Pizzaballa: Ett nytt språk och nya vittnen för en berättelse om fred

Andrea Tornielli

Hoppet om att bygga varaktig fred i Heliga landet, svårigheterna i Gaza och på Västbanken och den känsla av gemenskap som kommit till uttryck i offentliga demonstrationer som fört människor samman i mänsklig värdighets namn var några av de ämnen som berördes av den latinska patriarken av Jerusalem, kardinal Pierbattista Pizzaballa, som var gäst i Vatikanradions studio onsdagen den 15 oktober. Kardinalen talade om en bräcklig vapenvila, men också om det gemensamma hoppet bland israeler och palestinier att detta inte bara är en ”paus”, utan att ”livet ska komma tillbaka med ett nytt perspektiv – ett som inte är krig och våld”.

Ni är i Rom för att ta emot ett pris – Achille Silvestrini-priset – som idag kommer att delas ut till fader Gabriel Romanelli, pastor i Heliga Familjens katolska församling i Gaza. Hur är situationen för de kristna som har beslutat att stanna kvar i en så svår situation?

Vi har daglig kontakt med dem. De skriver hela tiden att de fortfarande inte kan tro att de har kunnat sova hela natten utan att höra ljudet av bomber. Det finns fortfarande drönare, men det har de varit vana vid det i åratal. I övrigt är situationen fortfarande mycket osäker. Som bekant har det förekommit sammandrabbningar mellan olika fraktioner, men allt detta var förutsägbart på grund av krigets upphörande – vi vet fortfarande inte om det verkligen är över – och de följande faserna är fortfarande ganska osäkra, oklara och tvetydiga. Allt måste byggas upp igen, organiseras, och det var – och är fortfarande – förutsägbart att det kommer bli upp- och nedgångar. Det finns fortfarande mycket att göra. Situationen är fortfarande dramatisk eftersom allt är förstört. Människor återvänder, men de återvänder till ruiner. Sjukhusen fungerar inte, skolorna finns inte. Man måste hitta kropparna efter de avlidna israeliska gisslan. Detta är inte enkelt, eftersom kropparnas placering ofta har gått förlorad i kaoset. Misstron mellan parterna är fortfarande stor. Trots allt detta råder dock en ny atmosfär – bräcklig, men vi hoppas att den kommer att bli mer stabil.

Hur är det möjligt att bygga upp hopp och broderskap i detta historiska och emotionella sammanhang?

Först och främst tar det tid. Vi får inte förväxla hopp med en lösning på konflikten, som inte är förmedlad. Krigets slut är inte början på fred, och det är inte heller slutet på konflikten. Alla dessa aspekter måste man ha i åtanke. Ändå är det naturligtvis det första steget. Hopp, som jag alltid säger, är trons dotter. Om ditt hjärta litar på något kan man förverkliga det man tror på. Så vi måste först och främst arbeta med detta – med de som fortfarande vill engagera sig – för att skapa nätverk, både inom Gaza och utanför, för vi får inte separera de två sidorna av gränsen. Vi måste bygga broderlighet. Jag tror att det finns ett behov av nytt politiskt ledarskap, men också religiöst ledarskap. Detta är mycket viktigt, och vi har redan börjat ta kontakt. Vi behöver nya ansikten, nya personer som kan hjälpa till att återuppbygga en annan berättelse, en som bygger på ömsesidig respekt. Det kommer att ta lång tid, eftersom såren är djupa, men vi får inte ge upp. Därför finns det fortfarande hopp om att bygga varaktig fred, även om vi just nu bara är i början. Vi måste först och främst tro på det – vi måste vilja det. Det kommer att ta lång tid; vi får inte lura oss själva att tro att det kommer att ske snart. Vi måste också ha i åtanke att tidigare avtal har misslyckats – de många misslyckanden som djupt har undergrävt förtroendet mellan parterna. Det kommer att bli flera faser. Jag tror att nästa generation kanske kommer att ha en frihet som denna generation inte har. Men denna generations uppgift är att förbereda nästa generation. Så, lite i taget, måste vi skapa grunden och förutsättningarna, med nya ansikten och nytt ledarskap, och framför allt skapa miljöer som gradvis främjar en kultur av respekt, som i sin tur kommer att leda till fred.

Vilka är de konkreta förhoppningarna för denna generation, för de människor du möter varje dag i Jerusalem eller på andra håll?

Just nu befinner vi oss i en ny och fortfarande bräcklig fas. Vi har två fruktansvärda år bakom oss. Förhoppningen är att vi har nått slutet på dessa år – inte bara en tillfällig paus. Denna förhoppning delas av alla, både israeler och palestinier, höger och vänster, från alla bakgrunder. Alla vill verkligen vända blad. Det är det första. Naturligtvis finns det olika åsikter, både politiska och religiösa, och det finns olika perspektiv.

Men det finns också en stark önskan bland vanliga människor att leva igen, inte nödvändigtvis i normalitet, men med ett nytt perspektiv som inte är krig och våld.

Under de senaste dagarna har vi hört dramatiska vittnesmål om de förhållanden som Hamas-gisslan, som nu har befriats, tvingats utstå. Vi har också hört berättelser om den förnedring som palestinska fångar utsätts för i israeliska fängelser. Vad kan man säga om detta lidande, som på något sätt verkar genomsyra båda sidor? Och om hur man kan bygga en framtid som inte bygger på hat?

Detta har varit en av de stora tragedierna under denna tid. Du sa ”delat lidande”, men det uppfattades inte som sådant. Varje sida var instängd i sin egen smärta och såg bara sitt eget lidande, sitt eget folks perspektiv. Som andra också har sagt var alla så fyllda av sin egen smärta att de inte hade utrymme kvar inom sig för andras smärta. Nu när denna situation är över kan vi kanske gradvis börja öppna oss för att förstå den andras smärta. Att förstå betyder inte att rättfärdiga. Det kommer att ta tid – och jag vet inte om det kommer att lyckas fullt ut. Det hat som har såtts – inte bara under de senaste två åren, utan också långt tidigare, genom berättelsen om förakt, avvisande och utestängning – kräver ett nytt språk, nya ord och också nya vittnen. Man kan inte skilja det som sägs från den som säger det. Så jag upprepar: vi behöver nya ansikten som kan hjälpa oss att tänka annorlunda.

Hur är situationen på Västbanken – i församlingar och små byar som Taybeh, Zababdeh eller Aboud? Och vilken roll spelar kristna och katoliker, inklusive hebreisktalande katoliker som är fullt integrerade i det israeliska samhället?

Det är två mycket olika situationer. På Västbanken är den allmänna situationen – inte bara för våra katolska kristna församlingar – mycket bräcklig och försämras kontinuerligt. De byar du nämnde blir alltmer isolerade från varandra. Det finns hundratals kontrollpunkter som reglerar de interna förflyttningarna, vilket gör situationen allt svårare. Som jag har sagt flera gånger har det blivit ett slags ”laglöst land”, det vill säga ”ett territorium utan lag”, eftersom det förekommer många attacker och spänningar, bland annat med bosättare, som snarare verkar tolereras än stoppas. Det finns ingen myndighet att vända sig till för att stoppa dessa situationer. Detta skapar stora spänningar och stor osäkerhet inom våra församlingar och samhällen. På Västbanken är situationen fortfarande mycket bräcklig – inte bara politiskt, utan också ekonomiskt. De två huvudsakliga inkomstkällorna – pendlare till Israel för arbete och pilgrimsresor – är båda avstängda just nu, och vi vet inte när eller hur de kommer att återupptas. Detta har en stark inverkan på människors liv, särskilt på kristna. Den hebreisktalande katolska gemenskapen består av små grupper på några hundra personer, som också har tagit emot flera hundra barn till migranter eller utländska arbetare i Israel. Jag tror att deras roll är särskilt viktig inom kyrkan snarare än utanför den. I viss mening tvingar de vårt stift – som är mycket komplext – att tänka i bredare banor, att inte bara fokusera på den palestinska frågan, utan att komma ihåg att även inom det israeliska samhället finns det smärta, det finns perspektiv och visioner som måste beaktas.

Under de senaste veckorna har vi sett massmobiliseringar och demonstrationer, bland annat i Italien, där miljoner människor har gått ut på gatorna. Bortom extremistgrupper och några få oacceptabla slagord finns det unga människor som visar att de vill gå bortom logiken om likgiltighet...

Visst har det förekommit överdrifter – av våld, men också av ord, bland annat mot judendomen. Det är oacceptabelt. Det har förekommit uttalanden som på något sätt skulle kunna rättfärdiga antisemitism – något vi helt och hållet avvisar. Det måste sägas tydligt. Men vi kan inte generalisera och säga att alla var så: det var många människor – inte bara ungdomar – som deltog. Det som slog mig var mångfalden: tusentals människor med olika bakgrund, från olika generationer och till och med, med olika politisk tillhörighet var eniga om att säga nej till de bilder av våld de hade sett. För mig är detta en positiv aspekt, eftersom det har väckt ett medvetande – inte bara personligt utan också gemensamt. De var enade; i den enigheten bildades en gemenskap. Jag tror att detta är mycket viktigt – att bilda gemenskap och enighet kring något vackert, såsom människans värdighet och avvisandet av våld – röda linjer som inte får överskridas, inte ens i försvarets namn. Detta var en vacker och positiv aspekt. Låt oss hoppas att det fortsätter. Jag tror att det är ett viktigt uppvaknande, även för olika religiösa och politiska ledare, att inse att det finns något gott i gemenskapens samvete som måste skyddas – och kanske finna uttryck även utanför detta krigssammanhang.

Vad gäller återvändande till det Heliga landet, förväntar ni er att pilgrimerna kommer tillbaka?

Vi hoppas det. Jag har talat med custos för Heliga landet om att göra något tillsammans, kanske utfärda några uttalanden. Vi väntar två eller tre veckor för att se hur situationen utvecklas. Sedan tror jag att vi kommer att behöva börja ”hamra på”, så att säga, särskilt bland de kyrkor som har stått Heliga landet mycket nära under de senaste två åren, för att säga att det nu är dags att visa solidaritet inte bara genom bön, vilket är viktigt, och genom hjälp, utan också genom pilgrimsfärder.

I år är det 30 år sedan fredsaktivisten Yitzhak Rabin mördades. Hur viktigt är det att ha nya ledare som är villiga att engagera sig för fred? Ser du några positiva tecken i detta avseende?

Jag tror att det är en av de avgörande aspekterna. Jag har sagt det många gånger och jag upprepar det igen här: vi behöver nya ledare som talar ett annat språk än det vi har hört under de senaste åren – inte bara politiska ledare utan också religiösa. För trettio år sedan sa Rabin en sak och de religiösa ledarna sa en annan. Nu är det nödvändigt att förändras; vi måste bli medvetna om detta. I detta sammanhang är interreligiös dialog mycket viktig. Jag tror att interreligiös dialog också behöver nya ansikten, och den kan inte ignorera det som har hänt – det som har sårat oss alla. Vi måste ta hänsyn till vad som har sagts och vad som inte har sagts – inte för att stanna där, utan för att gå vidare, eftersom vi har blivit medvetna om det. Vi måste gå vidare, minnas vad som har hänt, utan att vara naiva. Svårigheterna är många, men vi har en skyldighet gentemot våra samhällen – att hjälpa dem att se bortom, positivt och lugnt, mot en annan framtid.

Vad tycker du om den internationella debatten om erkännandet av staten Palestina?

Palestinierna behöver inte bara att kriget och våldet upphör, och de behöver inte bara hjälp och ekonomiskt stöd. De behöver också att deras värdighet som folk erkänns. Jag vet inte om den så ofta framförda lösningen ”två folk, två stater” är möjlig på kort sikt. Jag vill inte gå in på dessa politiska frågor. Men man kan inte säga till palestinierna att de inte har rätt att erkännas som ett folk i sitt eget land. Det har gjorts uttalanden – ofta bara teoretiska – som måste förverkligas konkret inom ramen för en dialog mellan parterna, som de själva måste nå fram till, med hjälp och stöd från det internationella samfundet.

Har ni känt påvens närhet under denna tid?

Vi har känt påven Leos närhet. Vi kände tidigare påven Franciskus närhet, och sedan också påven Leos. De har olika personligheter, men båda har uttryckt sin närhet på mycket konkreta sätt – genom telefonsamtal, genom frekvent kontakt med församlingsprästen i Gaza – även om dessa saker inte blir nyheter. Och det är bra: det är viktigt, för man måste göra gott för sakens skull, inte för publicitetens skull. Denna närhet har också uttryckts på mycket konkreta sätt, genom konkret hjälp. Den senaste gesten vi fick, för bara ett par dagar sedan, var påvens önskan att skicka en stor mängd antibiotika till Gazaremsan.