Leo XIV avslutar konsistoriet: Gud önskar fred - Våldet kommer inte att få sista ordet
Vatican News
"Våldet kommer inte att få sista ordet" – det sade påve Leo XIV i sitt tal som avslutade kardinalernas konsistorium 26-27 juni där 178 kardinaler tillsammans har reflekterat, bett, utbytt tankar och diskuterat under fyra sessioner. Under den sista sessionen, lördag eftermiddag, hölls ett öppet samtal med påven.
Påven bad inledningsvis för det Venezuela som drabbats av en jordbävning som har orsakat över 920 döda och omkring 50 000 saknade.
Låt oss be för offren, deras familjer och alla som drabbas av konsekvenserna av denna tragedi. Låt oss också anförtro Herren alla dem som deltar i räddningsinsatserna och be om att den internationella gemenskapens solidaritet med detta kära land inte ska upphöra.
Gud önskar fred
Påven gick sedan igenom de teman som kommit fram under de fyra sessionerna ett efter ett och framhöll de synpunkter som framkommit och försäkrade att reflektionerna kring vissa frågor kommer att fortsätta i framtiden.
Gud önskar fred för varje nation och för varje folk. Därför får vi inte finna oss i våldet. Våldet kommer inte att få sista ordet. Gud fortsätter att öppna vägar till försoning och fred i historien. Vi har ansvaret att modigt vandra på dessa vägar och att hjälpa världen att erkänna dem.
Blicken mot världen
Påven sade att det för honom har varit en källa till tröst och hopp att se hur kardinalerna från så verkligheter hade lyssnat på varandra och tillsammans sökt det som bäst tjänar evangeliet. Han sade att han i synnerhet tar med sig den blick med vilken kardinalerna betraktar världen och berättelserna om lidandet som orsakas av krig, våld, fattigdom och orättvisor som präglar folkens liv.
Bakom dessa tragedier har ni sett ett ännu djupare lidande: ensamheten, relationskrisen, förlusten av hoppet, svårigheten att erkänna varandra som bröder och systrar. Det är en blick som inte vänder bort ögonen från världens sår, utan söker efter deras rötter och där, ofta dolda inuti dem, ser en förnyad längtan efter mening, äkthet, andlighet och gemenskap. Många söker idag hopp och äkta relationer.
Mänsklighetens goda
Påve Leo uttryckte glädje över att ett av budskapen i Magnifica humanitas tycks ha uppfattats tydligt - det som handlar om att krig inte bara är en konflikt mellan stater utan har sitt ursprung långt tidigare, i en maktkultur som genomsyrar vårt sätt att tänka, att leva i relationer, att utöva makt, att använda ekonomin, tekniken och till och med religionen. Svaret är att återuppbygga en kultur av samarbete och dialog, som också kan ge ny kraft åt multilateralismen.
Må folken åter lära sig att tillsammans sträva efter det gemensamma goda för hela mänskligheten.
Icke-våld som bryter hat och hämnd
Det är väsentligt, sade påven, med lekmännens bidrag i engagemanget i det offentliga livet, med stöd av kyrkogemenskapen för att leva ut en karitativ politik. Även den ekumeniska och interreligiösa dialogen är viktig, eftersom den, som han sade inte försvagar vår kristna identitet, utan gör den kapabel att tillsammans tjäna det gemensamma goda och freden. Leo XIV sade att temat om det icke-våldsamma svaret inför de många formerna av våld var särskilt viktigt. Icke-våld ”består inte i att avstå från konflikten eller i en passiv hållning, utan i att välja att möta den utan att återge dess logik”.
Den avstår inte från sanningen och tystar inte heller om det onda, utan vägrar att försvara den med våld och att förvandla den andre till en fiende: den börjar med att avväpna sig själv. På så sätt avslöjar den påskens logik, där kärleken visar sig starkare än hatet och förlåtelsen bryter hämndens spiral. Detta är kraften hos den uppståndne den korsfäste: en kraft som inte förstör fienden, utan gör det möjligt att återfinna en broder.
Ur detta perspektiv återupptog påven den uppmaning som framförts av olika grupper att fortsätta ”fördjupningen av temat om självförsvar i ljuset av de djupgående förändringar som skett i karaktären hos dagens konflikter”. ”Denna reflektion förtjänar att utvecklas ytterligare med nödvändig teologisk och pastoral noggrannhet”, underströk Leo XIV.
De ungas lidande
Påve Leo sade att fredens avgörs i människans hjärta. ”Innan kriget visar sig i historien, uppstår det inom oss, när misstänksamheten tar överhanden över förtroendet, rädslan över hoppet och den andre uppfattas som ett hot. Men det är i samma hjärta som Kristus fortsätter att möta oss, tala till oss och omvända oss”, betonade påven.
Ur ett försonat hjärta kan oskadliga ord, nya relationer och en fred uppstå, som även kan nå folken.
När det gäller mänskliga sår lyfte påven fram att ett av de djupaste återfinns bland de unga, ”i det lidande som ibland leder dem till förtvivlan, och ibland till den yttersta förtvivlan att ta sitt liv”. ”Deras sökande efter äkthet, äkta relationer och mening påminner oss om att evangeliet fortsätter att möta de djupaste förväntningarna i det mänskliga hjärtat”, konstaterade påven och uppmanade till att med ödmjukhet lyssna till de nya generationerna och deras familjer.
Familjen och mötet i oktober om Amoris laetitia
Så, familjen. Ett annat grundläggande tema: ”Där familjen får stöd och vägledning växer en skola för relationer, solidaritet och hopp fram”, sade påven. ”Där den är sårad eller isolerad drabbas hela samhället av konsekvenserna.” I detta sammanhang påminde han om att mötet med ledarna för de orientaliska kyrkorna och ordförandena för biskopskonferenserna kommer att hållas i oktober för att utvärdera de framsteg som gjorts efter Amoris Laetitia. Även några familjer som delar med sig av sina erfarenheter kommer att delta: ”Deras närvaro är avgörande”, sade påven.
Varje människas okränkbara värdighet
Bland de särskilt intressanta teman som kom fram under konsistoriet nämnde påven att man betonade att kyrkans sociallära i allt högre grad ska vara ett levande arv i församlingarna, ett kriterium för samvetsbildning och pastoralt omdöme. Kardinalerna var även överens om att det gemensamma goda inte bara är ett mål att sträva efter utan även en verklighet att återupptäcka tillsammans.
Vi lever i en tid då det till och med blir svårt att erkänna vad som verkligen är bra för alla. Därför är kyrkan, rotad i Kristus, kallad att värna om mötesplatser för lyssnande och dialog där en förnyad kultur för det gemensamma goda kan mogna
Detta, betonade påven, kräver ett tålmodigt utbildningsarbete, som hjälper oss att erkänna varje människas okränkbara värdighet och det ansvar som binder oss samman. På denna väg är ”de fattiga inte bara mottagare av vår omsorg, utan huvudaktörer i det hopp som Gud fortsätter att väcka i historien”.
Genomföra synoden – inte en rad möten utan en andlig livsstil
Slutligen bad påven återigen kardinalerna att förverkliga synoden och uppmanade dem att ”med övertygelse följa den i de kyrkor ni tjänar, främja en äkta förståelse av den och uppmuntra alla att delta”, i medvetenheten om att ”synodalitet inte är en samling möten, inte heller en arbetsmetod. Det är en andlig livsstil. Den uppstår ur mötet, växer genom lyssnandet och mognar i urskiljningen”.
Den verkliga frågan är inte hur många samtal vi kommer att kunna organisera, utan vilken evangelisk kvalitet våra möten kommer att ha.
I detta avseende är vittnesbörd, närhet, samvetsbildning och uppbyggandet av broderliga och trovärdiga gemenskaper viktiga. ”Detta vittnesbörd har sitt ursprung i mötet med Kristus, i hans ord och i sakramenten”, betonade påven. På samma grund kan även ”de nödvändiga reformerna av strukturer, institutioner och processer” bära frukt.
Konsistoriet – en upplevelse av gemenskap i missionens tjänst
En sista kommentar från Leo XIV, vad gäller betydelsen av ett konsistorium: ”Inte ett parlament, inte en kongress där åsikter eller intressen dominerar, utan en upplevelse av gemenskap i missionens tjänst”.
Det vi lär oss att leva ut under dessa dagar gäller inte bara kardinalskollegiet. Det är en livsstil som vi är kallade att främja i hela Kyrkan, så att varje döpt, enligt sin egen kallelse och sitt ansvar, kan delta i uppbyggandet av kärlekens civilisation och i tjänsten för det gemensamma goda.
Påve Leo meddelade att han kommer att fortsätta att sammankalla till konsistorium varje år. ”Jag har ännu inte fastställt datumet: jag räknar med att meddela er det mot slutet av året. Detta konsistorium har varit ett värdefullt ögonblick, men det får inte förbli en isolerad händelse."
