Erik Varden: fastereträttens femte reflektion - ”Sanningens strålglans"

Vatican News

Fastereträtten inleddes klockan 9.00 med den första reflektionen med temat ”Att bli fri”. Det var dock under eftermiddagen som den andliga vandringen nådde en av sina höjdpunkter, med meditationen ”Sanningens strålglans”, följd av eukaristisk tillbedjan och vesper.

Sammanfattning

Här följer en sammanfattning av den fjärde reflektionen som finns att läsa på biskop Erik Vardens hemsida Coram Fratribus:

”Bernard håller oss på tårna. Han säger: ”Jag vill varna er: ingen lever på jorden utan frestelser; om någon befrias från en, kan han vara säker på att en annan väntar.” Vi måste vårda den rätta balansen mellan förtröstan på Guds hjälp och misstro mot vår egen svaghet, frukta frestelserna samtidigt som vi accepterar att de är oundvikliga, och minnas att Gud tillåter dem därför att de är nyttiga.

Nyttiga i vilken mening?

När vi står emot pilar som avfyras av Lögnens fader stärks vår hängivenhet till sanningen. Genom att vända oss bort från den försvagande osanningen blir vi rustade att styrka våra bröder.

Ambition är en särskild form av kapitulation inför osanningen. Den är en inte särskilt väl förtäckt, sublim form av girighet. När Bernard beskriver den överträffar han sig själv i vältalighet. Ambitionen är, säger han, ”en subtil sjukdom, ett hemligt virus, en dold pest, en bedragandets hantverkare; den är hyckleriets moder, avundens upphov, lasternas källa; den är gnistan till brott, den får dygder att rosta och helighet att ruttna, den förblindar hjärtan. Den förvandlar botemedel till sjukdomar. Ur medicinen utvinner den likgiltighet.”

Ambitionen springer ur en ”sinnets alienation”. Det är ett slags galenskap som uppstår när sanningen glöms bort. Att ambitionen är en form av vansinne gör den löjeväckande i alla dess former, men särskilt när den visar sig hos personer kallade till osjälvisk tjänst. Det är ingen slump att den ambitiöse kyrkomannen ofta framträder i litteratur och film som en komisk – men inte särskilt rolig – figur, från de inställsamma prästerna hos Jane Austen till den spetsfundige hovprästen i Patrice Lecontes uppmärksammade film Ridicule.

”Vad är sanning?”

Människor i vår tid ställer denna fråga uppriktigt, ofta med anmärkningsvärd god vilja, trots sin förvirring, sin rädsla och den ständiga brådska de lever i. Vi kan inte låta den förbli obesvarad. Vi har ingen energi att slösa på fåniga frestelser som rädsla, fåfänga och ambition. Vi behöver våra bästa krafter för att försvara den substantiella, väsentliga och befriande sanningen mot mer eller mindre tilltalande, mer eller mindre demoniska ersättningar.

I vår situation, rik på möjligheter, är det avgörande att se och formulera världen i Kristi ljus. Kristus, som är sanningen, skyddar oss inte bara; han förnyar oss, ivrig att uppenbara sig genom oss för en skapelse som alltmer upplever sig vara underkastad förgänglighet.

Det är frestande att tänka att vi måste följa med i världens moden. Jag skulle säga att det är ett tvivelaktigt förfarande. Kyrkan, som rör sig långsamt, riskerar alltid att verka omodern. Men om hon talar sitt eget språk väl – Skriftens och liturgins språk, hennes fäders och mödrars, poeters och helgons – då kommer hon att vara originell och fräsch, redo att uttrycka uråldriga sanningar på nya sätt, och ha en chans, som hon haft förr, att ge kulturen riktning.

Detta arbete har en viktig intellektuell dimension. Det har också en existentiell dimension. Som kardinal Schuster sade på sin dödsbädd: ”Det tycks som om människor inte längre låter sig övertygas av vår predikan, men inför heligheten tror de fortfarande, de knäböjer och ber.”

Var inte den universella kallelsen till helighet – kallelsen att gestalta sanningen – den starkaste ton som Andra Vatikankonciliet slog an? Den genljöd praktfullt som en gonggong genom dess överläggningar. Det kristna sanningsanspråket blir övertygande när dess prakt görs personligt synlig genom uppoffrande kärlek i helighet, renad från frestelser att kompromissa.”

23- 27 februari

Mellan måndagen den 23 februari och fredagen den 27 februari hålls två reflektioner per dag: klockan 9 på morgonen, efter Ters (Ora media); samt klockan 17 på eftermiddagen, följd av Eukaristisk tillbedjan och vesper.

Sitlarna på de olika reflektionerna är. Den idealistiske Bernard; Guds hjälp; Att bli fri; Sanningens strålglans; Tusen skall falla; Jag skall förhärliga honom; Guds änglar; Den realistiske Bernard; Om urskillning – för att sedan avslutas med den sista meditationen med temat ”Att förmedla hopp”.

Publikationer

Allt som allt rör det sig om 11 reflektioner, under den kommande veckan, som längre fram kommer att publiceras på engelska av bokförlaget Bloomsbury, och på italienska av bokförlaget San Paolo.