Leo XIV vid påskdagens mässa: Må livets ljus lysa

Vatican News

Predikan av påve Leo XIV Påskdagen – Kristi uppståndelse 

Kära bröder och systrar,

Hela skapelsen strålar idag i nytt ljus, en lovsång stiger upp från jorden, våra hjärtan jublar av glädje: Kristus har uppstått från de döda, och tillsammans med honom uppstår även vi till nytt liv!

Detta påskbudskap omfattar mysteriet med vårt liv och historiens öde och når oss ända ner i dödens djup, där vi känner oss hotade och ibland överväldigade. Det öppnar oss för ett hopp som aldrig sviker, för ett ljus som aldrig slocknar, för den fullkomliga glädje som ingenting kan utplåna: döden har besegrats för alltid, döden har inte längre någon makt över oss!

Detta är ett budskap som inte alltid är lätt att ta till sig, ett löfte som vi har svårt att acceptera, eftersom dödens makt ständigt hotar oss, både inifrån och utifrån.

Inom oss, när våra synders tyngd hindrar oss från att lyfta; när de besvikelser eller den ensamhet vi upplever torkar ut våra förhoppningar; när bekymmer eller bitterhet kväver livsglädjen; när vi känner sorg eller trötthet, när vi känner oss svikna eller avvisade, när vi måste räkna med vår svaghet, med lidandet, med vardagens möda, då känns det som om vi hamnat i en tunnel där vi inte ser någon väg ut.

Men även utanför oss lurar döden alltid. Vi ser den i orättvisorna, i partisk egoism, i förtrycket av de fattiga, i den bristande omsorgen om de mest utsatta. Vi ser den i våldet, i världens sår, i det smärtfyllda rop som stiger upp från alla håll över de övergrepp som krossar de svagaste, över vinstdyrkan som plundrar jordens resurser, över krigets våld som dödar och förstör.

I denna verklighet inbjuder Herrens påsk oss att lyfta blicken och vidga hjärtat. Den fortsätter att i vår ande och på historiens väg ge näring åt fröet till den utlovade segern. Den sätter oss i rörelse som Maria Magdalena och som apostlarna, för att låta oss upptäcka att Jesu grav är tom, och att vi därför i varje död även upplever att det finns utrymme för ett nytt liv som gror. Herren lever och förblir hos oss. Genom sprickor av uppståndelse som banar sig väg i mörkret överlämnar han vårt hjärta till det hopp som bär oss: dödens makt är inte vårt livs slutgiltiga öde. Vi är en gång för alla inriktade mot fullkomligheten, för i den uppståndne Kristus har även vi uppstått.

Påve Franciskus påminde oss om detta med gripande ord i sin första apostoliska uppmaning, Evangelii gaudium, där han konstaterade att Kristi uppståndelse ”är inte en händelse i det förflutna; den innehåller en vital kraft som har genomsyrat denna värld. Där allt tycks vara dött, dyker plötsligt tecken på uppståndelsen upp. Det är en oemotståndlig kraft. Det verkar ofta som om Gud inte fanns: runt omkring oss ser vi långvarigt pågående orättvisa, ondska, likgiltighet och grymhet. Men det är också sant att det mitt i mörkret alltid finns något nytt som vaknar till liv och som förr eller senare frambringar frukt.” (276).

Bröder och systrar, Herrens påsk ger oss detta hopp och påminner oss om att en ny skapelse är möjlig varje dag i den uppståndne Kristus. Så säger dagens evangelium, som tydligt anger tidpunkten för uppståndelsen: ”på första veckodagen” (Joh 20:1). Dagen för Kristi uppståndelse för oss tillbaka till skapelsen, till den första dagen då Gud skapade världen, och förkunnar samtidigt att ett nytt liv, starkare än döden, nu gror fram för mänskligheten.

Påsken är den nya skapelse som den uppståndne Herren har åstadkommit, den är en ny början, den är livet som äntligen blivit evigt genom Guds seger över den gamle fienden.

Denna hoppets sång behöver vi idag. Och det är vi, uppståndna med Kristus, som måste bära den ut på världens gator. Låt oss då springa som Maria Magdalena, låt oss förkunna det för alla, låt oss med vårt liv bära uppståndelsens glädje, så att livets ljus kan lysa där dödens skugga fortfarande svävar.

Må Kristus, vår påsk, välsigna oss och skänka sin fred till hela världen!