Påve Leo XIV:s Urbi et Orbi: Låt oss svara på krig och likgiltighet med Kristi fred!

Vatican News

Hela påve Leo XIV:s Urbi et Orbi påsken 2026:

Bröder och systrar, Kristus är uppstånden! Glad påsk!

I århundraden har kyrkan med glädje sjungit om den händelse som är ursprunget och grunden för hennes tro:

”Ja, Kristus mitt hopp är uppstånden / Kristus har verkligen uppstått från de döda / Förbarma dig, segerrike konung, du som regerar för evigt” (påsksekvensen).

Påsken är livets seger över döden, ljusets seger över mörkret, kärlekens seger över hatet. Det är en seger som kom till ett mycket högt pris: Kristus, den levande Gudens Son (jfr Matt 16:16), måste dö — dö på ett kors — efter att ha lidit en orättfärdig dom, blivit hånad och torterad och utgjutit allt sitt blod. Som det sanna offrade lammet tog han på sig världens synd (jfr Joh 1:29; 1 Pet 1:18–19) och befriade därmed oss alla — och med oss hela skapelsen — från det ondas välde.

Men hur kunde Jesus segra? Vad är den kraft med vilken han en gång för alla besegrade den gamle motståndaren, denna världens furste (jfr Joh 12:31)? Vad är den makt med vilken han uppstod från de döda, inte för att återvända till sitt tidigare liv, utan för att träda in i det eviga livet och därigenom öppna vägen i sitt eget kött från denna värld till Fadern?

Denna styrka, denna makt, är Gud själv, ty han är Kärleken som skapar och ger liv, Kärleken som är trogen till slutet och Kärleken som förlåter och frälser.

Kristus, vår ”segerrike konung”, kämpade och vann sin strid genom att i förtröstan överlämna sig åt Faderns vilja, åt hans frälsningsplan (jfr Matt 26:42). Så vandrade han dialogens väg ända till slutet, inte i ord utan i handling. Han blev kött för att finna oss som var förlorade; för att befria oss som var slavar blev han en slav; för att ge liv åt oss dödliga lät han sig dödas på korset.

Den kraft med vilken Kristus uppstod är helt icke-våldsam. Den liknar ett vetekorn som, efter att ha förmultnat i jorden, växer, bryter igenom jorden, spirar och blir ett gyllene ax. Den liknar ännu mer ett människohjärta som, sårat av en förolämpning, avvisar hämndens impuls och, fyllt av medkänsla, och ber för den som har begått överträdelsen.

Bröder och systrar, detta är den sanna kraft som bringar fred åt mänskligheten, eftersom den främjar respektfulla relationer på alla nivåer: mellan individer, familjer, sociala grupper och nationer. Den söker inte egenintresse, utan det gemensamma bästa; den försöker inte påtvinga sin egen plan, utan hjälper till att utforma och genomföra en plan tillsammans med andra.

Ja, Kristi uppståndelse är början på en ny mänsklighet; den är inträdet i det sanna utlovade riket, där rättvisa, frihet och fred råder, där alla erkänner varandra som bröder och systrar, barn till samme Fader som är Kärleken, Livet och Ljuset.

Bröder och systrar, genom sin uppståndelse ställer Herren oss ännu starkare inför vår frihets dramatiska verklighet. Inför den tomma graven kan vi fyllas av hopp och förundran, liksom lärjungarna, eller av rädsla som vakterna och fariséerna, som tvingades ta till lögner och knep i stället för att erkänna att den som hade dömts verkligen har uppstått (jfr Matt 28:11–15)!

Låt oss, i påskens ljus, förundras över Kristus! Låt våra hjärtan förvandlas av hans oerhörda kärlek till oss! Låt dem som bär vapen lägga ner dem! Låt dem som har makten att utlösa krig välja fred! Inte en fred som påtvingas med våld, utan genom dialog! Inte med önskan att härska över andra, utan genom att möta dem!

Vi vänjer oss vid våldet, resignerar inför det och blir likgiltiga. Likgiltiga inför tusentals människors död. Likgiltiga inför de följder av hat och splittring som konflikter sår. Likgiltiga inför de ekonomiska och sociala konsekvenser de medför, som vi alla känner av. Det sker en allt större ”globalisering av likgiltigheten”, för att använda ett uttryck som påve Franciskus höll kärt, som för ett år sedan från denna loggia riktade sina sista ord till världen och påminde oss: ”Varje dag bevittnar vi en så stor törst efter död, efter dödande, i de många konflikter som rasar i olika delar av världen!” (Urbi et Orbi-budskap, 20 april 2025).

Kristi kors påminner oss alltid om det lidande och den smärta som omger döden och den ångest den innebär. Vi är alla rädda för döden, och av rädsla vänder vi oss bort och föredrar att inte se. Vi kan inte fortsätta att vara likgiltiga! Och vi kan inte resignera inför det onda! Den helige Augustinus lär: ”Om du fruktar döden, älska uppståndelsen!” (Predikan 124, 4). Låt oss också älska uppståndelsen, som påminner oss om att det onda inte har sista ordet, eftersom det har besegrats av den Uppståndne.

Han gick genom döden för att ge oss liv och fred: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Inte den frid som världen ger, ger jag er” (Joh 14:27). Den fred som Jesus ger oss är inte bara vapnens tystnad, utan en fred som berör och förvandlar varje människas hjärta! Låt oss låta oss förvandlas av Kristi fred! Låt oss låta ropet på fred, som springer fram ur våra hjärtan, höras! Därför inbjuder jag alla att förena sig med mig i en bönevaka för fred som vi kommer att fira här på Petersplatsen nästa lördag den 11 april.

Låt oss på denna högtid, överge varje begär efter konflikt, dominans och makt, och be Herren att skänka sin fred åt en värld som härjas av krig och präglas av hat och likgiltighet och som gör oss maktlösa inför det onda. Till Herren överlämnar vi alla hjärtan som lider och väntar på den sanna fred som endast han kan ge. Låt oss anförtro oss åt honom och öppna våra hjärtan för honom! Han är den ende som gör allting nytt (jfr Upp 21:5).

Glad påsk!