Norges biskopar svarar på regeringens förslag på en ändring av abortlagen

Regeringens tillsatta abortnämnd har med 145 000 ord lag fram sin motivering till hur och varför det ska bli lättare att göra abort i Norge. Biskoparna noterar hur den långa textens ordrikhet, tillsammans med en osammanhängande blandning av vetenskap, politik och även ideologi gör det svårt för läsaren att uppmärksamma de hållpunkter som gör lagförslaget ohållbart.

Huvudpunkten i förslaget är att förlänga tidsfristen för en självvald abort med sex veckor, till och med vecka 18.

Livet börjar vid befruktningen

Den rådande lagen är naturligtvis inte en bra lag, noterar biskop Varden. Biskoparna bekräftar att i ”katolsk kristen antropologi är det axiomatiskt att mänskligt liv börjar vid befruktningen och från det ögonblicket förtjänar respekt”. I biskoparnas svar ställs den rådande lagen i förhållande till det nya lagförslaget och de noterar en serie etiska, antroposofiska och filosofiska förändringar, och ser i förslaget till ny abortlag ”ett tydligt steg bort från Norges kristna såväl som humanistiska arv”.

Ett val på liv och död

Biskoparna noterar att man i det nya lagförslaget undviker att tala om barn, utan helt enkelt "försäkrar gravida kvinnor rätt till abort och tillgång till säkra aborter, vård och stöd" så att de kan "fatta självständiga beslut om sin egen kropp””. Lagens vokabulär är förändrat och istället för att, som i den rådande lagen, tala om samhällets ansvar att bistå kvinnan att föda sitt barn, används konsumistiska ord som efterfrågan, rättighet och kvalitetssäkring. Kvinnans beslutsprocess är helt privatiserad och hon är lämnad att beställa sin abort på en hemsida via en digital blankett.  

Detta, noterar biskoparna, lämnar henne ensam i ”ett val på liv och död. Ett val som ett sant mänskligt samhälle inte kan lämna någon att göra ensam

Inte en könsrollskonflikt

Lagförslaget är även missvisande förenklat i sin benämning av den tidigare som föråldrad och patriarkal. Biskoparna skriver: ” Självklart måste kvinnan, liksom mannen, ha autonomi och kontroll över sin egen kropp. Men abortfrågan kan inte reduceras, som texten gör, till en könsrollskonflikt.”

Abortnämndens remiss, presenterar fostret till stor del som ”en utväxt av kvinnans kropp, en organisk parasit”: "Vi inte kan kräva att en kvinna ställer sin kropp till förfogande i nio månader för ett foster”, läser man.

Ofödda barnet skyddas i norsk grundlag

Men biskoparna påminner om att ”det ofödda livet” skyddas juridiskt i norsk grundlag. "Till de arvsberättigade räknas även de ofödda", läser man i grundlagen. Ett ofött barn kan tillskrivas rättigheter och skyldigheter. Det har sin egen subjektivitet som inte absorberas av moderns. ”Denna del av norsk rättsförståelse är bortglömd i lagförslaget, som därmed grundar sig på falska premisser”, noterar biskoparnas svar.

Om fostret är ett barn? – beror på om det är önskat

I lagändringen står det visserligen att lagen ska "säkra respekten för ofödda liv", men säger i samma andetag att graviditet är att betrakta som en del av kvinnans "privatliv". Med andra ord bekräftas av det nya lagförslaget att i slutändan är kriteriet för erkännandet av barnet beroende på om fostret är önskat eller inte.

Ett annat tvetydigt stycke i lagförslaget som biskoparna uppmärksammar är det om man i och med den utvecklade fosterdiagnostiken, får abortera bort barn på grund av fel utseende och kön, eller kromosomavvikelser. ”Återigen fastställer lagförslaget en gråzon i förhållande till livets okränkbarhet”, betonar biskoparna.

Biskoparnas ansvar att reagera

Det var inte lätt att arbeta sig igenom det långa förslaget på lagändring, i ett ämne som biskop Varden vanligtvis inte är insatt i. Det var nödvändigt att sätta sig in vad en graviditet är.

”Jag är nog den enda biskopen i världen om har appen ”Preglife” nerladdad i telefonen”, säger biskop Varden med ett leende. Jag har lärt mig massor.

Men som biskopar är det vår plikt att uttala oss i politiska och sociala frågor, betonar han vidare. ”Här öppnar lagen för att personer har rätt att själva bedöma om vad som för andra människor utgör ett skyddsvärt liv, värt att leva, och det är ödesdigert för samhället.”