Parolin: Påven i Mellanöstern som budbärare för enighet, dialog och fred
Massimiliano Menichetti
Allt är klart i Turkiet och Libanon för påven Leo ankomst. Den amerikanske påvens första internationella apostoliska resa inleds i vittnesbördets och mötets tecken. Petrus efterträdare tar sig till Mellanöstern för att bekräfta tron och sprida Kristi skönhet som räddar hela mänskligheten. Förväntningarna är stora bland de katolska församlingarna, och inte bara dem, i båda länderna som ligger på kontinenter som inte skonats av krig och våld, men som ändå, ofta med mycket lidande och motsättningar, lyckats bygga upp vägar för dialog, välkomnande och fred. De två mottona som valts för besöket: ”En enda Herre, en enda tro, ett enda dop” och ”Saliga är de som stiftar fred” belyser innebörden av dessa etapper i hoppets, enhetens och broderskapets tecken. Resan till Turkiet kommer att ha som centrum den ekumeniska firandet av 1700-årsdagen av konciliet i Nicea, medan en av de rörande stunderna i Libanon kommer att vara den ”tysta bönen” i Beiruts hamn, där en explosion för fem år sedan dödade över 200 människor och skadade 7 000. För kardinal Pietro Parolin, statssekreterare i Heliga stolen, kommer påvens besök att bringa hopp, fred och ny kraft för de kristna i Mellanöstern.
Libanon är ett land som har genomgått många förändringar under de senaste 50 åren. Vilket budskap kommer påven att förmedla till landets befolkning?
Jag tror att det framför allt kommer att vara ett budskap om hopp, eftersom Libanon behöver hopp. Libanon har på senare tid gjort framsteg i lösningen av den kris som har drabbat landet under de senaste åren. Nu har landet en president, en regering har valts, reformer är på gång, men det finns fortfarande många, många svårigheter, mycket tröghet, många hinder som kan, jag säger inte äventyra, men ändå bromsa reformprocessen något och därmed också göra befolkningen besviken. Därför ett budskap om hopp, för att säga: ”Fortsätt, mod, försök att fortsätta på den väg ni har slagit in på och samtidigt också ett budskap om kyrkans närhet. Ni vet hur mycket Heliga stolen bryr sig om Libanon just därför att – för att citera en numera uttjatad fras – ”det är ett budskap mer än ett land”, i den meningen att det har uppstått ett fredligt samliv mellan olika religioner och olika etniska grupper, och detta måste fortsätta. Just därför har Heliga stolen alltid stått nära, och kommer att fortsätta att stå nära, och jag tror att påvens närvaro framför allt betyder just detta.
Ni påminde också om påvens många resor, efter Paulus VI:s första resor och 61 år efter Montinis första resa till Heliga landet under konciliet. Påvens apostoliska resor bekräftar sin betydelse, men vad är deras innebörd?
Jag tror att påven, påvarna, med början med Paulus VI, har sett de apostoliska resorna som ett nytt verktyg, ett nytt sätt som passar vår tid, att utöva sitt ämbete. Det faller alltså alltid inom ramen för det uppdrag som Jesus anförtrodde Petrus, nämligen att bekräfta bröderna och tjäna kyrkans enhet. Det har funnits många sätt genom historien och i vår samtid. Påvarna har bedömt att detta kunde vara ett sätt, ett mycket lämpligt verktyg. Och i viss mening, för att citera påven Franciskus, är det ett tecken på den utåtriktade kyrkan: kyrkan som inte bara väntar på att de ska komma hit, att de ska komma till henne, att de ska komma till Rom, till kyrkans centrum, utan kyrkan som blir pilgrim och gör sig närvarande för alla folk, alla kulturer och alla verkligheter i denna värld. Jag tror att resorna – bortom det enskilda innehållet som sedan anpassas till verkligheten i det land som besöks – kan ha denna globala betydelse, nämligen att kyrkan, i den universelle herdens person, gör sig närvarande för alla.
Det här är en resa som riktar blicken mot Europa och Mellanöstern, regioner som präglas av krig, splittring, kriser och migration. Vilket bidrag kan kristna ge i detta scenario?
Kristna har alltid varit en viktig del av Mellanöstern, från första början, och har alltid gett ett värdefullt och betydelsefullt bidrag till det sociala, ekonomiska, kulturella och även politiska livet. Kristna skulle vilja fortsätta att ge detta bidrag och utöva den roll de alltid har haft. Jag tror att det i slutändan är en modererande roll som gynnar och främjar mötet mellan parterna. Problemet är att antalet kristna i Mellanöstern idag minskar alltmer och detta ser Heliga stolens som mycket oroande. Vi skulle vilja att de kristna kunde stanna kvar i Mellanöstern och fortsätta att ge det bidrag de vill till de samhällen där de lever och som de är en integrerad del av. De är medborgare i dessa länder, i dessa samhällen, och därför måste de kunna fortsätta att erbjuda sitt bidrag och sin uppgift.
Ers Eminens, ni har flera gånger påpekat den särskilda roll som Heliga stolen spelar i det internationella sammanhanget. Vilket trosmässiga och diplomatiska perspektiv har ni i påvens resa till Turkiet och Libanon?
Vid andra tillfällen har jag sagt att även dessa resor, liksom många andra initiativ från Heliga stolen, kan jämföras med sådd; vi sår, sedan vet Herren vilka frukterna blir och när det är dags att skörda dem. Men jag tror att just i ett globalt sammanhang, som präglas av alla dessa svårigheter som ni nämnde, måste Heliga stolen fortsätta att högt proklamera temat, till exempel, möte, inte konflikt. Alltså att övervinna motsättningarna för att hitta gemensamma områden där man kan arbeta för samhällets och den mänskliga familjens goda - temat det gemensamma goda... Dessa stora värden som är en del av evangeliet och som kyrkan fortsätter att predika. Jag tror att detta är rollen, och förhoppningen är att just från detta budskap, som påven ständigt upprepar ”Opportune et importune”, som aposteln (Paulus) skulle säga, kan nya verkligheter uppstå, där folken kan förstå varandra och leva i fred, i enighet, och tillsammans bygga den mänskliga familjen.
