Petrus påminner oss om att de fattiga är evangeliet kärna
Andrea Tornielli
Redan i titeln avslöjar påven Leo XIV:s första apostoliska uppmaning Dilexi te sin nära koppling till Franciskus sista encyklika Dilexit nos och utgör i viss mening en fortsättning på denna. Det är inte en text om kyrkans sociallära och den analyserar inte heller specifika frågor. Snarare lägger den fram själva grundvalarna för uppenbarelsen och lyfter fram det starka bandet mellan Kristi kärlek och hans uppmaning till oss att närma oss de fattiga. Kärleken till de fattiga står i centrum för själva evangeliet och kan därför inte avfärdas som en ”fix idé” hos vissa påvar eller vissa teologiska strömningar och den kan inte heller framställas som en social och humanitär konsekvens som är främmande för den kristna tron och dess budskap.
”Kärleken till Herren … är ett med kärleken till de fattiga”, skriver påven Leo. De är därför oskiljaktiga. Jesus säger: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Därför, fortsätter påven, ”är detta inte bara en fråga om mänsklig godhet utan en uppenbarelse: kontakten med de ringa och maktlösa är grundläggande för att möta historiens Herre”. Påven konstaterar att även kristna tyvärr riskerar att ”falla offer” för världsliga attityder, ideologier och vilseledande politiska eller ekonomiska strategier. Den irritation vi ibland hör när människor talar om engagemang för de fattiga – som om det vore något som distraherar från kärleken och tillbedjan av Gud – visar hur aktuellt detta dokument är.
”Det faktum att vissa avfärdar eller förlöjligar välgörenhetsarbete, som om det vore en besatthet hos ett fåtal och inte kärnan i kyrkans mission”, betonar påven Leo, ”övertygar mig om behovet av att gå tillbaka och läsa om evangeliet, så att vi inte riskerar att ersätta det med denna världs visdom.” Genom bibelcitat och insikter från kyrkofäderna påminns vi om att kärlek till de fattiga ”inte är valfritt utan ett krav för sann tillbedjan”. De heliga Johannes Chrysostomos och Augustinus ord fortsätter att upplysa kyrkan idag: den förre uppmanar oss att ära Jesus i de fattiga och frågar vad det är för mening med att ha altaren fyllda med guldkärl, medan Kristus ligger utmattad av hunger precis utanför kyrkan; den senare beskriver de fattiga som ”Herrens sakramentala närvaro” och ser i omsorgen om de fattiga ett konkret bevis på uppriktigheten i ens tro: ”Den som säger att han älskar Gud och inte har medkänsla med de behövande ljuger.”
Denna koppling till kärnan i det kristna budskapet leder att den sista delen av Dilexi te är en uppmaning till alla döpta att konkret engagera sig för att försvara och främja de svagaste: ”Alla medlemmar av Guds folk har en skyldighet att göra sin röst hörd, om än på olika sätt, för att påpeka och fördöma sådana strukturella problem, även om det innebär att man framstår som dum eller naiv.” Det är ett budskap med djupgående konsekvenser för både kyrkan och samhället: det nuvarande ekonomiska och finansiella systemet och dess ” strukturer av synd” är inte oundvikliga, och det är därför möjligt att engagera sig i att föreställa sig och bygga – ”med godhetens kraft” – ett annorlunda och mer rättvist samhälle, ”genom att förändra tankesätt men också, med hjälp av vetenskap och teknik, genom att utveckla effektiva strategier för samhällsförändring”.
Dilexi te påbörjades av Franciskus. Påven Leo XIV – som i egenskap av ordensman och senare missionsbiskop har delat så mycket av sitt liv med de fattiga och låtit sig evangeliseras av dem – har gjort det till sin eget.
