Ukraina - berättelsen om Lyubov: ”Kriget tog min son ifrån mig. Nu är jag allas mamma”
Svitlana Dukhovych – Vatikanstaten
Vi föreställer oss ofta hoppet som en lättsam tanke, en dröm om en bättre framtid. Men i situationer präglade av djup smärta får det en mer radikal betydelse: det blir själva livet, det medvetna beslutet att fortsätta leva trots allt. Smärtan förvandlas inte till förtvivlan när den delas med en annan människa. För Lyubov, mamma till en ukrainsk soldat som stupat vid fronten, föds hoppet redan innan hon beslutar sig för att delta i ett rehabiliteringsprojekt. Det har sina rötter i hennes sons hjärta. Varje kram hon ger en soldat som återvänt från fronten, varje matpaket som förberetts med omsorg, varje ord till stöd för en familj som drabbats av kriget, är ett frö av hopp som blommar ut. I dessa vardagliga handlingar flätas minnen och kärlek samman och förvandlar smärtan till ett gemensamt liv och till en osynlig tråd som fortsätter att förena dem som stannat kvar och dem som stridit.
Minnena av hennes ”Sashunia”
”Sashunia” – med detta ömma smeknamn fortsätter Lyubov att kalla sin son Oleksandr Tymchenko, som den 28 februari 2024 föll vid fronten för att försvara sitt land. Han var 29 år. ”Det är så svårt”, berättar kvinnan för Vatikanens medier, ”men jag försöker att inte stänga in mig i mig själv och försöker vara till nytta för andra. Vi lever inte för evigt, och jag vill att minnet av honom ska förbli ljust, värdigt och hedervärt efter oss.”
Före kriget hade Oleksandr inte fullgjort sin värnplikt i Ukraina, eftersom han beviljats ett uppskov på sju år efter att hans äldre bror tragiskt omkommit vid 27 års ålder. Han studerade vid Lantbruksuniversitetet i Vinnytsia, där han tog sin kandidatexamen. Han hade velat fortsätta studera, men efter sin brors död beslutade han sig för att ta en paus och började arbeta med sin far på skördetröskan. ”Han älskade fälten väldigt mycket”, minns hans mor, ”att skörda vete och majs. Han var rädd om de små kaninerna, så att de inte skulle skadas under skörden. Han älskade naturen och fisket. Han var en mycket godhjärtad pojke.”
De sista orden i telefon
När den ryska storskaliga invasionen inleddes, bestämde sig Oleksandr för att tillsammans med sin pappa ta värvning som frivillig i försvarsmakten. Han tjänstgjorde i några månader inom det territoriella försvaret, skickades sedan till gränsområdet mot Vitryssland och därefter till Krasnohorivka i Donetskregionen. Han skadade knät, opererades och genomgick rehabilitering. Under konvalescensen lyckades han återvända hem, men innan den planerade perioden var slut beslutade han sig för att återvända till fronten. ”Befälhavaren ringde honom”, berättar Lyubov, ”och sade att han var tvungen att åka eftersom det saknades manskap”. Oleksandr återvände återigen till Krasnohorivka i Donetskregionen. Den tredje dagen efter att han anlänt till den nya positionen beordrades alla att röra sig mot fronten. Där mötte Oleksandr döden. ”Vi hördes för sista gången den 28 februari, runt klockan 21. Han sa till min man: ’Här är situationen mycket svår… Låt mig prata med mamma’. Jag sa till honom: ’Min son, så länge du är hos oss har vi liv, hopp och glädje’ . Men det var svårt för honom att prata, det var så mycket oväsen, skott och explosioner”.
”Mamma lilla, lycka till, och vad som än händer mig”, sade Oleksandr till sin mamma med en kyla han aldrig visat förut. ”Det var de sista orden vi utbytte. Den natten låg jag vaken, förtvivlad. Jag tror att ingen mamma någonsin borde behöva uppleva en sådan smärta som vi har upplevt. Klockan var 02:15 på natten när jag kände mig väldigt upprörd, jag hade en känsla av att jag höll på att skäras itu med ett svärd. Först senare fick jag veta att min son hade dött just då, dödad av drönare.” Oleksandrs kropp fördes hem och föräldrarna ordnade begravningen. Det var så mycket folk att det var kö ända fram till klockan 4 på morgonen. ”Jag ville så gärna vara ensam med mitt barn, för jag kunde inte finna ro. Jag kunde inte tro att det verkligen hade hänt”, minns Lyubov. Som mamma behövde hon se och röra vid sonens sår: ”Först då förstod jag att det inte kunde finnas något liv kvar.”
”En mamma slutar aldrig att vänta”
Lyubov berättar att när hon ser soldater på gatan går hon fram och frågar: ”Får jag krama om dig?”. Då känns det som om hon kramar sin son. En gång träffade hon en soldat som uppenbarligen var på väg tillbaka från fronten. När hon kramade honom kände hon lukten av krig, av rök. ”När Sashunia kom hem gav han mig aldrig ens sina kläder, utan han slängde dem själv i tvättmaskinen, så att jag inte ens skulle känna lukten av dem. Den samma lukten kände jag först när de kom med hans saker efter hans död. Jag har lagt allt på byrån, som i ett museum. Jag går dit och pratar med kläderna. Även i garderoben finns hans saker. Jag tvättar dem och lägger tillbaka dem, för Sashunia kommer tillbaka. Ingen mamma slutar någonsin att vänta, oavsett om hon har sett honom i kistan eller inte. För det finns ingen större smärta i världen än att begrava sina egna barn”.
Det har gått mer än två år, men Oleksandrs föräldrar rycker fortfarande till varje gång en bil kör förbi huset. För deras Sashunia kom alltid som en överraskning. ”Han kom precis i de stunder då jag hade några problem eller bekymmer, och han dök upp som en solstråle. Och än i dag väntar vi på honom precis som på den där solstrålen”, berättar mamman med en suck. – När vi hör en bil eller en motorcykel tänker vi att det är han. Ni förstår, min själ är så trött, och jag fortsätter att vänta… Kanske har jag helt enkelt lärt mig att lura mig själv? Men man kan inte säga att det är ett bedrägeri. Det är helt enkelt så min själ, mitt hjärta, längtar efter kärlek. Ni förstår, mitt hjärta och mitt förnuft är inte överens: förnuftet säger en sak, medan hjärtat säger: ’Han kommer’. Men han kan inte komma längre...”.
Ett projekt tillsammans med andra mödrar
I augusti 2024 blev Lyubov inbjuden att delta i rehabiliteringsprojektet Le Madri di Casa Padre Pio. Till en början tvekade hon: ”Allt var mörkt, mörkt överallt”. Kvinnan kunde inte förena minnena från begravningen med hoppet om att få se sin son igen. Till slut bestämde hon sig dock för att åka och begav sig till Kiev, till kapucinerna som leder projektet. ”Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle må idag: om jag inte hade kommit hit hade jag redan blivit galen.” Tack vare hjälp från projektets personal och koordinatorer har Lyubov lärt sig att leva igen, ”för att bevara det ljusa minnet av sin son”. Genom att delta i psykoterapeutiska samtal och dela sin sorg med andra mödrar – 16 stycken var involverade i projektet – fann Lyubov styrkan att gå vidare. När hon kom hem lade hon återigen märke till blommorna i trädgården och tog av sig sitt svarta slöja. Hon tackade dem som med hängivenhet hjälpt varje mamma att hitta sin egen väg att fortsätta leva. Efter att ha deltagit i projektet Le Madri di Casa Padre Pio besökte Lyubov, tillsammans med en grupp andra mödrar, Vatikanen där hon träffade påven, och senare deltog hon i ett annat projekt. ”Jag åkte dit en gång, sedan en andra, en tredje… och kände redan behovet av att återvända”. Under dessa möten upptäckte hon en storfamilj bestående av mammor som delar samma smärta: ”Våra sår blöder på samma sätt”. De som följde henne stöttade henne alltid med vänlighet, respekt och engagemang. Ett värdefullt stöd: ”För oss är det en stor styrka, en stor hjälp, en lisa för själen”, säger Lyubov.
En hjälpande hand eller, ibland, bara en kram
Många av Oleksandrs kompisar och vänner fortsätter att höra av sig till hans föräldrar och besöker dem. Lyubov och den grupp hon leder i sin by Zabolotne, där även äldre kvinnor över 80 år ingår, ägnar sig åt att hjälpa dem: de lagar mat, packar förnödenheter och ordnar allt de kan. En vinter, när det var iskallt, såg Lyubov ett inlägg på sociala medier från en kvinna som bad om ljus för att värma soldaterna vid fronten. ”Vi ska tillverka dem”, skrev hon och bad om adressen för att skicka dem. Kort därefter fick hon ett telefonsamtal: det var soldaten Vadym. ”Mamma Lyuba, [ukrainska soldater kallar ofta sina kamraters och fallna soldaters mödrar för ”mamma”, red.] vi sitter vid ljusen. För första gången på två veckor har vi känt värme och haft varmvatten”. ”Det fyllde mig med glädje”, minns Lyubov. ”I månader, varje gång jag såg elden, hade jag dem framför ögonen. Det kändes som om jag kunde förmedla den värmen till dem.” Soldaterna, trots att de varken känner henne eller hennes son, kommer ofta och hälsar på. De omfamnar varandra och gråter tillsammans: ”I varje pojke ser jag mina barn, och jag älskar dem alla.” Till dem som sörjer rekommenderar denna modiga mamma att inte stänga in sig, inte bli arg, utan att leva livet fullt ut, för ”vi är alla tillfälliga gäster här och vi måste gå denna väg på ett värdigt sätt, hur svårt det än må vara”.
