, som vittnar om honom”, betonade påven, och påpekade att man känner igen Messias genom hans gärningar – synliga tecken på frälsningen i verksamhet: ”De blinda ser, de stumma talar, de döva hör.”
Till och med Guds avbild, vanställd av sjukdom och utanförskap, återställs till sin helhet. Till och med de döda själva, uppväcks till liv. Detta, insisterade påven, är evangeliets hjärta: ”När Gud kommer in i världen kan man se det!”
Befriade från modlöshet
”Jesu ord befriar oss från förtvivlans och lidandets fängelse. Varje profetia finner sin förväntade fullbordan i honom.”
Det är Kristus, fortsatte påven, som öppnar mänsklighetens ögon för Guds härlighet – Gud som ”ger röst åt de förtryckta, till de som våld och hat har berövat deras röst; som övervinner den ideologi som gör människor döva för sanningen; och som helar de illusioner som förvränger kroppen.”
Advent: en tid av väntan och vaksamhet
Under denna adventstid uppmanade påven de troende att förena två grundläggande hållningar: ”att vänta på Frälsaren” och ”att vara uppmärksam på vad Gud gör i världen”.
”Gaudete in Domino semper.” Påven påminde också om innebörden av tredje söndagen i advent, Gaudetesöndagen – glädjens söndag. Det är en glädje som inte gör att man undviker prövningar, utan en glädje som består ”särskilt när livet tycks förlora sin mening och allt verkar mörkare.”
