Jon Fosse vid utbildningsvärldens jubelårsfirande: ”Att skriva är en gåva”

Eugenio Murrali - Vatikanstaten

Skrivandet som nåd och inre resa. ”It’s a gift. Det är en gåva!” upprepade Nobelpristagaren i litteratur Jon Fosse i ett samtal med Isabel Capeloa Gil, ordförande för Strategic Alliance of Catholic Research Universities. Denna dialog, som var lika uppriktig som en bekännelse, under rubriken Visioner för framtiden, avslutade den mycket intensiva internationella kongressen Pedagogiska konstellationer, en konferens inom ramen för utbildningsvärldens jubelårsfirande som organiserades av dikasteriet för kultur och utbildning. Den norske författaren berättade att han som pojke inte hade någon relation till religionen, utan betraktade sig själv som ateist: ”Det som på något sätt fick mig att ändra uppfattning var mitt skrivande”. Det var omöjligt för honom att ge en materialistisk förklaring till sin förmåga att använda ord.

En väg till andlighet

Denna kontakt med en ogripbar dimension var början på en fördjupning i andlighet som, efter en resa som även innefattade en erfarenhet i kväkarrörelsen, ledde honom till katolicismen för ungefär femton år sedan: ”Det är en lång resa, och det finns många svårigheter längs vägen. Men här är jag, som praktiserande katolik. Och jag är glad över det”. Dramatikern mindes också mötet med Benedictus XVI i Sixtinska kapellet före sin konvertering. Det var 2009 och vid det tillfället hade påven, med hänvisning till heliga Paulus VI:s och Johannes Paulus II: ord, sagt att kyrkan behöver konstnärer. Ett budskap som Fosse delar och idag förkroppsligar, i sin övertygelse om att i en sekulariserad värld ”håller konsten en form av liv och andlig längtan levande”.

En gåva

Även den relation som författaren till grundläggande verk som Någon kommer att komma eller Septologin har till sitt skrivande omfattar det gudomliga: ”Vid ett visst ögonblick får jag känslan av att det jag ska skriva redan finns där. Jag måste bara skriva det innan det försvinner. Det är inte något jag har hittat på. Det är inte något jag har skapat.” Återigen: ”En gåva”. Och detta är anledningen, enligt honom, till att kritiker ibland kan förstå ett verk bättre än författaren, eftersom ”ett bra drama eller en bra roman måste vara klokare än författaren”.

Som musik

För Fosse är skrivandet, likt en uppenbarelse, inte en handling av kunskap, utan en särskild form av lyssnande: ”Att skriva är inte att uttrycka mig själv, utan att fly från mig själv”, för att med sinnena och orden fånga upp det som kommer från ett annat ställe. Detta lyssnande är en grundpelare i hans skrivande, som har mycket att göra med ljud: ”Jag känner att det jag skriver är en sorts musik eller sång”. Som ung spelade författaren gitarr och lyssnade ständigt på musik. Plötsligt slutade han med det och orden blev hans musik: ”Min litteratur är djupt förbunden med språkets musikaliska kvalitet”. Rytm, repetition och variation hör till hans uttryck.

Jon Fosse vid konferens i Vatikanen

Den fruktbara dissonansen

Fosse delade med sig av sin personliga erfarenhet inför pedagogerna - en fruktansvärd och avgörande händelse från skoltiden. En dag ombads han att läsa högt, som fick honom att drabbas av panik och springa ut ur klassrummet. Att behöva läsa högt förändrade hans relation till språket, som han inte längre upplevde som något naturligt utan som en ”dissonans”, den som behövs för god litteratur: ”Du måste göra den till din egen för att återskapa språket, i viss mening, inte från grunden, men i stor utsträckning”.

Konst är fred

En av de mest betydelsefulla känslorna som framkom i dialogen är Fosses tacksamhet: ”Jag tror inte att mitt skrivande kommer från Gud. Jag är inte så ambitiös - jag tycker att det är blasfemiskt att påstå något sådant - men jag tackar Gud för min förmåga att skriva”. En talang som har med fred att göra, eftersom konsten handlar om komplexitet medan krig är en dödlig förenkling av betydelser: ”För att vara lite journalistisk kan jag säga att konst är fred”.

Utrymme för mångfald

I skolan hade Fosse inte så bra betyg tills han träffade en lärare som kunde se hans väsen, hans intressen. Därav uppmaningen att vara försiktig när man dömer andra. Och ett råd till lärare: ”Man måste erkänna, interagera och engagera sina elever. Att odla relationen med eleverna är nästan en andlig upplevelse”. En önskan från hans eget liv: ”Jag har alltid varit en slags outsider. Och jag tror att man måste ge utrymme åt outsiders”.