Cop30. Parolin: Förverkliga åtagandena, tiden är knapp

Silvonei José Protz – utsänd i Belém, Brasilien

”Tiden är knapp”. Kardinal Pietro Parolin citerar Paulus för att formulera sin uppmaning om vikten av att ”genomföra” och ”konkretisera” de åtaganden som redan gjorts vid tidigare klimatkonferenser. Statssekreteraren befinner sig nu i Belém, huvudstad i delstaten Pará i Brasilien, för att leda den Heliga stolens delegation vid ”klimatmötet” som föregår COP30, FN:s 30:e klimatkonferens, som äger rum den 10–21 november. Kardinalen fördömer i ett uttalande till Vatikanens medier de alltmer alarmerande proportionerna av detta problem, som idag orsakar ”fler flyktingar” än konflikter. Samtidigt, säger han, kan reflektion och handling kring klimatförändringarna vara ett tillfälle att återuppliva multilateralism, som i åratal har befunnit sig i ”en mycket allvarlig kris”.

Påven är oroad över klimatförändringarnas konsekvenser för miljontals personers liv, särskilt de fattigaste. Vilka bör vara de lokala kyrkornas prioriteringar i olika delar av världen?

Det är faktiskt ett fenomen som drabbar allt fler människor, naturligtvis på ett negativt sätt, och som drabbar de mest utsatta. Under de senaste månaderna har vi haft möten med myndigheterna på öarna i Stilla havet, där vi konfronterades med den tragiska verkligheten att håller på att försvinna: vi kan föreställa oss vad detta kan innebära för befolkningen, eller hur? Och enligt vad jag har läst är antalet flyktingar idag högre på grund av klimatförändringarna än på grund av de konflikter som pågår i världen. Så det är verkligen en nödsituation. Kyrkan har engagerat sig på Heliga stolens nivå. Vi har påmint om det stora bidrag som påven Franciskus har gett med Laudato si’ och sedan med Laudate Deum. Och naturligtvis är också de lokala kyrkorna eniga om detta åtagande. Jag har hört att det även i samband med COP30 finns ett stort engagemang från kyrkan i Brasilien för att försöka föra ner denna fråga till olika samhällen och även till enskilda personer. Och sedan har det varit ett samarbete mellan mötena i (biskops)konferenserna på olika kontinenter, så det finns en rörelse. Jag tror att prioriteringen är att framför allt betona de etiska dimensionerna av detta fenomen. Vi har uppenbarligen inte de medel och den kompetens som krävs för att ge tekniska svar, även om våra experter på statssekretariatet och andra departement följer dessa aspekter och dimensioner. De är inte okända för oss och deltar också i dialogen och i de förhandlingar som pågår om dessa aspekter. Men jag tror att det viktigaste bidraget från Heliga stolen och de lokala kyrkorna är att höja medvetenheten och ge ett etiskt svar på problemet med (klimat)förändringarna. Detta innebär uppenbarligen också ett stort arbete med utbildning och upplysning.

Du har träffat många världsledare, men vad kan man ta med sig hem från COP30 som en konkret åtgärd på regeringsnivå?

Det verkar som om man insisterar just på detta. En person gjorde intryck på mig i morse som sade att man inte ska förvänta sig några stora uttalanden från COP30, utan snarare engagemang och beslutsamhet från de världsledare som är närvarande eller representerade vid invigningen idag, att genomföra de åtaganden som redan gjorts. När det gäller minskningen av koldioxidutsläppen, hjälpen till de mest utsatta länderna, motståndskraften osv. Det finns alltså många områden och jag tror att vi måste konkretisera dessa åtaganden. Sedan skulle jag vilja säga några andra viktiga saker. Först och främst att tiden är knapp. Det sa redan Paulus, men han sa det om vårt liv, här säger vi det om COP. Tiden är knapp, i den meningen att den grundläggande frågan är just att vi är medvetna om att tiden blir allt knappare. Det finns alltså en brådska, det måste finnas en brådska. Sedan finns också dimensionen av multilateralism. Klimatförändringarna blir verkligen ett tillfälle att återuppta multilateralism, som under de senaste åren har genomgått en mycket allvarlig kris. Jag tror att det är i dessa riktningar vi måste gå och arbeta.

Under dessa dagar har ni mött en verklighet där främst barn är inblandade...

Ja, vi har varit i Marituba där det finns ett vackert sjukhus som grundades av biskop Pirovano och där även Marcello Candia har arbetat, och som idag är anförtrott åt Poveri Servi della Divina Provvidenza, Don Calabrias verk. Bland de andra verksamheter som ingår i denna institution besökte vi också ”Fazenda da Esperança”, som är ett vackert projekt som riktar sig till barnen i området – ett område som även ur social synvinkel är mycket utsatt – och som hjälper till att utbilda dem till en annan inställning, även till skapelsen. Jag tyckte det var mycket fint och jag såg alla deras anläggningar, de trädgårdar de odlar, produktionen av biogas från avfall - saker som verkligen förvånade mig. Och det är barnen som gör detta. Jag tror att det är ett sätt att hjälpa dem att komma ur vissa negativa miljöer och lära sig samarbeta för att skapa det vi alla vill ha: en rättvisare värld, en sundare värld, en mer solidarisk värld.

Kan vi börja med barnen?

Ja, ja, vi kan börja med dem. Jag träffade några av dem och de verkade mycket medvetna om detta. Det gjorde också ett gott intryck på mig. Det var de som var mina guider under detta besök och jag såg att de var mycket medvetna om både utmaningen och möjligheten att möta denna utmaning genom sitt bidrag.