Bön för fred. Leo XIV: Låt oss återigen tro på kärlek, måttfullhet och god politik

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Nu räcker det med själv- och pengadyrkan! Nu räcker det med maktdemonstrationer! Nu räcker det med krig!

Vid bönevakan för fred i Peterskyrkan lördagen den 11 april, som streamades över hela världen, var 7000 personer närvarande i kyrkan och 3000 på Petersplatsen. Påve Leo XIV bjöd in till fredsbönen vid Urbi et Orbi på påskdagen och upprepade inbjudan vid onsdagens allmänna audiens. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Påve Leo XIV:s reflektion vid Bönevakan för fred 11 april 2026

Kära bröder och systrar!

Er bön är uttrycket för den tro som, enligt Jesus ord, flyttar berg (jfr Matt 17:20). Tack för att ni har accepterat denna inbjudan och samlas här vid Petrus grav och vid många andra platser i världen för att be för fred. Krig splittrar, hopp förenar. Övermod trampar ner, kärlek lyfter upp. Avgudadyrkan förblindar, den levande Guden upplyser. Det räcker med lite tro, en smula tro, kära vänner, för att tillsammans, som mänsklighet och med mänsklighet, möta denna dramatiska tid i historien. Bönen är inte en tillflykt för att undkomma vårt ansvar, den är inte ett bedövningsmedel för att undvika den smärta som så mycket orättvisa utlöser. Den är istället det mest ovillkorliga, universella och omvälvande svaret på döden: vi är ett folk som redan uppstår! I var och en av oss, i varje människa, lär den inre Mästaren oss fred, driver oss till möten, inspirerar till bön. Låt oss då lyfta blicken! Låt oss resa oss ur spillrorna! Ingenting kan stänga in oss i ett förutbestämt öde, inte ens i denna värld där gravarna inte tycks räcka till, eftersom man fortsätter att korsfästa och utplåna livet utan rätt och utan barmhärtighet.

Den helige Johannes Paulus II, en outtröttlig fredsbudbärare, sade med rörd röst i samband med Irakkrisen 2003: ”Jag tillhör den generation som upplevde andra världskriget och överlevde. Jag har plikten att säga till alla unga, till dem som är yngre än jag och som inte har denna erfarenhet: ’Aldrig mer krig!’, som Paulus VI sade vid sitt första besök vid Förenta Nationerna. Vi måste göra allt som står i vår makt! Vi vet mycket väl att fred inte är möjlig till varje pris. Men vi vet alla hur stort detta ansvar är” (Angelus, 16 mars 2003). Nu i kväll gör jag hans uppmaning, som är så aktuell, till min egen.

Bönen lär oss att reagera. De begränsade mänskliga möjligheterna förenas i bönen med Guds oändliga möjligheter. Tankar, ord och handlingar bryter då den demoniska kedjan av ondska och ställs i Guds rikes tjänst: ett rike där det inte finns några svärd, inga drönare, ingen hämnd, ingen banalisering av ondskan, ingen orättvis vinst, utan endast värdighet, förståelse och förlåtelse. Här har vi en skyddsvall mot den maktgalenskap som omger oss och blir allt mer oförutsägbar och aggressiv. Balansen i den mänskliga familjen är allvarligt rubbad. Till och med Guds heliga namn, livets Gud, dras in i diskussioner som handlar om döden. Så försvinner en värld av bröder och systrar med en enda Fader i himlen och som i en mardröm fylls verkligheten av fiender. Överallt känner man hot, istället för uppmaningar till lyssnande och möte. Bröder och systrar, den som ber är medveten om sin egen begränsning, dödar inte och hotar inte med döden. Däremot är den som har vänt ryggen åt den levande Guden underkastad döden för att göra sig själv och sin egen makt till en stum, blind och döv avgud (jfr Ps 115:4–8), till vilken man offrar alla värden och kräver att hela världen ska böja knä.

Nu räcker det med själv- och pengadyrkan! Nu räcker det med maktdemonstrationer! Nu räcker det med krig! Den sanna styrkan visar sig i tjänandet av livet. Johannes XXIII skrev med evangelisk enkelhet: ”Alla drar nytta av freden: individer, familjer, folk, hela mänskligheten.” Och med en upprepning av Pius XII:s träffande ord tillade han: ”Ingenting går förlorat med freden. Allt kan gå förlorat med krig” (Encyklikan Pacem in terris, 62).

Låt oss därför förena den moraliska och andliga kraften hos miljontals, miljarder män och kvinnor, äldre och unga, som idag tror på fred, som idag väljer fred, som vårdar de sårade och reparerar de skador som krigets galenskap har lämnat efter sig. Jag får många brev från barn i konfliktområden: när man läser dem känner man genom oskuldens sanning hela skräcken och omänskligheten i handlingar som vissa vuxna stolt skryter om. Låt oss lyssna till barnens röster!

Kära bröder och systrar, visst finns det oundvikliga ansvar för nationernas ledare. Till dem ropar vi: Stanna upp! Det är tid för fred! Sätt er vid borden för dialog och medling, inte vid borden där man planerar upprustning och beslutar om dödshandlingar! Men det finns ett ansvar som är inte mindre stort, ett ansvar som vilar på oss alla, män och kvinnor från så många olika länder: en oändlig skara som förkastar kriget, i handling, inte bara i ord. Bönen förpliktar oss att omvända det som återstår av våld i våra hjärtan och sinnen: låt oss omvända oss till ett fredsrike som byggs upp dag för dag, i hemmen, i skolorna, i grannskapen, i de civila och religiösa gemenskaperna, och med vänskap och mötets kultur ta mark från polemiken och uppgivenheten. Låt oss återigen tro på kärlek, måttfullhet och god politik. Låt oss själva gå samman och agera, var och en genom att svara på sin egen kallelse. Var och en har sin plats i fredens mosaik!

Rosenkransen har, liksom andra uråldriga böneformer, förenat oss i kväll i sin regelbundna rytm, som bygger på upprepning: på så sätt skapar freden sig utrymme, ord efter ord, gest efter gest, precis som en klippa formas droppe efter droppe, precis som vävningen på vävstolen fortskrider rörelse efter rörelse. Det är livets långa tider, ett tecken på Guds tålamod. Vi måste se till att inte låta oss överväldigas av en världs acceleration som inte vet vad den jagar, för att återvända till att tjäna livets rytm, skapelsens harmoni, och vårda dess sår. Som påven Franciskus har lärt oss: ”Det behövs fredsbyggare som är beredda att med uppfinningsrikedom och mod inleda processer av läkning och förnyat möte” (Encyklikan Fratelli tutti, 225). Det finns i själva verket ”en ’arkitektur’ av fred, där samhällets olika institutioner ingriper, var och en enligt sin egen kompetens, men det finns också ett ’hantverk’ av fred som engagerar oss alla” (ibid., 231).

Kära bröder och systrar, låt oss återvända hem med detta löfte att alltid be, utan att tröttna, och med en djup omvändelse i hjärtat. Kyrkan är ett stort folk i försoningens och fredens tjänst, som går framåt utan att tveka, även när avvisandet av krigslogiken kan kosta henne missförstånd och förakt. Hon förkunnar fredens evangelium och lär oss att lyda Gud snarare än människor, framför allt när det gäller andra människors oändliga värdighet som äventyras av de ständiga kränkningarna av internationell rätt. ”Över hela världen är det önskvärt att varje gemenskap blir ett ’fredens hem’, där man lär sig att avväpna fientligheten genom dialog, där man utövar rättvisa och bevarar förlåtelsen. Idag mer än någonsin måste vi visa att fred inte är en utopi” (Budskap till den 59:e Världsfredsdagen, 1 januari 2026).

Bröder och systrar av alla språk, folk och nationer: vi är en enda familj som gråter, som hoppas och som reser sig. ”Aldrig mer krig, oåterkalleligt äventyr, aldrig mer krig, spiral av sorg och våld” (Johannes Paulus II, Bön för fred, 2 februari 1991).

Kära vänner, frid vare med er alla! Det är den uppståndne Kristus frid, frukten av hans kärleksoffer på korset. Därför riktar vi vår bön till honom:

Herre Jesus,

du har besegrat döden utan vapen eller våld:

du har upplöst dess makt med fredens kraft.

Giv oss din fred,

som till de tvivlande kvinnorna på påskmorgonen,

som till de gömda och rädda lärjungarna.

Sänd din Ande,

livgivande andedräkt, som försonar,

som gör motståndare och fiender till bröder och systrar.

Inspirera oss med förtroendet hos Maria, din mor,

som med ett sönderslitet hjärta stod under ditt kors,

fast i tron att du skulle uppstå.

Må krigets galenskap ta slut

och må jorden vårdas och odlas av dem som fortfarande

kan skapa, kan bevara, kan älska livet.

Hör oss, livets Herre!