Parolin den 7 oktober, Gaza: Människor är inte kollaterala skador

Av Andrea Tornielli och Roberto Paglialonga

Två år har gått sedan Hamas terroristattack mot Israel och början på det som har blivit ett fullskaligt krig som jämnar Gazaremsan med marken. Vi ser tillbaka på vad som har hänt sedan dess i ett samtal med Heliga stolens statssekreterare kardinal Pietro Parolin.

Fråga: Ers eminens, vi går nu in i det tredje året sedan den tragiska attacken den 7 oktober. Hur minns ni den stunden, och vad betydde den, enligt er, för staten Israel och judiska samhällen runt om i världen?

S: Jag upprepar vad jag sa då: terroristattacken som Hamas och andra miliser utförde mot tusentals israeler och migranter som bodde där, många av dem civila, som förberedde sig för att fira Simchat Torah, avslutningen på den veckolånga Sukkot-festivalen, var omänsklig och oförsvarlig. Det brutala våldet mot barn, kvinnor, ungdomar och äldre kan inte rättfärdigas. Det var en skamlig och, jag upprepar, omänsklig massaker.

Heliga stolen uttryckte omedelbart sitt totala och bestämda fördömande, krävde att gisslan omedelbart skulle friges och visade sin närhet till de familjer som drabbats av terroristattacken. Vi bad, och fortsätter att be, att denna perversa spiral av hat och våld, som riskerar att dra oss ner i en avgrund utan återvändo, ska ta slut.

Vad vill du säga till familjerna till de israeliska gisslan som fortfarande hålls fångna av Hamas?

Tyvärr har två år gått. Några av dem är döda, andra har frigivits efter långa förhandlingar. Jag är djupt berörd och bedrövad av bilderna av dessa människor som hålls fångna i tunnlar, utsvultna. Vi kan inte och får inte glömma dem. Jag minns att påven Franciskus under det sista halvåret av sitt liv vädjade inte mindre än 21 gånger offentligt, om frigivning av gisslan och träffade några av deras familjer. Hans efterträdare, påven Leo XIV, har fortsatt att göra dessa uttalanden. Jag uttrycker min närhet till dem alla, ber dagligen för deras lidande och fortsätter att erbjuda vår fulla tillgänglighet för att göra allt som är möjligt för att återförena de gisslade med sina nära och kära, levande och säkra – eller åtminstone ta emot kropparna efter dem som dödats, så att de kan begravas på ett värdigt sätt.

På första årsdagen av attacken den 7 oktober talade påven Franciskus om ”det internationella samfundets och de mäktigaste nationernas skamliga oförmåga att tysta vapnen och sätta stopp för krigets tragedi”. Vad krävs för fred?

Idag är situationen i Gaza ännu allvarligare och mer tragisk än för ett år sedan, efter ett förödande krig som har krävt tiotusentals människoliv. Vi måste återfå vårt förnuft, överge den blinda logiken av hat och hämnd och avvisa våld som en lösning. De som attackeras har rätt att försvara sig, men även legitimt försvar måste respektera proportionalitetsprincipen. Tyvärr har det resulterande kriget fått katastrofala och omänskliga konsekvenser... Jag är chockad och djupt bedrövad över det dagliga dödstalet i Palestina – dussintals, ibland hundratals, varje dag – så många barn vars enda fel tycks vara att de föddes där. Vi riskerar att bli okänsliga för detta blodbad! Människor som dödas när de försöker hitta en bit bröd, begravda under ruinerna av sina hem, bombade på sjukhus, i tältläger, fördrivna och tvingade att flytta från ena änden av det trånga, överbefolkade territoriet till den andra... Det är oacceptabelt och oförsvarligt att reducera människor till rena ”kollaterala skador”.

Hur ska vi se på ökningen av antisemitiska incidenter i många delar av världen under de senaste månaderna?

De är en sorglig och lika oförsvarlig konsekvens. Vi lever i en värld av falska nyheter, av förenklade berättelser. Detta leder till att människor som livnär sig på dessa förvrängningar lägger ansvaret för det som händer i Gaza på det judiska folket som helhet. Men vi vet att det inte är sant.

Många starka protester har också höjts inom den judiska världen mot hur den nuvarande israeliska regeringen har agerat och fortsätter att agera i Gaza och resten av Palestina, där vi inte får glömma att bosättarnas ofta våldsamma expansionism, syftar till att omöjliggöra skapandet av en palestinsk stat. Vi har sett de offentliga vittnesmålen från gisslans familjer. Antisemitism är en cancer som måste bekämpas och utrotas. Vi behöver människor med god vilja, pedagoger som hjälper oss att förstå och framför allt hjälper oss att urskilja. Vi får inte glömma vad som hände i hjärtat av Europa med Förintelsen, och vi måste ägna all vår kraft åt att se till att detta onda inte uppstår igen. Samtidigt måste vi se till att omänskliga handlingar och brott mot humanitär rätt aldrig rättfärdigas: ingen jude ska attackeras eller diskrimineras för att han eller hon är jude, och ingen palestinier ska attackeras eller diskrimineras bara för att han eller hon är palestinier, eftersom de, som man ibland säger, är ”potentiella terrorister”. Den perversa kedjan av hat kan bara skapa en spiral som inte leder någonstans. Det är smärtsamt att se att vi fortfarande inte lär oss av historien, inte ens den nära historien, som fortfarande är en lärare i livet.

Ni har talat om en ohållbar situation och nämnt de många intressen som hindrar kriget från att ta slut. Vilka är dessa intressen?

Det verkar uppenbart att den israeliska arméns krig, för att eliminera Hamas-militanter, bortser från det faktum att det riktar sig mot en i stort sett försvarslös befolkning, som redan är pressad till bristningsgränsen, i ett område där byggnader och hem är reducerade till ruiner. En enkel titt på flygbilder räcker för att förstå hur Gaza ser ut idag. Det är lika uppenbart att det internationella samfundet tyvärr är maktlöst och att de länder som verkligen har möjlighet att utöva inflytande hittills har undvikit att agera för att stoppa den pågående massakern. Jag kan bara upprepa de mycket tydliga ord som påven Leo XIV yttrade den 20 juli: ”Jag upprepar min uppmaning till det internationella samfundet att iaktta humanitär rätt och respektera skyldigheten att skydda civila, liksom förbudet mot kollektiv bestraffning, urskillningslös användning av våld och tvångsförflyttning av befolkningen.” Dessa ord väntar fortfarande på att man ska ta till sig dem.

Vad kan då det internationella samfundet göra?

Säkert mycket mer än vad det gör nu. Det räcker inte att säga att det som händer är oacceptabelt och sedan fortsätta att låta det hända. Vi måste allvarligt fråga oss själva om det är legitimt att till exempel fortsätta leverera vapen som används mot civila. Tyvärr har FN, som vi har sett, inte kunnat stoppa det som händer.

Men det finns internationella aktörer som skulle kunna, och borde, göra mer för att få ett slut på denna tragedi, och vi måste hitta ett sätt att ge FN en mer effektiv roll i arbetet med att få ett slut på de många inbördeskrig som pågår runt om i världen.

Vad tycker du om den plan som president Trump har föreslagit för att uppnå vapenvila och få slut på kriget?

Alla planer som inkluderar det palestinska folket i besluten om deras egen framtid och bidrar till att få slut på detta blodbad – genom att frigiva gisslan och stoppa det dagliga dödandet av hundratals människor – är välkomna och bör stödjas. Även påven har uttryckt sin förhoppning om att parterna kommer att acceptera planen och att en äkta fredsprocess äntligen kan inledas.

Hur ser du på de ställningstaganden som civilsamhället, även i Israel, intagit mot den israeliska regeringens krigspolitik och för fred?

Även om dessa initiativ ibland riskerar att missförstås i medierna på grund av några få extremisters våld, är jag positivt imponerad av deltagandet i demonstrationerna och engagemanget hos många unga. Det visar att vi inte är dömda till likgiltighet. Vi måste ta denna önskan om fred, denna vilja att engagera sig, på allvar... Vår framtid och världens framtid hänger på det.

Vissa, även inom kyrkan, säger att vi inför allt detta framför allt måste be och inte gå ut på gatorna, för att inte spela våldsamma krafter i händerna...

Jag är döpt, troende och präst: För mig är ständig bön inför Gud – att Han må hjälpa oss, bistå oss, ingripa för att få ett slut på allt detta genom att stödja insatserna från män och kvinnor med god vilja – väsentlig, daglig, grundläggande. Påven Leo har återigen uppmanat oss att be rosenkransen för fred den 11 oktober. Men jag vill också betona att den kristna tron antingen är förkroppsligad eller så är den ingen tro alls... Vi följer en Gud som blev människa, tog på sig vår mänsklighet och visade oss att vi inte kan vara likgiltiga för det som händer omkring oss, inte ens för det som är långt borta från oss. Det är därför som bön aldrig är tillräckligt – men det är inte heller konkreta handlingar, väckandet av samvetet, fredsinitiativ, medvetandehöjande åtgärder, även om det innebär att man framstår som ”orealistisk” eller tar risker. Det finns en tyst majoritet, inklusive många unga, som vägrar att ge efter för denna omänsklighet. Även de är kallade att be. Att tro att vår roll som kristna bara är att stänga in oss i sakristiorna – det tycker jag är djupt felaktigt. Bönen måste också leda till handling, till vittnesbörd, till konkreta val.

Påven Leo tröttnar aldrig på att uppmana till fred. Vad kan Heliga stolen göra i denna situation? Vilket bidrag kan ni och hela kyrkan ge?

Heliga stolen – som ibland missförstås – fortsätter att uppmana till fred, att inbjuda till dialog, att använda orden ”förhandling” och ”diskussion”, och den gör det utifrån en djup realism: alternativet till diplomati är ändlöst krig, hatets avgrund och världens självförstörelse. Vi måste ropa med kraft: låt oss sluta innan det är för sent. Vi måste ropa högt: låt oss sluta innan det är för sent. Och vi måste agera, göra allt som står i vår makt för att det inte ska vara för sent. Allt som står i vår makt.

Varför är erkännandet av staten Palestina viktigt i detta skede?

Heliga stolen erkände officiellt staten Palestina för tio år sedan, genom det globala avtalet mellan Heliga stolen och staten Palestina. Inledningen till detta internationella avtal stöder fullt ut en rättvis, omfattande och fredlig lösning av den palestinska frågan i alla dess aspekter, i enlighet med internationell rätt och alla relevanta FN-resolutioner. Samtidigt stöder det en palestinsk stat som är oberoende, suverän, demokratisk och livskraftig, och som omfattar Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Avtalet ser inte denna stat som en motpol till andra stater, utan som en stat som kan leva sida vid sida med sina grannar i fred och säkerhet. Vi är glada över att många länder runt om i världen har erkänt staten Palestina. Men vi noterar med oro att Israels uttalanden och beslut går i motsatt riktning, det vill säga syftar till att en gång för alla förhindra uppkomsten av en verklig palestinsk stat. Denna lösning, skapandet av en palestinsk stat, verkar ännu mer giltig idag mot bakgrund av händelserna under de senaste två åren. Det är vägen för två folk i två stater, som Heliga stolen har stött från början. Båda folkens och båda staternas öde är sammanflätade.

Hur är det med den kristna gemenskapen? Hur mår det kristna samfundet på plats efter det brutala angreppet mot Heliga Familjens församling, och varför har de en viktig roll att spela i Mellanöstern?

De kristna i Gaza har, som vi har sett, också utsatts för angrepp... Jag blir rörd av tanken på dessa människor som är fast beslutna att stanna kvar, som varje dag ber för fred och för offren. Situationen blir alltmer osäker. Vi försöker stå dem nära på alla sätt, genom insatser från det latinska patriarkatet i Jerusalem och Caritas. Vi är tacksamma mot de regeringar och institutioner som arbetar för att nödhjälp ska nå dem och för att de svårt skadade ska få vård. De kristnas roll i Mellanöstern har varit – och förblir – grundläggande, även om deras antal minskar. Jag vill betona att de fullt ut delar det plågade palestinska folkets öde och lider med dem.