Påve Leo XIV: De som omkommit till havs är offer för uteblivna beslut
Vatican News
Uppmaningen – som inte uttalas med hög röst och just därför är ännu mer slagkraftig – riktas till Europa, som kallas att ta ”ett historiskt ansvar” i migrationsfrågan. Tanken går till ”de som omkommit till havs”, offer för ”beslut som fattats och beslut som uteblivit”. Ett tack till alla: kyrkan, civila institutioner, icke-statliga organisationer, kustbevakningen och till migranterna själva, som har visat prov på gästfrihet, uthållighet och motståndskraft. Påven talar i sin roll som påve men presenterar sig som en pilgrim ”i påven Franciskus fotspår” till ett Lampedusa som tar emot honom med värme och entusiasm precis som för tretton år sedan, den 8 juli 2013, då den argentinske påven – utan större förvarning och med mycket kort varsel – ville göra sin första resa som Petrus efterträdare till denna ö för att trösta det samhälle som skakats av en skeppsbrott där över 300 personer just hade omkommit.
LÄS PÅVENS PREDIKAN I SIN HELHET PÅ DIVERSE SPRÅK HÄR
Påvens tack
En tragedi som upprepats genom tiderna längs dessa kristallklara kuster, fyllda av turister, och som alltid möts av samma reaktion: gästfrihet, solidaritet, närhet. Först improviserat och spontant från folkets sida, sedan organiserat och kontrollerat tack vare icke-statliga organisationer och ordningsstyrkor. Därför upprepar påven flera gånger ordet ”tack” i sin predikan under mässan med 4000 troende på idrottsplatsen Arena i Salina – den sista anhalten under besöket på ön Lampedusa.
Tack till volontärerna, föreningarna som samlats i ”Forum Lampedusa Solidale”, de civila institutionerna, kustbevakningen, borgmästarna och de kommunstyrelser som avlöst varandra genom åren; tack till diakonerna, prästerna, nunnorna, läkarna, psykologerna och pedagogerna; tack till säkerhetsstyrkorna och alla dem som, med eller utan tro, har valt att leva i kärlek tillsammans.
Evangeliet tystnar när var och en gör sig själv till en ö
En lång lista över institutioner och företrädare för kyrkan, politiken och det civila samhället som, under dessa år av landstigningar och räddningsinsatser, har vittnat om den kärlek som är evangeliets kärna. Och det är just ur evangeliet som påven hämtar sin reflektion: det, säger han, ”genljuder där folk möts, där människor tar emot varandra, där deras liv flätas samman, där olika kulturer gå in i dialog”. Det blir däremot ”stumt” ”där var och en gör sig själv till en ö, där kontakten undviks, där utbytet avbryts”.
I påvens ord – som flera gånger avbröts av applåder – återkom liknelsen om den barmhärtige samariern, som lästes upp under liturgin, som ett exempel på ”en historia som fortsätter”. Lampedusa och Linosa befinner sig idag på ”en farlig väg”, liknande den som ledde ned från Jerusalem till Jeriko. ”Här”, säger Leo XIV, ”har ni sett inte bara en, utan tusentals människor som fallit i händerna på rövare som tar ifrån dem allt, slår dem blodiga och går sin väg, och lämnar dem livlösa. Havet har tagit emot de andra, de som inte lyckades nå dit de hoppades”, understryker påven. Och idag känner vi ”deras närvaro” som väcker allas samvete och, bortom alla intellektuella överväganden och ideologiska övertygelser, ”manar till närhet”.
Men man blir en del av detta genom kärleken, där ”medkänslan, som ser medmänniskan till havs, är som den första förnimmelsen, den djupa kallelsen att våga det man aldrig skulle ha trott”.
Till minne av de migranter som omkommit till havs
Påven – klädd i en vit mässkåpa prydd med blå ränder som återger vågmönstret, tillverkad av Pie Discepole del Divin Maestro i Rom – vänder blicken mot de migranter som befinner sig på stadion: ”De själva”, betonar han, ”har inte bara tagit emot, utan många gånger också visat solidaritet under sin resa, som fattiga som hjälper de fattigaste”. ”Tack, bröder och systrar, för det finns inget självklart i er medmänsklighet, inget som sker av sig själv.”
Påvens tankar, eller snarare hans kritik, riktas också mot ”dem som väljer att inte visa medmänsklighet och dem som beslutar sig för att inte fatta beslut”. De som omkommit till havs är nämligen ”offer både för fattade beslut och för uteblivna beslut”.
Ointresset för det gemensamma goda och korruptionen i ursprungsländerna, ett globalt ekonomiskt system som skapar fattigdom och utestängning, rädslan som underblåser fördomar och förakt, tanken att dessa problem inte berör oss, de brottsliga beräkningarna hos dem som tjänar på andras tragedier, den långsamma och svåra övergången från ren krishantering till utformningen av samordnade och gemensamma politiska strategier: allt detta återspeglar idag, i likhet med berättelsen i evangeliet, brådskan att ”gå förbi”.
Kristus har rivit alla murar
Precis som i liknelsen om den barmhärtige samariern finns det även i dag – och i alla tider – ”de som är rädda för att smittas genom kontakten med andra och därmed, till och med inför lidande och död, förnekar vårt gemensamma ursprung i Gud, varje människas oändliga värdighet och kallelsen till gränslös kärlek”. Därför, säger påven, ”är det dags att erkänna och bekräfta att religiös tillhörighet aldrig får bli en anledning till diskriminering, som om tron hade gränser och inte istället vore en universell kallelse till frälsning”.
Där det fanns skiljemurar har Kristus rivit ner dem. Det finns ingen kärlek till Gud utan kärlek till medmänniskan, och det finns ingen medmänniska om jag inte närmar mig. Att stanna upp, bli rörd, böja sig ner, gråta inför andras smärta – som Jesus gjorde – innebär att träda in i kärlekens rörelse, den där Gud har uppenbarat sig.
Kärlekens civilisation
Den som låter sig ”dras in i denna dynamik av medkänsla och barmhärtighet” börjar faktiskt ”leva på ett annat sätt, vara medborgare på ett annat sätt, arbeta på ett annat sätt”. Man lägger alltså grunden för den ”kärlekens civilisation” som Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus II efterlyste, vilka ”tillsammans med ett stort antal profeter och martyrer från förra seklet” insåg att ”endast barmhärtigheten kan bemöta det mänskliga hjärtats avgrunder och krigets fasor med nya början”.
Nu, med stöd av dessa jättar, har vi trätt in i ett årtusende där vi ska ge kärlekens civilisation en andlig, kulturell, juridisk, politisk och ekonomisk form. Må den oerhörda smärta vi ser få oss att inse hur radikal denna uppmaning är.
Det är möjligt att ”ändra program och riktning”, försäkrar Leo XIV: ”Kärlekens civilisation uppstår inte genom en enda spektakulär handling, utan genom en summa av små och ihärdiga troshandlingar, som sätter stopp för avhumaniseringen”. Detta vittnar invånarna på Lampedusa om. ”Inte alla”, tillägger påven, ”har samma förmåga att påverka verkligheten. Ändå är ingen utan ansvar. Var och en har sitt eget handlingsutrymme, och där – inte någon annanstans – är man kallad att välja om man vill underblåsa maktens logik (även om det bara är genom likgiltighet, cynism, lögn eller hat), eller om man vill värna om fredens logik (med sanning, återhållsamhet, närhet och omsorg)”.
Meddelande till Europa
Från denna yttersta utpost vid Medelhavet riktas en uppmaning till Europa, som när det gäller migration, men även den ekologiska omställningen och främjandet av fred, ”besitter en unik potential som härrör från dess historia och kultur, och därmed också ett lika stort ansvar”.
Tack vare sitt geografiska läge och sin institutionella struktur har Europa – i detta område – förmågan att hantera krisen på ett övergripande sätt, genom att integrera akuta insatser i en långsiktig strategisk plan som kan ta emot, skydda, främja och integrera migranter och samtidigt verka för utveckling, så att ingen tvingas att emigrera.
Allt detta ska ske med hänsyn till ”respekt för varje människas värdighet”, en uppgift som åligger de offentliga institutionerna, det civila samhället och kyrkan.
Murarna mellan skeppsbrutna och semesterfirare
Leo berör därefter en av de känsliga punkterna i Lampedusas samhällsstruktur: ”Välkomstkulturen har en stark koppling till turismen, som – tyvärr – kan upplevas som hotad av migrationsrutterna och leda till likgiltighet, eller till och med motstånd mot deras dramatiska aspekter”, framhåller han. ”För många är semestern faktiskt bara avkoppling, lättsinne och sorglöshet. Då tycks det som om man måste resa en osynlig mur mellan de skeppsbrutnas hav och semesterfirarnas hav.”
Ha modet att tänka annorlunda. Bit för bit, med kreativitet, kommer ni att lyckas se till att alla som tillbringar en tid, även en viloperiod, på denna ö, kan bli mer mänskliga genom att förhålla sig till er kärlek, till det som havet har lärt er, till de möten som har format er.
”Det finns nämligen äkta vila där livets mening återfinns; och verkligt välbefinnande när ekonomin är rättvis och broderlig”, kommenterar påve Leo. ”I denna ekonomi förenas omsorgen om skapelsen och den sociala vänskapen i en helhet som mänskligheten idag söker.”
”O’scià!”
Ett ord riktas också till församlingarna, så att de ska vara ”gemenskaper där man, i evangeliets skola, tillsammans lär sig att ta emot, följa och integrera, i gemenskapens anda”. Och slutligen en uppmaning: ”Låt oss inte låta oss besegras av rädslan, utan betrakta de dagliga mödorna som en tid av möjligheter och vittnesbörd. Er tro – säger han till invånarna på Lampedusa – ska då stärkas av dessa år av prövningar och generöst engagemang”. Avsutningsvis uttrycker påven en önskan men den typiska hälsningen som används i dessa trakter:
Må andan av tro, hopp och kärlek aldrig saknas. O’scià!
